Utställning
”Ooooooooo-pus”
Katalin Ladik
Moderna museet, Stockholm, visas t o m 20/4 2025
Moderna museet har de senaste åren gjort flera utställningar som på ett utmärkt sätt fördjupat konsthistorieskrivningen kring banbrytande kvinnliga konstnärer, som japanska Atsuko Tanaka eller svenska Monica Sjöö.
Den nya presentationen av ungerskfödda Katalin Ladik fortsätter på den vägen, med den äran. Hon må vara ett etablerat namn för den som är bekant med den östeuropeiska performancescenen, men knappast för en större publik.
Ladik är född 1942 och var pionjär inom experimentell poesi, ljud- och performancekonst, under 1960- och 70-talen knuten till de litterära och konstnärliga scenerna i Novi Sad och Belgrad i dåvarande Jugoslavien. En av få kvinnor i sammanhanget.
På Moderna museet visas ett stort urval av framför allt hennes tidiga ”visuella poesi”, collage av vardagens former, som frimärken eller symönster från damtidningar sammansatta till kartlika konfigurationer.
Frigjorda från sin nyttofunktion är dessa ”visuella dikter” formsäkra och lekfulla. Men det som gör Ladiks arbete exceptionellt den här tiden är hur bilderna också användes som partitur för ljudverk, vokala tolkningar av vad som utspelar sig i bilden. Ett urval av dess ljudfiler spelas upp i utställningen, vilket sannerligen utvidgar verkens dimensioner.
Konstnären bryter ned språket så långt det går till ”o”, ”ah” – eller den i sammanhanget roliga ”ti-to ti-to titotitotitotito”. Med betoningar, repetitioner och röstvariationer formar hon ljud som skapar en egen begriplighet utifrån det uppbrutna, abstrakta.
Ladiks verk är tydligt en del av dåtidens konkreta poesi, i Sverige till exempel representerad av Åke Hodells fina ”igevär” från 1963. Hans diktbok består av 12 sidor ”i”, 1 ”gev” och 35 sidor ”ä”, avslutat med ett ensamt ”r”. Också den gjord att läsas högt.
Utställningens titelverk ”Opus” från 1972 blir som en bruksanvisning för det som löper som en röd tråd genom Ladiks arbete: kopplingen mellan text, språk, kropp och samhälle.
Det utvecklas i presentationens andra del, med fokus på hennes performancer och uppträdanden. Dessa ritualliknande förhandlingar anknyter mer direkt till samhälleliga normer som könsroller och nationell identitet.
Det finns en ständigt omskapande rörelse i verken, en påminnelse om språkets förmåga att inte bara upprätthålla status quo, utan lika mycket skapa förskjutningar och förändringar.
I backspegeln framträder Ladiks visuella dikter och ljudpoesi som mer komplexa än hennes performancer. Men jag tror inte man ska underskatta de senares verkan dåförtiden – hur konstnären genom bruket av sin egen kropp utmanade gränserna både för vad ett konstverk och en kvinna kunde göra.
Läs mer: Kosmisk kvinnlig kraft på Moderna museet
Läs mer om konst på dn.se
