Det är inte bara Sverige som har problem med sin infrastruktur. När det föll en halv meter snö i Bayern i vintras stannade tågen i stora delar av Tyskland och Münchens järnvägsstation tvingades stänga. ”Vi kör i alla väder” är det tyska nationella järnvägsbolagets mest berömda slogan och den kommer från en reklamkampanj 1966.
Uppenbarligen gäller den inte längre.
Det verkar inte ens krävas någon snö för att stoppa tyska tåg längre. I september förra året avgick bara 58,4 procent av Deutsche Bahns långdistanståg i tid. Företaget skyller på ”decennier av underinvesteringar i det tyska järnvägsnätet”.
I Storbritannien uppskattar man samtidigt att 3 miljarder liter dricksvatten går förlorat varje dag. Brittisk media rapporterar regelbundet om kloakvatten som läcker ut i floder och intervjuar äcklad lokalbefolkning som står vid sin nersmutsade sjö och kräver att staten gör något. ”Den stora engelska kloakkrisen” kallas det för. Allt fler menar att engelsmännen bör göra som skottarna, eller fransmännen och helt enkelt förstatliga skiten (så att den inte fortsätter läcka ut i havet). Enligt det brittiska överhusets beräkningar krävs det 260 miljarder pund i investeringar för att fixa avloppen. Pengar som de skuldtyngda vattenbolagen inte har.
Frågan är dock om det brittiska politiska systemet klarar av att ta tag i frågan. Parlamentshuset i London med sin berömda klocka må se ståtligt ut där vid Themsen men rören i byggnaden är så dåligt underhållna att det kan rinna urin längs med väggarna. När en toalett kollapsade för några år sedan tvingades alla tjänstemän som jobbade i närheten ta vaccin mot Hepatit-A.
I USA beräknas under tiden 178 miljoner bilresor varje dag ske över ”strukturellt bristfälliga broar”. Om det inte skjuts till mer pengar kommer de nödvändiga reparationerna inte vara färdiga förrän år 2071 och då har förståss ytterligare 50 år av slitage att tillkommit.
Världens rikaste land – USA – har problem med nästan all sin infrastruktur. I den romantiska komedin Crazy Rich Asians skämtas det glatt om upplevelsen att flyga från John F Kennedy Airport i New York ”full av salmonella och ångest” och landa på Changi International i Singapore som har en egen inomhusträdgård för fjärilar…
I Sverige uppskattas LKAB förlora 100 miljoner kronor varje dygn som tågen står still mellan Kiruna och Narvik. De två urspårningarna i vintras gjorde att det var stopp i 76 dygn. Så ni kan själva räkna…
DN skrev häromveckan om hur Hitachi Energy i Ludvika har avtal om att sälja högspänningsteknik värt 147 miljarder och ska anställa 2 000 personer. Men eftersom de endast kan få ett tåg per vecka tilldelat halveras takten som företaget kan exportera med. Är detta bra för svensk ekonomi?
Knappast.
Svenskt Näringsliv har därför föreslagit att Sverige bör höja sitt skuldankare och helt enkelt låna mer för att fixa de jäkla tågen! LO, verkar hålla med. Men från finanspolitiska utskottet i riksdagen mumlar en moderat vad svenska politiker har lärt sig att säga så fort det handlar om att låna: ”det finns inga gratis luncher”, säger han.
Det må vara sant.
Men det är också sant att den som inte äter kommer att dö.
När Sverige byggde järnväg på 1800-talet var vi ett av världens fattigaste länder. Vi tog stora lån utomlands. Ibland heter det att Sverige hade fått problem att betala tillbaka dessa om inte Tyskland hade förlorat första världskriget (vilket gjorde att en stor del av dem försvann). Det ligger kanske något i detta. Men hur skulle Sverige överhuvudtaget ha kunnat delta i industrialiseringen utan någon järnväg?
Det var en romare (Cato den yngre) som myntade det uttryck som ekonomer ibland använder för att förklara dessa ting. Rom karaktäriserades av ”offentligt armod och privat överflöd” klagade senatorn. Medborgarna blev rikare samtidigt som offentliga byggnader tilläts förfalla. 1958 skrev den amerikanske ekonomen John Kenneth Galbraith en bok på detta tema.
Galbraith menade att resurser i den moderna ekonomin riskerar att fördelas skevt. För mycket riskerar att gå till privat konsumtion och för lite till offentliga investeringar. I 1950-talets USA såg Galbraith dyra bilar och människor som shoppade för glatta livet. Samtidigt satt de på slitna tunnelbanetåg eller försökte skicka brev via ett postväsende där paketen inte kom fram.
Den moderna ekonomin producerar nästan automatiskt varor som svarar mot individuella behov, menade Galbraith. Vi får nya hudkrämer, telefoner och dataspel. Men det finns mängder av problem som vi som individer inte kan köpa oss ur och därför på något sätt måste finansiera lösningar för på andra sätt. Du kan ha en bil för en halv miljon men är det trafikstockning på vägen sitter du likväl fast.
Som om du vore ett tyskt tåg.
(Vilket alltså inte är en komplimang i dessa dagar.)
Läs fler krönikor av Katrine Kielos Marçal
