Sakprosa
Katarina Barrling
”Världens mest protestantiska land. Sverige – det extrema landet lagom”
Stolpe förlag, 286 sidor
Finns det någonting så svenskt som att grubbla över vad som är svenskt? Om det nu är den märkliga strävan efter samförstånd som påbjuder att till och med den som stängs ute måste tänkas bejaka situationen, eller den märkliga kombinationen av strikt myndighetsreglering och informalitet? Om det nu är ”lagom” eller ”fika” eller ”statsindividualism” eller ”världens modernaste land”.
Statsvetaren Katarina Barrling är alltså inte först på plan när det gäller att definiera ”svenskhet”. Hon har redan gott om föregångare, med titlar som ”The new totalitarians”, ”Ensamhetens labyrint”, ”Fiska i utopia”, ”Är svensken människa?”. Bilden av tillvaron i Nifelhem är för det mesta skoningslöst dyster, av ett ”känslans isfolk” med ”Luther på axeln” som medelst ”social ingenjörskonst” försöker skapa det perfekta samhället bara för att undvika kontakt med andra människor (”The Swedish theory of love”).
Man får nästan förlåta Barrling för den föga stunsiga men för säkerhets skull dubblerade titeln – ”Världens mest protestantiska land. Sverige – det extrema landet lagom”. Vad finns det egentligen att tillägga om detta land som en gång drev Michel Foucault att sätta ihop en hel filosofi i protest mot den svenska konformism han stött på som gästforskare i Uppsala?
Ja, man kan, som Barrling, peka på den underbara ironin att Foucaults ”normkritik” nu har blivit övergripande norm i det svenska offentliga samtalet. För att komma åt denna mentalitet talar Barrling om en särskild ”svenskprotestantism”. Det är en protestantism som är så internaliserad att den kan presenteras som sekulär (här anknyter hon till Herbert Tingstens gamla idé om att ideologierna tar över religionens roll ju mer sekulariserat samhället blir). Extrem i sin strävan att vara lagom, auktoritär i sin fasa för all auktoritetsutövning och sitt ständiga behov att hitta ett ”offer” att ta parti för, rigid i sitt sätt att insistera på reservationslös välvilja och öppenhet.
Med det begreppet som metalldetektor ger sig Barrling ut på strövtåg genom svenskhetens moränlandskap. Många fynd i terrängen blir resultatet: pling i apparaten som leder till entusiastiska och ofta skarpsynta utläggningar om parallellerna mellan Dostojevskijs storinkvisitor och den svenska synen på Carola Häggkvist, eller förbindelserna mellan de gamla husförhören och dagens cancelleringsmekanismer av folk som på minsta sätt avvikit från den programmatiska välviljan.
Man skulle naturligtvis kunna invända att Barrlings bok är ett uttryck för en annan svensk tendens: självspäkningen. Hon har näsa för att känna av den när den blir ett uttryck för ett slags bakvänd nationalism (”världens mest ödmjuka land”), en som respekterar alla andras kulturer utom sin egen men i hemlighet betraktar sitt eget samhällssystem som en förebild för resten av världen.
Men den som talar om ”svenskheten” som trist, grå, nivellerad och fyrkantig löper alltid risk att framställa sig själv som härligt osvensk. Barrling kan ibland låta som den klassiske skatteflyktingen på den spanska solkusten som vällustigt citerar alla sanningar som utlänningarna har att säga om sosse-Sverige.
Svenskprotestantismen är i Barrlings ögon helt enkelt en sekulariserad socialdemokrati. När hon i slutkapitlet skriver ”Man kan fråga sig om Sverige som helhet, inklusive svensk höger, har en starkare lutning åt vänster än många andra jämförbara länder?” låter det som om hon snarare vill påstå den saken.
Inget fel i det. Böcker som denna blir med nödvändighet generaliserande och påstridiga. Effekten är helt beroende av slagfärdigheten i argumentationen. I Barrlings fall blir den lidande av en tendens till klyschighet i bildspråket som hon delar med många svenska sakprosaförfattare. Den svenska socialdemokratin sägs ”gifta sig särskilt väl” med kristendomen. ”När kyrkan vänder konservatismen ryggen”, heter det på ett annat ställe, ”blir det svårt för de konservativa att välja fot”. Det låter som ett moment i en gammal folkdans och det är möjligen meningen.
Jag frågar mig också om den svenska pandemihanteringen verkligen var det exempel på unik och oreflekterad konformism som Barrling vill göra den till. Hon citerar franska och tyska journalister som undrar hur svenskar kan hysa en sådan tillit till Anders Tegnell. Helt uppenbart förväntas vi, som alltid när detta retoriska grepp används, skratta lite skamset när vi får ta del av den stora världens syn på oss kufiska hjordmänniskor.
Men var det verkligen så att det bara var de 22 forskare som ifrågasatte Tegnell som ”bemöttes med skepsis och intet [sic] så litet hånfullhet” medan den grå statsepidemiologen hyllades av undfallande svenskprotestanter?
Confirmation bias, kallas det nuförtiden. Varför nämner Barrling aldrig den svenskprotestantiska tendensen att i ödmjukhetens och modernitetens namn låta sitt språk invaderas av anglicismer? I det här fallet nöjde hon sig med att demonstrera fenomenet.
Läs fler texter av Jesper Högström och andra av DN:s bokrecensioner
