Roman
Karolina Ramqvist
”Den första boken”
Albert Bonniers förlag, 280 sidor
”Den första boken” utspelar sig under en enda förmiddag, en förmiddag som till stor del tillbringas i en säng, och ändå berättar romanen om ett helt liv. Kanske till och med om två liv. Eller om fler liv än så.
Fast främst är året ändå 2002 och platsen Jamaica, dit den namnlösa unga berättaren rest som så många gånger förr, för att träffa sin älskare. Han heter Paul, eller Likkle Paulie, eller Bogle, eller Boggle eller Bokkle eller Butta – kärt barn har många namn, sägs det, och Paul är verkligen berättaren kär. Hon har andra halvdana killar i sitt kalla hemland, men ingen kan mäta sig med Paul. De har inte bara stark fysisk kemi – även om uttrycken som den starka fysiska kemin tar sig får stort utrymme i boken, jag menar, det här är en roman där det knullas mycket – utan hon upplever också att han är den enda som verkligen ser henne för den hon är.
Berättaren sköljs fram och tillbaka i tiden, och läsaren sköljs med. Konflikter, mysterier och avgörande händelser antyds länge innan de avtäcks. Från sängen vecklar historien om deras relation ut sig, hur hon först kom till Jamaica som artonåring för att skriva, hur han en kväll bara stod där i skenet från ett lysrör och hur han sedan började uppvakta henne, hur de först fick smyga och sedan kunde börja skylta med sin kärlek. De många resorna tillbaka till ön under de år som gått. Glädjen, dansen, dramatiken, våldet, aborten de delat.
Och nu, en förmiddag i sängen, den sista innan färden hem. För gott? Det vet de inte ens själva.
För i botten av relationen finns, förstås, frågan om dess villkor. Berättaren vill vara något annat än de andra vita kvinnorna hon ser på ön, de som åkt dit för att ligga med svarta män och som gärna betalar för det. Hon är påläst om landets koloniala historia, de pratar om pigmentokrati och om slaveriet, utbyter berättelser om historiska motståndsgestalter. Likväl ger hon Paul pengar när han ber henne, och även han träffar andra kvinnor i utbyte mot ett par nya gympaskor eller körlektioner. Hon lär känna hans familj, bor till och med hos dem, men de slutar aldrig att föra hennes vithet på tal.
”… på den tiden hade hon också haft en känsla av att det kanske inte var mer än rätt om någon som han ville döda en av hennes sort”, kan det stå i boken, eller: ”… hon hade känt sig rädd och på samma gång tänkt på rädslan som en fantasi som sådana som hon alltid haft om sådana som han”. Det skulle vara enkelt att raljera över berättarens white guilt, men det är berättaren redan medveten om, romanen går bortom så enkla knep till förklaringsmodeller. Vad ska man säga? It’s complicated.
Karolina Ramqvists debutroman ”More fire” från 2002 utspelade sig även den på Jamaica. Men den är mer lik reportaget till sin form, coolare, argare och råare. Den är skriven med en ung kvinnas energi, medan ”Den första boken” är skriven med en vuxen kvinnas mognad. Om ”More fire” präglas av ilska präglas denna roman av vemod, och det gör att scener som förekommer i båda böckerna ändå framstår i helt olika ljus, med helt olika innebörder. Men ”Den första boken” handlar också rent faktiskt om denna den första bokens tillblivelse, och om de konsekvenser som berättarens skrivande får för henne och för Paul.
Paul delar förresten namn med älskaren i ”Mödrarnas söndag” av Graham Swift, en roman som också den utspelar sig i en säng, fast under en eftermiddag, där ett kärlekspar möts för sista gången. Det är omsorgen om detaljerna som gör den romanen så levande, och även det delar den med ”Den första boken” – varje sekund, varje smekning och varje skiftning i själen ska fästas på pränt.
Ja, det är ovanligt att en svensk roman är, inte främst såhär bra, utan bra på det här sättet. Jag skriver inte det för att vara ogin mot svenska romaner, men det är sällan de håller internationell klass, inte ens de jag tycker mycket om eller de som blir översatta och nominerade till internationella priser. Men ”Den första boken” håller internationell klass.
Det handlar inte om att den utspelar sig på Jamaica, långt ifrån var nu andra svenska romaner utspelar sig. Vasastan? Västerbotten? Nej, det har med utförandet att göra – frammanandet av den värld romanen skildrar är så totalt övertygande. ”Romanbygge” är egentligen ett alltför oromantiskt ord att använda om en så romantisk roman, men det är faktiskt ett imponerande romanbygge det handlar om. Vilken hantverksskicklighet, vilken stil, vilken känsla för människans psyke!
Ibland återger berättaren möjligen en efterklok tanke för mycket. Eftersom hon befinner sig i alla tider samtidigt är det vanligt med meningar av typen: ”Nu tänkte hon att det var hopplöst att försöka skärskåda allt som rörde sig i en så, men då hade hon ständigt ägnat sig åt det …” Samtidigt är just efterklokheten på något sätt bokens kärna, den tjänar ett syfte – att återvända till en redan berättad historia, men med fördjupad erfarenhet.
På sitt svala, betraktande vis lyckas Karolina Ramqvist skriva den mest smäktande av kärlekshistorier, jag vet inte hur jag annars ska beskriva boken, den fyller mig med samma förtvivlade längtan och sorg som en Jane Austen eller en Brontë-syster kunde framkalla hos mig som ung.
Det känns lyxigt, helt enkelt, att det här är en svensk roman, trots allt.
Läs andra texter av Greta Schüldt och fler av DN:s bokrecensioner
