Borde ansvaret för hälso- och sjukvården flyttas från de 21 regionerna till staten?

Den parlamentariska Vårdansvarskommittén, som publicerade sin utredning härom veckan, förändrade som väntat inte de enskilda partiernas kända positioner: Kristdemokraterna och SD vill att staten tar över bollen, övriga sex partier anser att den ska stanna hos regionerna.

Däremot lyckades partierna enas om ökad statlig styrning på sex områden, som vaccinationer, läkemedel och luftburen ambulansvård.

Om huvudämnet för utredningen, ansvaret för sjukvården som helhet, blev formuleringen som samtliga accepterade att ett skifte till staten ”kan innebära både risker och möjligheter” eftersom partiernas företrädare ”värderar för- och nackdelar (…) olika”.

Det är dock tydligt att de för- och nackdelar som sekretariatet formulerat förändrades längs med vägen.

Partiernas ledamöters slutsatser redovisades som så kallade särskilda yttranden. Sekretariatets och ett antal externa experters bedömningar publicerades i ett helt separat dokument, i fem underlagsrapporter.

Att den delen skulle läsas skild från politikernas synpunkter och vad man enats om markerades så här: ”Som ett led i sina överväganden har kommittén uppdragit åt sekretariatet att ta fram en underlagsrapport om statligt huvudmannaskap”.

Flera formuleringar som argumenterar för ett statligt huvudmannaskap har där tonats ner eller helt tagits bort i sekretariatets dokument, enligt Elisabet Lann, ledamot i kommittén för Kristdemokraterna.

Ett stycke som fanns i ett första utkast från sekretariatet men sedan försvann löd, enligt Lann: ”Ett statligt huvudmannaskap skulle kunna stärka förutsättningarna för en mer strategisk och effektiv styrning i förhållande till att minska geografiska skillnader i vårdens kvalitet, åstadkomma ett mer enhetligt vårdutbud samt mer likartade regler, regeltolkningar, rutiner och processer i olika delar av landet.”

En slutsats kring sjukvårdens finansiering som försvann i ett senare utkast var, enligt Elisabet Lann: ”Det är bara staten som har reella förutsättningar att hämta in och fördela ut ekonomiska resurser i ett nationellt perspektiv.”

Ett stycke i första utkastet som pekade på olika regioners skattekraft och att ”mycket tyder på att dessa skillnader kommer att fortsätta att öka” togs också bort. Detsamma skedde med stycket som beskrev nuvarande ordning för finansieringen som ”inte långsiktigt hållbar”.

När det gäller jämförelser med Norge och Danmark, där staten har ett stort ansvar för sjukvården, hänvisas till en rapport från myndigheten Vård- och omsorgsanalys. I första utkastet skrev sekretariatet att ”i rapporten anges att hälso- och sjukvården har utvecklats positivt på flera av de områden (…)”. I den färdiga utredningen markeras mer av en problembild: ”Problemen tycks finnas kvar”.

Den som för KD:s räkning satt med i kommittén var alltså Elisabet Lann, kommunalråd i Göteborg och ledamot i KD:s partistyrelse. Hon säger till DN att hon upplevde en ”oblyg ovilja direkt” mot argument för ett förstatligande för andra ledamöter.

– Tydligast blev det från flera regionråd, som om det vore en slags kränkning för dem, säger Lann.

Hon beskriver att hon ”blev ganska chockad” när sekretariatet la fram sina sina slutsatser första gången för politikerna.

– Sekretariatet drog tillbaka slutsatserna som formulerades om innan de skickades till den externa expertgruppen. Det sades från ledamöter att slutsatserna var för positiva. Jag tog anteckningar och påtalade för sekretariatet när vi fick tillbaka en omarbetad version att slutsatserna blivit utvattnade.

Vad är problemet? Är inte det centrala att partiernas slutsatser kommer fram?

– Det är viktigt att kunna värdera hur underlaget har tagits fram. Nu blir det inte transparent och jag tror det uppfattas som en opartisk analys.

Bör inte sekretariatet ta till sig av ledamöternas tankar?

– Jag tycker att man kan fundera över utredningsinstrumentet. Kanske ska man antingen ha rent parlamentariska utredningar eller rena expertutredningar. Jag är bara angelägen om att Vårdansvarskommittén inte läses som en expertutredning. Sen får enskilda partier tycka vad de vill i frågan om sjukvårdens styrning.

DN har bett Vårdansvarskommitténs ordförande Jean-Luc af Geijerstam kommentera Elisabet Lanns uppgifter.

I ett skriftligt svar säger han att han varit angelägen om att den politiska delen vilar på det samlade analysunderlaget, att ”inget av det analytiska underlaget har ändrats av kommittén” och att sekretariatet ”inte dragit tillbaka texter och slutsatser”.

På en följdfråga apropå vad Elisabet Lann säger om hur ändringar kommit till svarar af Geijerstam: ”Ja, ledamöterna har kommit med en lång rad olika påpekanden om texterna, som sekretariatet sedan har arbetat om för att ta fram en version som samtliga ledamöter kunnat ställa sig bakom.”

Fakta.Så ändrades formuleringar i utredningen

Här följer tre exempel på hur textavsnitt från Vårdansvarskommitténs sekretariat fick olika inriktningar i den version som drogs för kommitténs ledamöter i januari i år jämfört med en första version i september i fjol, enligt KD:s ledamots dokumentation.

Om regional eller nationell styrning:

Första version, september: ”Vissa källor till ineffektivitet i hälso- och sjukvårdens styrning kan undanröjas genom ett statligt huvudmannaskap. Den nationella styrningen kan till exempel antas få ett större genomslag jämfört med nuläget eftersom det kommunala självstyret inte längre blir en faktor i hälso- och sjukvårdens styrning och de beslut som fattas av riksdag och regering skulle förverkligas i en förvaltningsorganisation i stället för genom beslut av en annan politisk nivå.”

Andra version, januari: ”Ett statligt huvudmannaskap kan medföra en mer enhetlig politisk styrning och förutsättningar för färre politiska styrsignaler och styrformer, men samtidigt också att en stor myndighetsorganisation innebär att implementering av styrningen kan försvåras och att det finns en risk att det produceras styrsignaler i den administrativa strukturen som väger upp för den mer koncentrerade, övergripande och långsiktiga politiska styrningen.”

Om sjukvårdens finansiering;

Första version, september: ”Styrinstrument som riktade eller generella statbidrag och överenskommelser skulle inte längre vara aktuella, och styrningen skulle sannolikt kanaliseras genom väsentligt färre styrverktyg jämfört med i dag. Detta skapar förutsättningar för en mindre omfattande och motstridig styrning av hälso- och sjukvården.

Ett statligt ansvar för hälso- och sjukvårdens finansiering kan bidra till en ökad ekonomisk hållbarhet genom att hela finansieringsansvaret samlas hos en aktör och genom att staten har andra möjligheter än regionerna när det gäller att utnyttja andra skattebaser än förvärvsarbete och fördela resurser utifrån ett nationellt perspektiv.”

Andra version, januari: ”Ett statligt finansieringsansvar medför också förändringar i styrningen av hälso- och sjukvården, till exempel genom att ansvaret för finansieringen samlas hos en aktör och på en nivå, vilket innebär att riktade statsbidrag som styrform blir inaktuella. Samtidigt förekommer det även inom staten att myndigheternas uppdrag och resurser riktas mot specifika frågor och utvecklingsbehov. Det kan inte uteslutas att en del av de negativa effekterna av riktade statsbidrag kvarstår, men i stället av medel till särskilda satsningar och frågor i myndigheternas regleringsbrev.

Om eventuella stordriftsfördelar:

Första version, september: ”Det samlade politiska ansvaret och de större geografiska enheterna för tillhandahållande av hälso- och sjukvård möjliggör att resurser och funktioner som i dag sköts av 21 regioner kan centraliseras. Detta skapar bättre förutsättningar än i nuvarande ordning att nyttja organisatoriska stordriftsfördelar och att specialiserad kompetens kring olika frågor kan komma hela landet till del.

Andra version, januari: ”Vidare har det antagits att det finns förutsättningar att fördela resurser så att skillnader mellan olika delar av landet utjämnas, att hantera gemensamma funktioner mer enhetligt och centraliserat samt att det kan finnas vissa administrativa stordriftsfördelar att nyttja. Samtidigt är det okänt hur hälso- och sjukvårdsstrukturen skulle utvecklas, vad ett statligt arbetsgivaransvar närmare skulle innebära i form av hälso- och sjukvårdens arbetsmiljö eller personalens arbetsvillkor och hur resurser, policy eller prioriteringar skulle förändras.”

Källa: Elisabet Lann, Kristdemokraternas ledamot i kommittén

Share.
Exit mobile version