Katherine Rundells uppmärksammade fantasyroman är både originell och rörande

Kan det vara något i vattnet i universitetsstaden Oxford som gör att den återkommande genererar så många framstående barnboksförfattare; akademiker som på sin fritid känner en väldig lust att uttrycka sig genom barnboken och dessutom, bevisligen, gör det oförskämt bra? Något är det i alla fall med det anrika lärdomssätet som sett författare som Lewis Carroll (matematiker), CS Lewis (litteraturvetare), JRR Tolkien (filolog) och Philip Pullman (student) blomma upp. Och det allra senaste stjärnskottet i denna illustra tradition, Katherine Rundell (litteraturvetare), kommer nu ut på svenska för första gången med ”Omöjliga varelser”.

Stjärnskott är faktiskt inte att ta i. Hon är tidigare fellow på superelitcolleget All Souls i Oxford, doktorerade där med en avhandling om den brittiske 1600-talspoeten John Donne  – ni vet han med ”Ingen människa är en ö” –, skrev en bok om honom (fick fint pris), skrev ett antal barnböcker (fick fina priser) och blev årets författare vid British Book Awards 2024. ”Omöjliga varelser” utsågs dessutom till årets bästa barnbok. Ett hyggligt cv för vilken 37-åring som helst.

Boken då? Är den värd allt ståhej? Ja, kanske. Vi får se hur det utvecklar sig då Rundell i alla fall lovat tre böcker i serien. ”Omöjliga varelser” är oavsett detta en riktigt intensiv och myllrande berättelse som kretsar kring två barn. Pojken Christopher lever i London med sin överbeskyddande far. Det enda som egentligen är speciellt med Christopher är att alla djur av någon anledning dras till honom. Denna egenskap hade även hans döda mor och, som det kommer att visa sig, även hans morfar som bor ensam uppe i den skotska vildmarken där Christopher ska tillbringa sommarlovet.

Det andra barnet är flickan Mal som lever i den av magi skyddade Arkipelagen, trettiofyra gömda öar någonstans ute i Nordatlanten. I detta område lever även de sista magiska varelserna, allt från sjöjungfrur, enhörningar och sfinxer till kentaurer och några mindre bekanta, som Al-mirajen, Borometzen, det walesiska krigarvildsvinet Twrch tryth och många andra. Alla är de beroende av det så kallade glimret: ursprungsmagin som skapas av ett gigantiskt äppelträd på en av öarna. Utan glimret skulle denna sista magiska enklav snart dö.

Och i sann fantasytradition är det precis det som håller på att hända. Magin minskar i Arkipelagen och skapar kaos, onaturliga beteenden och tragisk död. Och ingen vet varför. En dag tvingas Mal fly från en utsänd mördare och tar sig genom portalen till vår värld, en portal som leder till de skotska högländerna och till Christopher som lovar att hjälpa henne. Den äventyrstörstande pojken följer med sin nya vän tillbaka till Arkipelagen för att först och främst försöka undkomma mördaren, och därefter ta reda på varför glimret sinar innan det är för sent.

Det är en salig blandning av brittisk ”wit”, kommentarer och allsköns direkta tilltal till läsaren.

”Omöjliga varelser” är i stora drag en klassisk fantasyberättelse där många av förebilderna och föregångarna lyser igenom utan att det blir störande. Det finns lån och det finns lån. Katherine Rundell klär istället in berättelsen i sin alldeles personligt (sär)egna språkliga dräkt. Det är en salig blandning av brittisk ”wit”, kommentarer och allsköns direkta tilltal till läsaren. Och just det funkar bra. Det är kul. Kanske är just denna originella blandning av språkliga, humoristiska infall och en allvarligare grundberättelse som innehåller både smärtsamma uppoffringar och död, bokens riktiga styrka.

Jag stör mig mer på hennes anakronistiska 1800-talsmanér, ett slags språkligt överhettad Sturm und Drang. Meningar som ”det blixtrade våldsamt till av hetsig, vild tillfredställelse i hans min” känns mer 1825 än 2025. Även översättningen känns överraskande hackig. Kanske är det det engelska originalet som bossar med syntaxen, men ibland känns meningarna direktöversatta vilket får den svenska språkdräkten att kännas främmande. Särskilt med tanke på att det är en barnbok.

Den hejdlösa berättarglädjen är dock bokens största tillgång. Det händer mycket hela tiden, nya karaktärer, nya platser, nya utmaningar. Bitvis spännande, bitvis rörande. Lite rörigt men väldigt roligt. Så det lovar gott.

Läs fler texter av Steven Ekholm och fler recensioner av ungdomslitteratur i DN Kultur.