Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Utställning
”Wilhelm Kåge & Shōji Hamada – Keramik över gränser”
Nationalmuseum, Stockholm. Visas t o m 10/1–2027
Två av ”världens mest framstående keramiker” under ett och samma tak på Nationalmuseum: Shōji Hamada och Wilhelm Kåge. En förväntad fest för lerälskare och konsthantverksintresserade.
Utställningen består av över tvåhundra föremål, iscensatta interiörer från Hamadas hem samt filmer från verkstäder och resor. En inledande sektion handlar om den japanska mingei-rörelsen. Kåges porslin och unika verk har fått en del av rummet, Hamadas keramik en annan. Ett litet avsnitt berör handelsutbytet mellan Japan och Sverige under 50-talet, ytterligare ett om arvtagare till Kåge som också påverkats av japansk keramik. Däribland Lisa Larsson och Stig Lindberg.
Beröring behövs för att vi ska förstå keramikens förmåga att fascinera fullt ut. Här blir det många glasmontrar. Begripligt eftersom somliga fat och skålar är ovärderliga. Men det kliar verkligen i fingrarna…
Shōji Hamada och Wilhelm Kåge föddes bägge i slutet av 1800-talet. De hann träffas flera gånger både i Sverige och Japan. Redan 1929 var Hamada här för att bland annat studera Skansen. Han utbildade sig till mästare på olika keramikverkstäder runtom i Japan innan han inrättade sin egen i Mashiko några mil nordost om Tokyo.
Kåge blev bildkonstnär men anställdes på Gustavsbergs porslinsfabrik 1917. Det hela ingick i en politisk satsning där Svenska Slöjdföreningen (SSF) genom sin förmedlingsbyrå kopplade ihop producenter och konstnärer i en tänkt win-win-verksamhet. Lönsamheten skulle öka om föremålen blev vackrare och mer ändmålsenliga, var tanken. Allt enligt teorier från den engelska Art & Crafts-rörelsen och tyska Deutscher Werkbund.
Ungefär samtidigt hade mingei-rörelsen i Japan tagit fart. Rädslan för att industrin skulle förfula människors vardag låg bakom. Inom mingei fick ordet skönhet snarast en andlig överbyggnad. Inställningen till industrin blev mer skeptiskt än hos motsvarande rörelser i Europa.
Prydnadsföremål var ingenting för mingei, allt som tillverkades skulle ha en funktion. Formgivaren skulle inte heller utmärka sig framför övriga hantverkare. Hamada anammade dessa tankar; inga onödiga dekorer, inga dyra tillägg. Han signerade följaktligen aldrig den egna keramiken.
För både SSF och mingei var ”skönhet” ett vapen inför framtiden. Den skulle få vardagen att fungera bättre för alla och få oss att må bättre. Det ansåg även Kåge och Hamada.
Här, på Nationalmuseum, vill man inte jämföra de två men få oss ana den respekt de hade för varandra och se det besläktade. Ett gemensamt intresse för leror, glasyrexperiment och bränntekniker till exempel.
Kåge gick från det sirligt blanka porslinet mot ett grövre formspråk när han kunde arbeta med större konstnärlig frihet. Hamada å sin sida förfinade den kraftigt råa keramiken.
På en av filmerna får han med några enkla penseldrag på skålens yta fram bilden av ett sockerrör. Och skopar engobe på stora lerfat innan bränning. Rutinmässiga handlingar som utförs på ett par sekunder men enligt honom själv tagit sextio år att lära. Fascinerande.
Utställningens tre kuratorer säger sig ha arbetat fyra år med förberedelserna. Säkert, inte minst med tanke på katalogen som verkligen plussar på helhetsupplevelsen med mycket att fundera över.
”Wilhelm Kåge & Shoji Hamada – Keramik över gränser” gör mig dessutom smärtsamt medveten om saker som gått förlorade. Vart tog idéerna om ”skönhet för alla” vägen? Det sägs att mingei-rörelsen har fått ett uppsving i Japan. Men i dagens Sverige är frågan vem som kämpar för ”vackrare vardagsvara”.
Läs mer: ”Japansk folkkonst möter svenskt folkhem på Nationalmuseum”
Läs mer om konst och form på dn.se
