Min kompis Håkan från Halmstad har varit på förhandsvisning av filmen ”Sommartider”. Håkan är entusiastisk. Han hävdar att det enda som egentligen är fel med denna svenska sommarfilm, om bandet Gyllene Tider är att flera scener är filmade i Påarp.
En strand söder om Halmstad.
Där Gyllene Tider-gänget tydligen inte brukade hänga.
Jag dras dock med i Håkans glädje och drabbas omedelbart av svår hemlängtan till södra Sverige. Jag börjar studera filmens affisch. Den visar solnedgång över långgrunt hav och ett gäng lantisgrabbar som mot alla odds lyckas ta Sverige med storm.
Men det är svårt att inte också notera namnen på huvudrollsinnehavarna. De är säkert begåvade och hårt arbetande yrkesmänniskor som har gjort sitt yttersta för att göra sina rollfigurer rättvisa. Men till skillnad från verklighetens Gyllene Tider har en majoritet av medlemmarna i det fiktiva bandet kända föräldrar i den svenska underhållningsbranschen.
Äpplen faller i vår värld inte särskilt långt från träd. De flesta av oss mammor och pappor gör vad vi kan ekonomiskt för våra barn.
Fast inte alla.
En gång träffade jag en mycket rik uppfinnare av en mycket känd app i en bar på World Economic Forum i Davos. Jag och min kollega från Dagens Industri hade skrålat Billy Joel-låtar med honom och hans kompis i ett par timmar, nu började han berätta för oss att han och hans fru mer eller mindre hade dolt faktum att de var rika för sina barn.
Ungarna skulle inte heller få ärva något.
Den här typen av ekonomiskt beteende hör dock till undantagen. Generellt kommer mamman som städar på hotellet att fixa sommarjobb i receptionen åt sin son, precis som filmregissören kommer att presentera sin skådespelande dotter för filmproducenter.
Från familjen Wallenberg till familjen Wahlgren.
Nepotismen byggs in i våra ekonomier.
Och när blir den egentligen ett problem?
Flera av världens största företag kontrolleras av familjer: från Walmart till Samsung, Volkswagen till Ford Motor Compny. Och vi ska inte heller glömma medieföretaget News Corp (som påstås vara inspiration till tv-serien Succession). Runt 35 procent av de femhundra största bolagen i USA är familjeföretag.
Och det finns bra saker med dem. Familjeföretag tenderar till exempel att vara långsiktiga och stabila ägare. Ekonomisk forskning pekar på att de ofta går sämre än jämförbara bolag i goda tider, däremot klarar de sig bättre genom kriser. Detta gör att familjeföretag ibland romantiseras som ett alternativ till den kortsiktiga kvartalskapitalismen.
Vill du att dina ungar ska ärva bolaget kommer du tänka i längre tidshorisonter än vad många andra företagsledare gör. Det är också mindre sannolikt att du flyttar hela verksamheten utomlands, eller styckar upp den mellan olika skatteparadis. Och eftersom det finns en förväntan på att familjeföretag ska fortsätta verka i samma land eller lokalsamhälle under många generationer kommer det också att ligga i ledningens intresse att se till att dessa platser fortsätter att fungera.
Familjeföretag tar därför ofta mer samhällsansvar.
Allt detta är naturligtvis bra. Samtidigt går det inte att komma undan att nepotism verkligen inte är särskilt bra rent ekonomiskt.
En brittisk studie gjorde av KPMG från 2019 uppskattade att de brittiska företagens oförmåga att rekrytera personer med arbetarklassbakgrund kostade ekonomin 39 miljarder pund per år. Underhållningsbranschen och mediebranschen lyfts ofta fram för sin höga representation av så kallade ”kulturbarn”. Men även 41 procent av alla som jobbar i den brittiska finanssektorn har föräldrar med bakgrund i samma sektor.
Stanford-ekonomen Nicholas Bloom har uttryckt det ekonomiska problemet med nepotism på följande resonemang: Den som vill vinna fotbolls-VM 2042 skulle väl inte göra det med ett lag som enbart bestod av barnen till spelarna laget som vunnit VM 2022.
Trots det är det ofta så våra ekonomier fungerar.
Nicholas Bloom gjorde med sin kollega John Van Reenen på MIT en undersökning på 10 000 industriföretag i västvärlden. Forskarna kom fram till att kvalitet på ledarskapet i dessa företag var en av de viktigaste indikatorerna på framgång. Men de företag där ledarskapet gick i arv fungerade sämst i denna bemärkelse.
Den vanliga historien var att någon begåvad människa byggde upp en verksamhet bara för att lämna över den till sin äldsta son som sedan ägnade 20 år åt att förstöra den. Och detta är en berättelse som man förstås inte behöver gå till den ekonomiska forskningen för att förstå. Det räcker med att läsa Thomas Manns klassiska roman om familjen Buddenbrook.
Läs mer: Fler krönikor av Katrine Kielos-Marçal
