Roman
Yvonne Adhiambo Owuor
”Stoft”
Övers. Meta Ottosson
Celanders förlag, 416 sidor
Bland myllret av gestalter i Yvonne Adhiambo Owuors debutroman ”Stoft” är det särskilt två som håller samman berättelsen. Konstnären Ajany, som länge levt i Brasilien, sörjer sin älskade och beundrade bror Odidi, och vill hitta förklaringen till hans våldsamma död i Nairobi. Engelsmannen Isaiah, å sin sida, letar i spåren efter den far – en kolonisatör av det småskurna slaget – han aldrig fick träffa. Båda, kan man säga, är på jakt efter spöken i det post-postkoloniala Kenya.
Upplägget skvallrar om att detta är en roman som rör sig framåt genom att blicka bakåt. Historien kretsar, i upprepade cirkelrörelser, runt ett antal trauman som har format både Ajanys och Isaiahs familjehistorier. Det rör sig om engelsmännens brutala krigföring mot Mau Mau-upproret på 1950-talet, interna politiska strider i det självständiga Kenya, och korruption i samtiden.
Nuplanet har betydelse. Romanen berättas i kölvattnet av de våldsamma upploppen efter det ifrågasatta valet i Kenya 2007. Owuor har upprepade gånger pratat om hur ”Stoft”, som kom ut 2013, blev hennes sätt att bearbeta den erfarenheten. Det var nämligen då som den kenyanska självbilden av landet som en oas av fred och stabilitet krackelerade. I den bemärkelsen är detta en generationsroman. Händelserna 2007/2008 satte djupa spår i Owuor och hennes jämnåriga. Litterärt tillhör hon de författare som samlades kring tidskriften Kwani runt millennieskiftet, med den för tidigt bortgångna Binyavanga Wainaina som karismatisk centralfigur. Efter ”Stoft” (och hennes senare roman ”The Dragonfly Sea”) är det Owuor själv som har blivit Kenyas starkast lysande litterära stjärna.
”Stoft” är rik och märkvärdigt omväxlande. Genom att ta sig an den motstridiga och förträngda historien av våld som format Kenya av i dag, har romanen dock ett tydligt nationellt ärende. Mordet på den populäre politikern Tom Mboya 1969 (alltså efter självständigheten 1963) framställs här som en arvssynd som landet fortfarande inte gjort upp med. Om hennes landsman och författarkollega Ngugi wa Thiong’o under ett långt liv haft som projekt att försvara den antikoloniala kampens värden, har den yngre Owuor inte upplevt Kenya som något annat än ett självständigt land. Det gör att hon arbetar med både svärta och gråskalor, men mer sällan med en binär svartvit bild av världen.
Känslan av existentiell utsatthet i Wuoth Ogik förstärks av att området är ett gränslandskap, där folk vandrar mellan Etiopien, Sydsudan, Kenya och Somalia
Nyanserna, liksom antydningarna, präglar den ibland flödande, ibland knapphändiga stilen. Owuors deskriptiva register – skickligt återskapat av översättaren Meta Ottosson – är fullödigt, men hellre än att förklara låter hon platser och personer växa fram inifrån situationen som berättas. Det gör att man måste dröja i texten för att få ihop skeendet. Annorlunda uttryckt: Owuor litar på sin läsare. Det är uppfriskande.
Rumsligt utspelar sig romanen i och mellan två kontrasterande platser: den dekadenta storstaden Nairobi och ett kargt ökenlandskap i norra Kenya. Wuoth Ogik – ”resans ände” på ett lokalt språk – heter den plats där romanens många trådar strålar samman. I närheten ligger Turkanasjön som dunstar lika snabbt som den fylls på från bergen. Känslan av existentiell utsatthet i Wuoth Ogik förstärks av att området är ett gränslandskap, där folk vandrar mellan Etiopien, Sydsudan, Kenya och Somalia. Inget verkar beständigt här, och framför allt framstår idén om tydligt avgränsade nationer som konstig.
Till det originella med ”Stoft” hör hur Owuor placerar detta ökenlandskap i förgrunden av dess brottning med det undflyende förflutna, med Nairobi i en underordnad roll. Det är väl genomfört, även om det ibland märks att det är en romandebut. I de sista kapitlen kämpar Owuor med att få slut på berättelsen.
Men förutom djärvheten i hennes utmaning av Kenyas bortträngningar – hon beskriver tystnaden som ett av landets officiella språk – imponeras jag av hennes sinne för det unikt personliga. Ajany, Isaiah, Ajanys gåtfulla mor Akai, den tvetydiga Ali Dida Hada, till och med den motbjudande Hugh Bolton – alla skildras med lyhördhet. ”Vad blir kvar?” lyder en refräng i romanen. Ett av dess svar: orden och sångerna som gör att vi minns andra människor.
Läs fler texter av Stefan Helgesson och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur
