Karins lägenhet i Stockholm har imponerande takhöjd och ett välkomnande kök. Boktravar i vardagsrummet samsas med talismaner från resor. Balkongdörren står vidöppen och blottar ett växtintresse. Karin har bott här i över 30 år. Här finns en frid som verkar gå att sleva med sked.
En söndag i februari bröts lugnet. Plötsligt stod hennes son i hallen.
Han dömdes till fängelse hösten 2023 efter att ha misshandlat Karin. Kriminalvården skulle höra av sig och berätta för henne innan han frigavs trodde hon, men det gjordes inte.
– Jag hade inte en tanke på att han kunde dyka upp. Hade jag vetat det hade jag varit noga med att låsa, han har ju inte nycklar hit.
Fängelset som sonen suttit på menar att de ska ha följt sina rutiner. En förklaring till varför Karin inte visste att sonen skulle släppas säger de dock skulle kunna vara att sonen bara hann sitta fängslad i ett par dagar. Stora delar av straffet avtjänade han i häkte, vilket kan ha gjort att brevet de skickade ut inte hann fram.
– Vi är extremt noga eftersom vi har relationsbrottslingar. Men när det är så kort tid är det inte säkert att det hunnit fram, säger Alf Ringhage, som är klienthandläggare på fängelset.
Samtidigt säger Karin att hon inte fick något brev efter att sonen kom ut heller. Vad det beror på vet Kriminalvården inte.
När sonen väl stod i Karins hall var det för att flytta in. Relationen är komplicerad, Karin vill ha kontakt med sin son och säger att han behöver hjälp – men att han skulle bo hos henne är uteslutet. Han fick flytta hem till henne för ett drygt år sedan efter att ha blivit vräkt från sin egen lägenhet, men att det skulle fortsätta efter straffet fanns inte på kartan. Redan innan han dömdes för misshandel av henne hade hon sagt åt honom att han skulle flytta.
– Nej, det går inte att han bor här. Men han förstår ju inte det, han tycker att han har rätt till det. Så jag ringde polisen.
I polisens händelserapport från när sonen dök upp sammanfattas allt i korta meningar. I versaler står att mamman ej är skadad, men ”skärrad och uppgiven” när hon ringer in. Att hon inväntar patrull på gatan nedanför. Själv har Karin lite svårt att minnas exakt vad som hände i vilken ordning. En röd dagbok stagar upp minnet. Hon slår upp datumet, det började en söndag i början av februari. En kort suck lämnar henne, hon säger att det varit jobbigt att tänka på allt igen.
I rapporten står att polisen ”medlat” på plats. Karin säger att de övertygade sonen om att lämna lägenheten.
– Men dagen efter förstod jag att de inte kunde göra så egentligen, säger Karin.
Då var han nämligen där igen, insläppt av hantverkare som arbetade hos Karin. Och den här gången ville polisen inte komma.
– ”Så ni kan inte göra något förrän han har hotat med att döda mig, dödat mig eller slagit mig?” frågade jag. ”Ja, han är ju skriven där, så han har rätt att vara där” blev svaret, säger hon.
När DN i efterhand ställer frågor om vad polisen egentligen har för befogenheter att flytta en person som är skriven på en adress blir svaret inte tydligt. Polisen kommenterar inte det enskilda ärendet, men skriver i en kommentar att de generellt prövar varje situation enligt lagen ”och den bedömning som görs utifrån de omständigheter som gäller i den enskilda situationen”.
Den här februarimåndagen kunde polisen i vart fall inte göra något. I polisens händelserapport konstateras helt kort ”inget brott” och att de inte gör någon anmälan för olaga intrång ”då parter är skrivna på adress”.
I stället föreslog polisen att Karin kanske skulle kontakta en kvinnojour. Hon åkte hem till sin dotter, hemskjutsad av en polis som beskrev kvällen som ett ”systemfel”, säger hon och slår ut med händerna.
– Jag visste inte att han skulle ha rätt att bo här om han var skriven här. Då hade jag ju ordnat med det när han satt inne. Jag kan tycka att någon borde ha sagt det när han dömdes.
Hos dottern kunde Karin inte bo permanent.
– Men var skulle jag ta vägen? Så jag kom ju hem dagen efter.
Utan polisens hjälp väntade Karin bara på ett tillfälle att kunna låsa honom ute. Två dagar senare hälsade han på en kompis, och då passade hon på att själv hälsa på vänner, låsa och stänga av telefonen.
Men när hon satte på den igen hade hon flera missade samtal, inte bara från sonen utan även från grannar som visste om misshandeln. Sonen hade tagit dit en låssmed – något som är fullt lagligt så länge man kan bevisa att man bor på platsen. Eftersom han var skriven i lägenheten borrade smeden sönder låset åt honom.
– Jag tycker det är helt knäppt också egentligen, hur kan man inte kolla med den andra personen som är skriven där? frågar sig Karin.
För Karins del ordnade det sig till slut. Först det rent akuta: låssmeden avbröt sitt arbete när en granne skyllde på sitt sovande barn för att Karin skulle hinna reagera. När hon pratade med låssmeden släppte han jobbet, trots att han inte gjort fel.
Låssmeden hann aldrig få upp dörren och sonen försvann. Men efteråt var Karin orolig att sonen skulle dyka upp igen, och att allt skulle upprepas. Kanske med en ny låssmed, och med nya turer med polisen. Så länge han var skriven på adressen begick sonen inte intrång.
Att skriva bort någon från en adress görs inte i en handvändning. Den som sover där den är folkbokförd är inte folkbokförd fel, så Karin hade inte kunnat skriva bort honom från sin adress så länge han befann sig där. I princip hade hon varit tvungen att vräka honom – men att vräka någon som inte flyttar självmant är en process som tar flera månader enligt Kronofogden.
Efter att låssmeden hejdat sig halvvägs lämnade sonen boendet. När han inte bodde där räckte det med ett telefonsamtal till Skatteverket.
– Sen tog det bara någon vecka. Polisen hade varnat för att det kunde dröja, men när jag förklarat att han var dömd för misshandel mot mig så ordnade de det snabbt.
Den lilla röda dagboken ligger hopslagen på bordet. Karin betonar att hennes son inte är ond utan en person som behöver hjälp – men att systemet är fel.
– Det är ju en större fråga – det finns massor av kvinnor som levt med våldsamma män. Så länge de är skrivna på samma adress så kan de bara dyka upp?
Fakta.Folkbokföring
Enligt folkbokföringslagen ska man vara folkbokförd där man sover. Sedan 2018 kan den som inte flyttanmäler eller är skriven på en annan adress än där man faktiskt bor straffas med böter eller fängelse.
Tidigare har det varit möjligt att skriva sig på vilken adress som helst utan att personen som bor på adressen fått kännedom om det.
Men sedan den 10 juni i år skickas Skatteverket brev till den som stod på adressen först som får möjlighet att bekräfta eller neka till att personen ska flytta in. Har man inte svarat på ett par dagar (tre om man har digital brevlåda och annars sex dagar) räknas det som en bekräftelse.
Det går inte att sätta upp en spärr mot att någon skulle skriva sig hos en över huvudtaget. Däremot går det att spärra att någon annan gör en flyttanmälan åt dig. Spärren innebär att flyttanmälan måste ske med e-legitimation, och sätts upp på Skatteverkets hemsida.
Läs också: Karins situation inte unik – ”Har mött det många gånger”
