I dag 7 juli går franska väljare till urnorna för den andra och avgörande omgången i valet till Nationalförsamlingen. Nu kan Marine Le Pens parti, det högernationalistiska Nationell Samling (tidigare Nationella Fronten, startat av pappa Jean-Marie Le Pen 1972), till mångas förskräckelse få egen majoritet.
Så hur kunde det bli så?
Ingen har riktigt kunnat förklara president Emmanuel Macrons beslut för tre veckor sen att upplösa Nationalförsamlingen och utlysa nyval eftersom det redan då såg ut att vara emot allt förnuft, mot hans eget partis (och enligt många även nationens) intresse. Bestörtningen var total och Macrons regering, deputerade och väljare, liksom många av resten av medborgarna är fortfarande arga och vilsna.
Bakgrunden är lång och komplicerad och visar också på den flyktighet som fransk politik kännetecknas av. Här uppstår och försvinner partier, ofta uppkallade efter sina grundare, snabbt. Macrons parti (som redan bytt namn) är ett typiskt exempel. Det var han själv som startade det till presidentvalet 2017, ett mittenparti utan uttalad ideologi som skulle reformera landet och vara garanten för att det stadigt växande Nationell samling aldrig kom till makten. Macron var ung, briljant och oprövad, påstod sig vara ”disruptiv”. Han lovade förändring, så till omvärldens häpnad blev han och hans parti valda. Sedan blev allt svårare.
När Macron kom till makten slog han även sönder de sista resterna av de under efterkrigstiden statsbärande partierna – socialisterna och den republikanska högern. Deras trovärdighet och förmåga att tillfredsställa medborgarnas och landets behov hade sakta försämrats. Missnöjet hade fångats upp och formulerats av nationalisterna, och när Marine Le Pen tog över med helt andra ambitioner än sin pappas, nämligen att faktiskt ta makten, så påbörjades även en process liknande den Sverigedemokraterna genomgått – att göra partiet rumsrent. Men trots ökande stöd för Nationell samling i valen fick partiet aldrig något genomslag i parlamentet. Det beror i sin tur på att själva systemet är gjort för att skapa tydliga majoriteter i ett politiskt landskap historiskt dominerat av två block – vänster och höger. Le Pens stadigt växande tredje block skapade ett växande demokratiskt underskott som till slut fick sitt märkliga genomslag i valen 2022. Då valdes Macron först om till president men i det efterföljande valet till parlamentet fick hans parti inte majoritet och Nationell samling tog 89 av de 577 platserna vilket var ett genombrott.
Sedan dess har de politiska (och sociala) kriserna kommit än tätare och när NS fick drygt dubbelt så stort stöd som macronisterna i EU-valet för tre veckor sen, tog Macron detta som förevändning för att utlysa nyval. I sitt ödesmättade och i sann mening disruptiva (alla stod som fallna från skyarna) tal till nationen efterlyste han framför allt ”klarhet”. Som om inte det resultatet vore klart nog?
Det mesta pekar på att Macrons karta inte längre stämde överens med landskapet. Eller väljarna eller verkligheten eller vad vi nu ska kalla det. För till skillnad från Macrons snabba uppgång (och vad det ser ut fall) så har Frankrike under efterkrigstiden förändrats långsamt och det på samma sätt som hela västvärlden. Efter de trettio ekonomiskt framgångsrika efterkrigsåren med ökande ekonomiskt välstånd att fördela, började de processer vi nu kallar globaliseringen få genomslag. Nedläggning och utflyttning av stora delar av den franska tillverkningsindustrin skapade Nationell samlings första väljarunderlag, industriarbetarna. Och sen dess har framför allt Marine Le Pen skickligt fångat upp grupp efter grupp som vartefter hamnat i den globaliserade ekonomins bakvatten – småbönderna, de lägre tjänstemännen och så vidare. Frågorna de driver är förstås invandringen, otryggheten och med den ökande inflationen ”köpkraften”.
Många fransmän, framför allt på landsbygden och i de små och mellanstora städerna, har fått det ekonomiskt svårare, samtidigt som de har sett samhällsservice, kommunikationer och kommersiell service bli sämre och/eller försvinna. Parallellt har de stora städernas välutbildade befolkningar fått det bättre och blivit mer homogena. Här finner vi i dag vänsterns och Macrons väljare.
Det som alltså ser ut att hända nu på söndag är att nationalisterna får majoritet i parlamentet. Beroende på finesser (eller vad man nu ska kalla det) i valsystemet kan kanske macronisterna tillsammans med den vänsterkoalition bestående av allt ifrån liberala socialdemokrater till antisemistiska revolutionärer, som fick näst flest röster i första valomgången, begränsa den risken så att nationalisterna ”bara” blir det största blocket i parlamentet. Utan egen majoritet, och utan reell möjlighet att genomföra sin politik.
Vem som i såna fall faktiskt ska regera blir då ytterst oklart då hela systemet bygger på majoritet, inte koalitioner och kompromisser. Sannolikheten att det inte går att få fram en regering som kan styra är stor. Och om parlamentet inte går att styra, ja, då går förmodligen inte heller landet att styra, för även om det är svårt att se hur, så hänger fortfarande den politiska kartan ihop med landskapet.
En i värsta fall lång och med all säkerhet instabil period väntar Frankrike.
Läs mer om franska valet:
Martin Gelin: Frankrikes Murdoch kan ge nationalisterna makten
Tiktok-fenomenet Bardella lockar unga och kvinnor
Över 200 kandidater uppges hoppa av valet för att stoppa Nationell samling
Ledare: Macrons nyval är det största misstaget sedan Brexit
