Kerstin Gezelius: ”Gena Rowlands konturskarpa ömsinthet och sårbarhet förändrade filmhistorien”

Gena Rowlands, vars förnamn uttalas Djenna, men som de flesta av oss alltid tänkt på som Djiina, har haft den tvivelaktiga äran att vara ”kult” sedan det stora genombrottet som krisande arbetarhustru i ”En kvinna under påverkan” (1974). Det är en av de där rollerna som är inbrända i skådespelarhistorien, som Marlon Brandos i ”Linje Lusta”, Robert de Niros i ”Taxi Driver” eller Meryl Streeps i ”Den franske löjtnantens kvinna”. En sådan som hur många gånger man än ser den inte går att förstå: Hur är det möjligt att spela så?

Hon föddes som Virginia Cathryn den 19 juni 1930 i Madison, Wisconsin och kom till New York som tjugoåring för att studera drama på American Academy of dramatic arts där hon träffade och gifte sig med den karismatiske skådespelaren och filmregissören John Cassavetes, ett möte som så småningom skulle komma att förändra filmhistorien.

Under tidigt femtiotal stod Rowlands mest på scen och hon blev också (precis som den lika tjusiga maken) tidigt tv-stjärna, en parallell karriär som hon upprätthöll under större delen av sitt liv. Redan i David Millers ”Lonely are the brave” från 1962 har hon en egen stil, en egensinnighet och fysisk närvaro som förändrar den standardiserade ”söta flickan”-birollen till en levande karaktär.

Frustrerade av studiofilmernas konventioner satte paret igång att göra filmer på sitt eget vis, ofta inspelade i deras eget hus i Los Angeles, bland djur och barn och med sig själva och briljanta vänner som Peter Falk och Ben Gazarra i rollerna. Filmer som ”Faces”, ”Minnie och Moskowitz”, ”En kvinna under påverkan”, ”Premiärkvällen”, ”Gloria” och ”Love Streams” har inspirerat flera generationer av regissörer och skådespelerare.

I Paul Mazurskis lekfulla Shakespearetolkning ”Stormen” från 1982 står båda makarna framför kameran och spelar upp ett skilsmässodrama så intensivt att de som försöker uppvakta dem under separationen (Vittorio Gassman respektive Susan Sarandon) så småningom blåser bort och virvlar iväg.

Efter Cassavetes död 1989 fick Rowlands en mer tillbakadragen roll utan att någonsin sluta arbeta. Hon gjorde filmer filmer med Terence Davies, Jim Jarmusch och Woody Allen. Sonen Nick Cassavetes regisserade henne i tre filmer och hon gjorde flera prisbelöna framträdanden i tv-filmer som ”The Betty Ford story” och ”Hysterical blindness”. I November 2015 fick hon en Heders-Oscar ”in recognition of her unique screen performances”.

Till slut, men inte förrän hon var 81, gifte hon till och med om sig.

Ändå är det svårt att hitta en enda intervju eller ett seminarium där samtalet inte snabbt glider över till samarbetet med Cassavetes. Hon fortsatte att svara lugnt, kärleksfullt och troget på frågor om honom och deras filmer ända till slutet. Bara en gång har jag sett henne sätta ner foten; när ung man, under ett seminarium, som skulle handla om hennes skådespeleri, började fråga om Cassavetes var influerad av den eller den dokumentärfilmaren. ”Vad jag vet,” svarade hon, ”så såg John allt möjligt, men han var inte influerad av någon särskild. Utom”, lade hon till med ett retsamt leende, ”av mig”.

Det går inte att komma ifrån att deras regi och spel matchade varandra perfekt. Om hans känslodokumentära, hyperintensiva regi hade ett gränslöst drag så var Rowlands spel alltid konturskarpt. Till och med när hon föreföll att närmast detroniseras psykiskt så gjorde hon det med stil. I ”Kvinna under påverkan” (som förblev hennes älsklingsfilm) spelar hon en mor och hustru som tappar greppet om tillvaron. Rowlands och Cassavetes var inte lika intresserade av orsaken – psykisk ohälsa, alkoholism, en omöjlig kvinnoroll eller bara kärlekens outhärdliga intensitet – som av själva tillståndet; ögonblicket när man tar klivet ut ur det förväntade. Rowlands är där, mitt i glidningen och urartningen, och ger samtidigt karaktären en sådan resning (och humor) att hennes komplett galna agerande framstår som det enda rimliga.

Det är något med att kameran är lika dynamisk och rörlig som känslorna inom henne samtidigt som hennes yttre, hennes ansikte och kropp, ger ett så solitt intryck. Hon såg alltid likadan ut, med sitt guldglänsande, tjocka hår, sitt lejonlika snyte och sin intensiva blick; mer lik en fyrtiotalsstjärna än någon ur hennes egen tid. Med sitt obetalbara sätt att rynka på näsan samtidigt som hon log snedare än Elvis och gjorde någon knäpp gangstermin verkade hon osårbar, även när hon gjorde sig mottagligare och tog större risker än någon annan.

Hon lyckades med det nästan omöjliga konststycket att vara väldigt mycket kropp, därtill råsnygg, därtill sexig, allt utan att någonsin bli objekt-sexig. Hennes massiva integritet satte en tydlig gräns för all voyeristiskt tafsande.

Det fysiska skådespeleriet lyfter inte bara fram hennes karaktärer utan också miljöerna de vistades i. Städer och rum; hissar, dörrar, tunnelbanor, gångar, gator blir så ovanligt påtagliga och får en personlig prägel när hon är där. Och hon hade en alldeles särskild ömhet. Man tycker man sig på något sätt veta hur det känns att få en kram av Rowlands. Dräktjackans stelhet. Styrkan i armarna. Den damiga parfymdoften. Skorstensvärmen.

Hon rykte av kärlek men blev aldrig klängig. Inte ens när hon spelade klängig. Man har en känsla av kramen skulle åtföljas av ett rått skratt och en puff tillbaka ut i livet. Att hon inte behövde någon, men älskade oss alla.

Läs mer om film i DN och fler texter av Kerstin Gezelius