Berättelsen om filmstjärnan Greta Garbo är lite av en saga. Inte för att hon var en fattig flicka som blev en underskön drottning, dyrkad av hela världen; det är visserligen sant men det finns en annan saga, mer ursprunglig och mytiskt. Något om en kvinna som byggde sig en mask av guld för att skydda sig mot världen och när man till slut tog bort masken var hon försvunnen. Ingen visste vart.
Och man letar än i dag …
”Garbo. Where did you go?” är den senaste rapporten, skapad av det brittiska dokumentärfilms-stjärnskottet Lorna Tucker, som nyligen besökte Stockholms Filmfestival och i lördags höll hov på Bio Capitol. Med sin guldlockiga bob-frisyr och en t-shirt med ett foto av kvinnobröst i brösthöjd, som hon beskrev som ”galet opassande, men jag svettas” innan hon tog av sig kavajen – framstår hon som ett marknadsföringsgeni.
Tucker har också på kort tid blivit ett av de mest omtalade namnen i branschen. Sedan genombrottet 2018 med porträttet ”Westwood. Punk. Icon, activist” om Vivienne Westwood har hon hunnit med en film om Katharine Hepburn och en om hemlösheten i London. ”Someone’s daughter, someone’s son” beskrivs av The Guardian som ”ett empatimirakel”, kanske för att Tucker själv levt som hemlös på Londons gator och kan tala med de berörda utan att vare sig se ner på eller mystifiera dem.
Tucker sväljer delvis myten om den glada södertösen som hamnade i klorna på en demonisk regissör och stängdes in i en gyllene bur
Hennes fattiga bakgrund blev också ingången till det delvis svenskproducerade Garbo-projektet:
”Jag är inget fan. Jag skulle aldrig kunna göra en film om någon jag beundrade allt för mycket. Men jag förstod henne. Jag kommer själv från absolut fattigdom och hade drömmar om att ta mig in i branschen, men ingen aning om hur man gjorde. Jag kunde inte läsa eller skriva, och lärde mig inte förrän jag var 26….”
Här drar publiken på Capitol efter andan, men den eleganta brittiskan fortsätter att tala med sin ganska välvårdade engelska: ”….så jag vet hur det känns att vara outsidern, att ha hål i skorna men ha en dröm som man desperat vill förverkliga.”
Kanske är det därför hon lyckas riva av askungeaspekten av Gretas saga med viss humor. En tjusigt utstyrd konferencier dyker då och då upp i rutan och levererar, rappt som en trettiotalsreporter, fraser om de mer slitna delarna av historien. Vägen från slott till koja, den rafflande romansen med filmstjärnan John Gilbert, hennes genombrott i ljudfilmen, etcetera.
Filmen är ett energiskt och kreativt svar på den eviga frågan om hur man över huvud taget gör ett porträtt av en framstående konstnär, musiker, skådespelare utan att det bara resulterar i ”talking heads” som spottar ur sig förutsägbar beundran och hänförda anekdoter.
Sådana finns också. Öppenhjärtiga intervjuer med Garbokännare, journalister och till och med släktingar till hennes gamla Stockholmsvänner. Roliga historier, skarpa iakttagelser, en del sentimentalitet och en del högst ifrågasatta fakta. Och när historierna ställs mot varandra blir det så tydligt att ingen har någon aning.
Tucker sväljer delvis myten om den glada södertösen som hamnade i klorna på en demonisk regissör och stängdes in i en gyllene bur, men som titeln antyder är hon minst lika intresserad av vad som hände sedan, vad hon egentligen sysslade med under de femtio år som hon levde vidare i exil, i New York och Schweiz. Tiden då hon samlade konst, undvek fotografer, gäckade uppvaktande män och hade fester med andra hemliga celebriteter. Med Tuckers bakgrund fnyser man inte åt det faktum att hon blev rik och fri att göra vad hon ville, något som annars brukar hanteras lite som en trist tragedi.
Men när hon vill få oss att verkligen känna något använder hon sig av två delikat utformade masker – en av ”stjärnan” och en av ”gamla Garbo” – hon som levde ensam på Manhattan och då och då fångades på bild som en sällsynt fågel. Styrda med små gester, av dansare, ackompanjerar de alla välfunna brevrader och texter som Noomi Rapace ger röst åt.
Det fungerar. Filmstjärnans berömda, ikoniska melankoli och bortvändhet har alltid väckt beundran. Mer sällan, som här, ömhet. På så sätt blir även ”Garbo. Where did you go” lite av ett empatimirakel: Masken kallar tillbaka den försvunna kvinnan.
Läs mer om film i DN och fler texter av Kerstin Gezelius
