Katarina Wolf greppar en högaffel och lassar i väg ett stort sjok halm som landar på en brun kalv nedanför. Den fuktiga kylan blandas med doften av ladugård och värmen från djuren.
– Det här är kanske inte den roligaste tiden på året att vara bonde, säger hon och strör kraftfoder i en lång ränna.
Det har gått sju år sedan Katarina Wolf och hennes två bröder tog över driften av familjens lantbruk i Östgötska Rimforsa. Förutom de över 200 kossorna äger de nu även ett antal fastigheter med mark.
– Det är ett väldigt stort åtagande sett till hur gammal man är och vad man har för erfarenheter i livet, konstaterar 32-åringen.
Men att hon skulle axla ansvaret var långtifrån självklart.
– I högstadiet ville jag bara lämna landsbygden. Om man var ambitiös så stannade man inte kvar.
Så hon pluggade musik, bodde i Berlin och stack till Norge för att arbeta inom vården.
Men för runt tio år sedan, när hemlängtan kom krypande, flyttade hon hem igen.
– Då jobbade redan mina bröder i verksamheten. De frågade om jag kunde tänka mig att börja mjölka och då tyckte jag att det var kul att jobba tillsammans.
På en annan del av gården är brorsan Johan i full gång med mjölkkorna som håller sig inne i väntan på våren. Den äldsta brodern Martin syns inte till.
Det märks att det är lillesyrran som tar mest plats. Den som scrollar i Katarina Wolfs sociala medier dras snart med i en mix av idylliska kosläpp, pokerkvällar, resor med bandet Queens fanclub och möten med Ulf Kristersson.
Det sistnämnda i rollen som ordförande i LRF Ungdomen där hon driver förbundets frågor.
Som den om att 40 procent av alla som drev enskilda jordbruksföretag i Sverige förra året var över 65 år.
– Det är viktigt att förstå allvaret. Det behöver ske ett stort generationsskifte hela EU. Vi producerar medel för liv och det är viktigt inte minst för beredskapsfrågan, säger Katarina Wolf.
En rapport från LRF visar att många yngre vill ta över men tycker att det är för svårt. Bristen på kapital och svårighet att lösa ut syskon pekas ut som hinder.
Utmaningar som även familjen Wolf ställdes inför.
Marita Wolf försöker att hålla i den ostyriga kattungen Lasse samtidigt som hon sippar på sitt kaffe. Hon ska snart åka in till stan och lämna in gårdens bokslut, och hon är mäkta stolt över sina barn.
– Dryga 20 miljoner i omsättning och vinst på 2 miljoner kronor. Ni har lyckats, säger hon till dottern på andra sidan bordet.
Marita Wolf och maken startade lantbruket för 45 år sedan och har gått från att arrendera med sju kossor till att äga flera gårdar. I dag sitter hon även i Arlas styrelse.
Hon är glad att barnen valde att ta över, men förväntade sig det inte.
– För mig är de här tillgångarna inte det viktigaste utan det är människan och vad man kan driva fram för företag. Egentligen hade det varit lättare att sälja för det här är en ganska svår process att få till.
I dag äger de tre syskonen lika mycket var av verksamheten och har löst ut en fjärde syster. De har fått förskott på arv, investerat i maskiner och anläggningar och tagit lån.
Katarina Wolf häller upp mer kaffe och berättar att föräldrarna lyfte frågan om att ta över redan innan hon fyllt 20.
– De frågade oss om var vi ville vara om 5–10 år. Det var inte så lätt att svara på då, och det är det inte nu heller, säger hon och skrattar till.
Marita förklarar att de ville undvika misstaget att vänta för länge.
– Men i början pratade vi aldrig om pengarna, fastigheter eller företaget. Vi pratade om barnen och vad de ville. Det viktigaste är egentligen att drivet och kunskap finns där.
Om de sålt hade hon kunnat luta sig tillbaka och njutit av pensionen.
– Vi hade kanske kommit ut med några miljoner kronor, så vi hade gjort en bra affär jag och min man. Men vi har valt att ge bort allt vi äger, även bostaden där vi bor har vi gett till det fjärde barnet.
Men helt rättvist blir det aldrig, speciellt inte när det rör sig om stora fastighetsvärden med både tillgångar och skulder. Därför pratade de igenom fördelningen ordentligt och tog in extern hjälp innan allt blev klart.
– Är det värt att bli osams för en miljon kronor när man varit en sådan härlig syskonskara och växt upp här tillsammans? Att riskera relationen som ska finnas kvar när vi är borta. Det tycker inte jag, säger Marita Wolf.
Men det är ett tufft arbete, speciellt när de är ont om folk, skörden ska in och det strular med djuren. Det är vanligt med psykisk ohälsa i branschen till följd av arbetsbelastning och stress, berättar Katarina Wolf.
– Men när vi delar på ansvaret har jag inga problem att koppla bort och dra iväg på konsert i fyra dagar i stället, säger hon och anspelar på sina vida resor med Queens fanclub.
Hon tycker att den nya generationen bönder ser det mer som ett jobb än en livsstil – men det krävs både mod och pengar för att våga.
Lantbruket är kapitalintensivt med ökade krav på hållbarhet. Många gårdar är i behov av investeringar vilket kan avskräcka såväl nya satsningar som banker. LRF vill därför att staten går in och hjälper lantbrukare med etableringslån för att ta över eller starta företag.
Men var ska staten dra gränsen om lönsamheten är dålig?
– Hur lönsamheten ser ut kan varken LRF eller beslutsfattarna peta i. Däremot kan de ge svenska lantbrukare konkurrenskraftiga villkor som i förlängningen stärker lönsamheten på gårdarna.
Samtidigt har priset på mejeriprodukter skjutit i höjden.
Katarina Wolf säger att hon har förståelse för att kunderna reagerar, men betonar att produktionen blivit dyrare.
Snön faller i stora mjuka flingor när vi kliver över gården och tar oss uppför en trappa till ett rum som överblickar hela ladugården och de lösa korna.
Gården producerar redan 2,5 miljoner kilo mjölk om året och mer ska det bli.
Men helt smärtfritt lär det inte bli.
– Man är ju syskon och väldigt olika. Vi kan absolut gnabbas och bråka i vardagen men jag tror att vi långsiktigt är väldigt överens om vart vi vill, säger Katarina Wolf.
I efterhand tror hon inte att något av dem hade velat göra det här ensam.
Katarina Wolf blickar över stallet där korna tuggar fridfullt i foderrännan
– Jag var en ganska rotlös person förr. Jag tror att jag behöver en plats att utgå ifrån och det här är en bra plats. Den har ett syfte.
