Var börjar vi? En tangent som trycks ner. En droppe som faller från himlen. En man som går in på en bar. En tystnad, en blå ton, en penna man önskar att man hade. En rad av Henry Miller om att flytta skrivmaskinen så att man kan se sig själv i spegeln medan man skriver.
”Jag anlände till Tokyo förklädd till arab.” Så lyder den första meningen i ”Canción”, den novellsamlingsliknande romanen om en författare vid namn Eduardo Halfon som undersöker kidnappningen av en annan man med samma namn, hans libanesiskjudiske farfar, i Guatemala City 1967.
Señor Halfon har blivit inbjuden att tala på en kongress för libanesiska författare i Japan. Han har tidigare inbjudits i egenskap av judisk författare, latinamerikansk författare, centralamerikansk och amerikansk författare, spansk och till och med polsk och fransk författare, men aldrig som libanesisk. Han har aldrig varit i Libanon men nu har han öppnat sin garderob och plockat fram sin libanesiska förklädnad: ”… (en av många förklädnader jag har till hands), och som jag ärvt av min farfar.”
För någon som tillbringat en tid i den musik som är ”Canción” och de tre romaner som föregår och är så vackert sammanflätade med den, ”The Polish boxer”, ”Monastery” och ”Mourning”, är det inte möjligt att stå på en utdelning av ett litterärt pris i en liten huvudstad i ett litet land långt upp i norr och tala till Eduardo Halfon utan att snudda vid tanken att det är som att åter träda in i dessa böcker, iscensätta någon episod ur dem.
Jag ser framför mig de mer eller mindre perifera figurer berättaren möter på sina författarresor, de som passerar och återkommer, ibland lika flyktigt och kortfattat som i en Dylansång, som impressioner i hans medvetande snarare än karaktärer, men alltid så levande och sinnligt tecknade att de inte lämnar en.
Canción är inte en sångare utan en slaktare
Den ständigt resande, rökande, ätande och drickande författaren är liksom sin upphovsman född mitt under inbördeskriget i militärdiktaturens Guatemala. Berättarjaget har sin början i detta krig och andra, det har sin början i den på hebreiska lästa shemabönen hans mor får honom att be varje kväll och i de arabiska eller israeliska maträtterna kokerskan i hans farfars hus lagar, det börjar i barnets blick på familjens surrealism och mysterium.
En farbror som inte är en farbror och som inte vill uttala spådomen i det turkiska kaffet. En morfar som aldrig mer tänker yttra ett enda ord på sitt polska modersmål och som säger att siffrorna på hans arm är hans telefonnummer, som han har tatuerat in för att inte glömma det. En farfar vars arabiska bryter fram i hans röst, han som föddes i Beirut men flydde från massvälten där, till New York, Haiti, Paris och Guatemala City där han kidnappas av Canción.
Inbördeskriget i Guatemala varade i trettiosex år, under vilka två hundra tusen personer ur främst den mayanska ursprungsbefolkningen försvann eller mördades i massakrer som den i regnskogsbyn Dos Erres i december 1982. Canción är inte en sångare utan en slaktare. En man av landets våld, likt mannen som en gång tillhört kaibilerna, de soldater som med hjälp av hundvalpar tränats att bli dödsmaskiner, han som öppnar dörren på militärbasen dit ingenjörsstudenten som är en blivande författare rest från sitt nya hemland USA för att, som alla guatemalanska män, registrera sig för värnplikt. Hans nervösa blick på denne militär och hur han inte får fram ett ord när militären ber honom stiga in, en inbjudan som inte är en inbjudan utan ”en order, från en soldat till en annan”.
Regnet faller när kaibilerna går in i regnskogen, förklädda till gerillasoldater. Det faller på vindrutan när Eduardo Halfon kör mot sjön hans fars bror drunknade i och det faller på taket när hans morfar berättar för honom om Auschwitz, en historia som ingen i familjen fram till dess har hört. Halfon ser frågan: ”Vad behövde du göra för att överleva?” – men uttalar den inte.
Kvartettens första bok kretsar kring morfaderns historia: ”The Polish boxer” från 2008 börjar i en föreläsningssal, i förmedlandet av litteratur och i det reella, författarens realitet och villkor. Författaren som också är, som antagligen måste vara, en lärare på kursen i samtida novellkonst vid ett universitet i Guatemala City, och som mot bättre vetande och sina unga åhörares synbara likgiltighet till trots försöker säga något väsentligt om att läsa: att ett synligt narrativ alltid gömmer en hemlig saga, något dolt som avtecknas genom textens hantverksmässiga konstruktion.
Hans studenter verkar inte förstå Tjechov, tycker att Poes noveller är äckliga och att de Maupassant är deprimerande. Det är i ett sådant välbekant nutidsrum som irrfärderna mot ursprunget och det förflutna börjar, ett rum där han insisterar på att etablera två ting: att konsten måste vara ärlig och att en författare alltid använder sig av dubbelhet.
Att döda eller inte döda, att skriva eller inte skriva
Hélène Cixous har sagt att den enda boken värd att skriva är den vi inte har styrkan eller modet att skriva och att en författares utforskande måste röra sig mot motståndet, det eviga dilemmat av ja eller nej. Att döda eller inte döda, att skriva eller inte skriva.
Halfons berättelser rinner fram på sidorna så lätt som ett duggregn eller en rökslinga, men motståndet finns hela tiden där. Det gör sig påmint under all associationsrikedom och ömhet och komik och alla samspelande tillfälligheter, anas på samma sätt som de ofattbara mänskliga handlingar som inverkar på våra liv genom tid och rum.
Att skriva är också att inte tala. Det är, för att återgå till Cixous, att blicka in i speglar som har kraften att återkasta bilder man själv inte kan se. Det är en rörelse mot det främmande i en själv, ens frågor. Vem är jag? Hon har sagt att hon aldrig kunnat undfly sin judiskhet och att hon inte heller kan göra sig kvitt sin egen uppväxt i det koloniserade Algeriet eller sin mormors i Tyskland – liksom farfadern i ”Canción” har hon en livslång förälskelse i arabiskan men också i tyskan, en för en jude kanske särskilt olycklig kärlek.
Begynnelsen och det förflutna finns kvar i oss och att inte försöka undfly det är som Cixous säger ett beslut, inte minst i ett författarskap. Det som en gång satts i rörelse någon helt annanstans blir vårt och våra böckers öde.
Halfons alter ego graviterar mot den plats hans morfar fram till deras sista möte sagt åt honom att aldrig ta sig till, gettot i Lodz från vilket morfadern deporterades, det rör sig mot regnskogen i landet hans familj lämnat på grund av kriget, mot släktberättelsens alla tystnader och djup, och ser dem samtidigt återspeglas i nuet.
Impulsen att skriva är en pockande och jäktad känsla, och kanske har alla människor känt den; ingivelsen att försöka fånga det som träffar oss, för att dela det med någon och få det att bli till genom den andras blick. En lust att stanna bilen mitt på vägen och hitta en penna.
Gång på gång skildras författarens famlande i det overkliga mötet med verkligheten
I ”Monastery” från 2014 är det synen av de ruttnande blodiga hajarna på golvet på fiskekooperativet i den guatemalanska hamnstaden Iztapa som gör det, en bild som tycks innesluta alla andra bilder som framkallas. Den fiktive författarens hunger efter att skriva liknar den man som läsare känner inför dessa böcker, att få dricka dem som han dricker sin öl direkt vid disken i en butik i Jerusalem, suga i sig dem som han hade velat suga i sig sin sista cigarett när han stigit ur taxin efter att en kvinna i burka korsat gatan med sitt barn och chauffören sagt att vi måste döda alla araber.
Gång på gång skildras författarens famlande i det overkliga mötet med verkligheten, avståndet och närheten, samtalen och tankarna som aldrig yttras. Jaget som söker sin identitet är kluvet, en ”retired Jew”, en ”sometimes Jewish”, en guatemalan som de flesta tycks tro inte är från Guatemala, en invandrad till USA som vill visa att han inte är amerikan.
En författares identitet har också sin klyvnad, mellan den som skriver, den som bebor kroppen då ingenting skrivs och den som stiger fram i sin förklädnad för att tala om det skrivna. Romanerna har det cervantiskt självrefererande drag som huvudpersonen under ännu en konferens så gärna vill påtala hos den amerikanska litteraturens fader Mark Twain, men de är inte självcentrerade och de är inte riktigt några metaromaner.
Vi följer honom inte i själva skrivakten utan i dess före och efteråt, i ärendet, i det som vill fram ur medvetandet och i talandet om det i efterhand, dessa fysiska möten som vi, för att befästa litteraturens kraft och vårt behov av den, iscensätter ceremoniellt likt en imitation av det verkliga sammanträffande mellan läsare och författare som äger rum i läsningens inre gränsland.
Författare ses nog inte längre som gudomligt utvalda, men när vi vill hylla dem förväntar eller önskar vi oss kanske ändå något omöjligt upphöjt. I ”Mina priser” skriver Thomas Bernhard om den allt för trånga kostym han bär under en prisutdelning, och om hur han vid en annan inte förstår något av lovtalet på scenen eftersom han bara tänker på att det alltid tar så lång tid innan prispengarna blir disponibla. Han skriver om hur han försökte föreslå Elias Canetti för ett pris, men fick svar från juryn om Canettis judiskhet, det svaret ”från ett mycket kusligt hörn”.
Det finns något bernhardskt i Halfons porträtt av en författare i vår tid, i förhållandet till nationalitet, i detaljernas symbolik, i det dråpliga och motvilliga och i viljan att ställd inför allt möjligt avhumaniserande och förenklande invända; förmänskliga och förverkliga genom fiktion.
Kunskapen om det som hänt våra medmänniskor i det förflutna måste hållas levande
Den sedermera Nobelprisbelönade Elias Canetti sade i ett hyllningstal 1936 att en författare ska vara originell, att han ska summera sin tid och vända sig emot sin tid. Det låter som en utsaga om Eduardo Halfon, precis som det Canetti skrev i sina memoarer om värdet av en mans samlade erfarenheter av språk och länder och exil, om hur kunskapen om det som hänt våra medmänniskor i det förflutna måste hållas levande och att det ständigt behövs ny kunskap för att veta vad människan är kapabel till.
Den författare som rör sig genom Halfons berättelser gör det i vetskapen om att det alltid finns en annan sida, en annan historia, och att han aldrig helt och hållet kommer att släppas in i den sanning han söker.
När han väl stiger över tröskeln till sin morfars gamla lägenhet i Lodz, i den historia i ”Mourning” som är betitlad ”Oh ghetto my love” och publicerades på spanska 2015, kan han inte svara kvinnan som bor där nu på hennes fråga om varför han kommit. Dessutom har han en rosa damkappa på sig, eftersom hans bagage har kommit bort under resan. En bild av förlust som kanske riktar läsarens uppmärksamhet mot andra sorters förluster.
Hur gärna vi eller andra än önskar att vi ska vara storslagna och helgjutna, så är vi bara människor, och det är människor som vi själva som givit upphov till allt det ogripbara vi bär med oss från en generation till nästa.
Romanerna väcker frågan om vilka vi är, men de får oss kanske också att fråga vad en roman är. Den väv deras berättelser bildar tycks så intrikat, som sprungen ur ingenjörens händer, figurerna från en bok som vi återser i en annan, frågorna som utvecklas, och samtidigt ger kompositionens eleganta lätthet intryck av att texten fått röra sig i sina egna riktningar, likt en lång Thelonious Monk-improvisation där motiv upprepas och varieras, hänger samman i en tänkbar oändlighet.
Som författare avundas jag Halfon för hur han låtit sig fortgå i detta skrivande under ett och ett halvt decennium, som läsare känner jag tacksamhet över det, och över hur identiteten och den judiska identiteten här får framträda i sin samtida realitet, lika flytande och rikt fasetterad som bokverket självt, ett resultat av det mänskliga.
Själva skrivandet förblir obeskrivet men på samma gång lyser det från sidorna
Eduardo Halfon har sagt att det enda möjliga sättet att förstå något är att vända sig till sin egen erfarenhet, och med sitt berättarjag vänder han sig oupphörligen även till andras erfarenheter, deras minnen och minnen av minnen, deras tystnader och historier.
Hans skrift är också en sorts ”écriture masculine”, det är också en maskulin identitet som undersöks genom relationen till språket och det osägbara, medvetande och det omedvetna. Själva skrivandet förblir obeskrivet men på samma gång lyser det från sidorna. Tonen, rytmen, tangenten. De andras ord i en själv och den tudelade önskan att ge ord till alla dessa stunder då det inte finns plats för ord.
I slutet av ”Canción”, när framträdandet på kongressen är över, menar en av åhörarna att författaren är en bedragare. En annan låter förstå att hon hade önskat att den som skulle tala där skulle vara ”hellibanes” och Halfon svarar med att bara fortsätta tala, tala och tala och tala om sin farfar tills mörkret lägger sig utanför och berättelsesamlingen i sin sammansatta helhet framstår som ett oundgängligt svar på frågan om vilka vi är och vad litteratur kan vara.
Läs mer:
Eduardo Halfon trevar efter sina släktrötter i en smärtsam berättelse
Karolina Ramqvists nya roman håller internationell klass
Karolina Ramqvist: ”Jag har lärt mig att kärleken är något som drabbar oss”
