Här i Storbritannien uppfattas vi nordeuropéer generellt som ganska oartiga. Det är en orättvis bild.
För egentligen är det mest en fråga om språk.
Vi nordeuropéer tenderar att vara bokstavliga. På våra språk betyder vad vi säger vad vi säger.
Brittisk engelska fungerar inte på det sättet.
Det klassiska exemplet på hur detta kan orsaka missförstånd är att du står och pratar med en engelsman på ett mingel. Plötsligt utbrister han eller hon ”låt oss äta lunch!”. Eller än värre: ”you must come for dinner!”
Detta betyder inte att du ska plocka upp kalendern och börja leta efter ett datum när ni kan ses. Vad personen har sagt är bara att han eller hon vill avsluta konversationen.
Och om en brittisk kollega i ett möte säger att ditt förslag är ”modigt”, ta det för bövelen inte som en komplimang! ”That’s a brave proposal…” betyder att personen i fråga tycker att du är spritt språngande galen. På samma sätt som ”I’m sure it’s my fault…” inte innebär att hon eller han tar på sig skulden för vad som har gått fel.
Tvärtom.
”I’m sure it’s my fault…” är ett sätt att säga att det är ditt fel.
Och eftersom vi nordeuropéer när vi pratar engelska inte på samma sätt lindar in vad vi menar i saker som vi inte menar uppfattas vi som burdusa.
Ett av de stående skämten i tv-serien Ted Lasso, vilken skildrar ett fotbollslag i västra London, handlar om hur lagets holländske spelare hela tiden omedvetet förolämpar alla andra.
Eftersom hans tilltal just är så direkt.
Å andra sidan kan den brittiska oförmågan att säga vad man egentligen menar säkert bidra till de välkända produktivitetsproblemen i Storbritanniens ekonomi.
Det blir liksom inte så effektivt när folk inte säger vad de menar.
Och den positiva stereotypen om oss nordeuropéer är onekligen att vi är bra på att jobba.
Den tyska sociologen Max Weber tänkte sig redan i början av 1900-talet att vi hade en särskild arbetsmoral som berodde på protestantismen. Den svenske ekonomen Assar Lindbeck skyllde däremot på vädret.
På kallare breddgrader var det svårare för bönderna att överleva, skrev Lindbeck. De blev tvungna att jobba hårdare. Detta skapade kulturella normer av arbetslinje och individuellt ansvar som till denna dag gör våra ekonomier annorlunda.
Under eurokrisen för drygt tio år sedan hette det på samma sätt att det inte gick att förena protestantisk strävsamhet med sydeuropeisk lättja under en och samma ränta.
Inte konstigt att obligationsmarknaden vädrade blod!
Men den här typen av föreställningar börjar nu utmanas i ljuset av de ekonomiska problemen i Tyskland.
I början av året såg det ut som att stagnationen i den tyska ekonomin var på väg att lätta. Men sedan dess har nästan alla förtroendeindikatorer pekat neråt. Tillväxten under andra kvartalet var en besvikelse. Det är just nu Tyskland som håller tillbaka hela eurozonen. Europas största ekonomi har jättestora problem.
Och en del av dem är politiskt minst sagt knepiga.
Tänk dig att du har en arbetskraft som är 2050 kommer att bestå av 8 miljoner färre människor. Tänk dig att du på grund av detta redan har arbetskraftsbrist i många sektorer. Föreställ dig sedan att du samtidigt leder det land i världen där befolkningen just nu enligt mätningar lägger störst vikt vid att minska invandringen.
Du styr ett land där extremhögen har stöd av 18 procent. Samtidigt har du ett pensionssystem vilket (till skillnad från det svenska) bygger på att intäkter från de som jobbar rakt av delas ut till pensionärerna. Den typen av system går inte att finansiera om du inte har tillräckligt med folk på arbetsmarknaden. Men samtidigt kräver befolkningen alltså att du ska få ner invandringen.
Vad gör du?
Visst kan du försöka få de existerande tyskarna att jobba mer. Men precis när man skulle behöva den nordeuropeiska arbetsivern verkar den ha försvunnit.
Tysklands finansminister Christian Lindner dundrade i våras om att ”I Italien och Frankrike jobbar de minsann mer än vad vi gör”. Och det stämmer.
Trots att det alltså både är varmare och mer papistiskt där.
Till och med den tyska ekonomiministern Robert Habeck som är miljöpartist klagade nyligen på strejker. Tyskland har just nu inte råd med att fler människor sitter hemma!
Många tyskar går i pension redan vid 64 års ålder och sjukskrivningarna ökar. Skattesystemet gör det samtidigt inte lönsamt för många kvinnor att jobba heltid. Bara runt hälften av alla tyska kvinnor på arbetsmarknaden jobbar heltid jämfört med 87 procent av männen. Och samtidigt som allt detta pågår är ett av de mer diskuterade ekonomiska förslagen i Tyskland idén att korta arbetstiden.
Låt oss införa en fyradagarsvecka!
Vad vet jag. Men som britterna skulle säga: ”that’s a brave proposal”
Läs fler artiklar av Katrine Kielos-Marçal
