En välklädd och vardagssminkad kvinna, filmad rakt framifrån i halvfigur, sitter framför en datorskärm och tänker. Det är kväll. Hon är presschef på Vita huset, men det finns inget överdrivet, kedjerökande jag-är-minsann-en-driftig-yrkeskvinna över henne. Hon sitter bara där och jobbar helt enkelt.
Det var bara en kort bild, del av ett litet tyst kvällsmontage i tv-serien ”Vita huset”. Numer hade ingen reagerat på den. Men när jag nämnde scenen för en amerikansk, kvinnlig manusförfattare fem, tio år efter att den visats, visste hon direkt vad jag talade om: Man ryser när Allison Janney tänker!
Janneys rolltolkning hör till de där som fått något att skifta på djupet. Fascinerande men också lite oroande. För ville man egentligen vara hon? Det fanns en känsla av att hon kunde hamna på ”överblivna kartan”, att tiden skulle gå och hon plötsligt inte var en smart singeltjej längre utan en gammal ungmö (något som inte var i närheten av att reclaimas när serien kom och har en bra bit kvar än i dag). Är det för att hon är så lång och ofta kröker rygg lite för att inte skrämmas? Eller är det just för att hon samtidigt ser ut att vara trygg i sina egna tankar?
Sådana här skiften i kvinnobilden smyger sig på gradvis. Från ”Vita huset” och fram till i dag har vi sett massor av kvinnor sitta framför datorskärmar och tänka: snutar, techexperter, journalister och författare.
Det har också varit viktigt att visa att vi har makt, är domare, ledande forskare, politiker, militärer, sportstjärnor, med mera. Numer får vi till och med vara korrupta, maktmissbrukare, sadister, våldsbrottslingar och yrkesmördare.
Ett tag var det viktigt att visa att vi kunde grisa ner oss lika bra som vilken karslok som helst. Äta pizza, röka, kröka, hasa runt i skitiga träningsoveraller, ha skräpiga hem, ragga engångsligg, bli besatta av våra jobb på familjens bekostnad, ha olika diagnoser och låta omvärlden ta konsekvenserna etcetera. Men en förutsättning för de grisiga rollerna var ofta att skådespelaren hade en grundläggande sex appeal, en proportionerlig kropp som såg bra ut till och med i kriminalteknisk plastoverall och ett tillräckligt symmetriskt ansikte för att tåla en lätt patina av sömnlöshet eller missbruk.
Ofta tar man i så man missar målet. Det har verkat nästan omöjligt att skildra kvinnor utan att markera att de är kvinnor som på ett eller annat sätt bearbetar att de är kvinnor. Att bara låta dem vara.
”Just a person. In business”, som Kristin Scott Thomas avslutar sin famösa klimakteriemonolog i ”Fleabag” (2016). Hon har just vunnit ett pris för ”Bästa affärskvinna” vilket hon tycker är lika nedvärderande ”som att sitta vid barnbordet”. När hon hamnar bredvid Fleabag (Phoebe Waller-Bridge) i hotellbaren beskriver hon vilken lättnad det är att ha passerat klimakteriet och lämnat den smärtsamma menstruationscykeln bakom sig. ”Inte längre en slav. Inte längre en maskin med maskindelar. Bara en mänska som jobbar.”
Fleabag blir så betagen i affärskvinnan att hon vill förföra henne direkt, men Scott Thomas ”can’t be arsed to”, orkar inte. Hon vill gå till sitt hotellrum och dricka en sista Martini i stället.
Är det vad som krävs för att bli fri? Måste man som Lady Macbeth be makterna att bli ”tjockblodad” och ”avkönad” för att kunna göra det man ska utan att vilseledas av sin kvinnlighet (alternativt förväntade kvinnlighet: hur man ser på hönan och ägget i den frågan förändrar inte frågeställningen).
Om man inte vill bli klimakteriehäxa i förtid kan man gå bakåt i stället och bli ”jungfru på nytt”, som Cate Blanchetts drottning Elizabeth I beskriver sin rituella förvandling i slutet av Shekhar Kapurs ”Elizabeth” (1998).
Medan hennes hovdam gråtande klipper av henne det långa, röda håret och innan hon med djup stämma deklarerar att hon nu är ”gift med England”. (På andra sidan kanalen hade Jungfrun av Orleans, beredd att dö för sitt lands seger, redan snaggats och bränts på bål.)
Men vinner man verkligen makt genom att avsäga sig kvinnligheten? När Penélope Cruz eller valfri fransk stjärna forsar in på höga klackar i eleganta frisyrer och röda läppar utstrålar de ofta mer styrka och kontroll än vad deras bleka skandinaviska och anglosaxiska kolleger i bekväma vindtygsjackor gör. Men det handlar om olika strider. Mitt i könskriget är man säkert bättre rustad med ett par Jimmy Choo på fötterna, men ska man desertera från det helt kan man behöva något som håller i ödemarken.
Med åren har porträtten av dem som hoppar av den sexuella karusellen blivit mindre demoniserade. Vi ser allt oftare kvinnor som – de facto eller som attityd – har tagit det läskiga steget bort från bekräftande blickar ut i något slags ensamhet där man inte kan skylla på någon annan.
Skådespelerskor med integritet och påtaglig styrka i utseende och utstrålning har alltid tilldelats roller som monster, nuckor, haggor, kärringar och häxor. Vare sig de är ”för vackra”, på ett ouppnåeligt sätt, som Kristin Scott Thomas, eller tvärtom avviker från skönhetsnormen. Före genombrottet fick Allison Janney höra att med hennes längd kunde hon bara spela lesbisk eller utomjording. Och majestätiska Harriet Walter med den skulpturala profilen föreslogs näsjobb och tandreglering.
Som tur är var Walter mer intresserad av bra roller på teatern än snygga roller på film.
”Jag ser inte så gosig ut”, som hon själv uttrycker det i intervjuer efter att hyllade roller som hyperelegant och iskall överklassmamma i både ”Succession” och yrkesmördande KGB-relik och dysfunktionell ersatz-mamma till huvudpersonen i ”Killing Eve”.
Hon blev visserligen känd för en stor publik som författaren Harriet Vane, föremål för amatördeckaren Lord Peter Whimseys intensiva kärlek och eviga frierier i engelska åttiotalsserien ”Gaudy night. A Dorothy L Sayers mystery”. Men det tog också till sista avsnittet innan Vane svarade ja. Hon värnade hårt om sin frihet och Walters burriga pagefrisyr signalerade inte bara tidsanda utan en viss androgynitet, som matchade Whimseys kanske inte hundra procent heterosexuella utstrålning.
Sedan var det slut med romantiken. Nästa kända filmroll var som rolig, sniken adelsdam i Ang Lees ”Förnuft och känsla” (1995). Hennes sträva röst är skapt för Austens dräpande repliker och hennes berömda grin, inramat av empirens infantiliserande bahytter, fick henne att se lika falsk ut som vargen hemma hos Rödluvans farmor.
När Kristin Scott Thomas slog igenom hade hon också elegant pagefrisyr. Fiona i komedisuccén ”Fyra bröllop och en begravning” (1994) ville visserligen inget hellre än att få sin kärlek besvarad men föremålet, spelat av Hugh Grant, hade bara ögon för Andie MacDowell med det amerikanska leendet och det långa, lockiga håret. ”Stackars Fi” var den eviga vännen.
Scott Thomas kan som få vara brinnande passionerad och jungfruligt sval samtidigt. En energi som lyfte det tragiska kärleksdramat ”Den engelska patienten” (1996) och genomsyrar flera av den tvåspråkiga Thomas franska filmer (inte minst som morddömd kvinna i ”Jag älskade dig hela tiden” från 2008). I fransk film, har hon konstaterat, får kvinnor vara sexuella varelser betydligt högre upp i åldrarna.
I de engelska får hon å andra sidan mer spelrum för sin torra humor. Också hon har haft stora tv-framgångar de senaste åren. Förutom blänkaren som lesbisk klimakterieförespråkare har hon haft en stor återkommande roll som kylig MI6-chef i ”Slow horses”, med legendariska scener mot Gary Oldmans ingrodda, kaotiska agent.
Nu har hennes eleganta page vitnat till en silvrig hjälm och dessutom heter hon Diana, som jaktens, förlossningarnas och oskuldens gudinna. Så övertydligt att det måste vara en slump.
Bitch, hagga, nucka, mörderska, allt det kan hon spela. Men inte häxa. Inget hokus pokus för Scott Thomas. Det har hon en alldeles för brittisk no nonsense-utstrålning för.
Det kan däremot, stereotypiskt nog, Fiona Shaw från druidernas Irland. Hennes absolut mest kända roll är visserligen som häxeri- och magibekämparen Petunia i Harry Potter-filmerna, en roll man misstänker att hon fått för att hon är bra på snörpa på munnen och skrika gällt. (Översättningen från bok till film fick en del misogyna konsekvenser, också för briljanta skådespelerskor som Emma Thompson och Imelda Staunton).
Shaw, lång, rank, burdus och rolig, ser inte ut att någonsin har krökt på ryggen för att passa in. Hon var rätt helgjuten redan första gången hon dök upp, som snaggad, frigjord och libidobejakande psykiater (modern häxkonst) till den gravt funktionsvarierade konstnären i ”Min vänstra fot” (Daniel Day Lewis stora internationella genombrott från 1992).
Efter Potterfilmerna spelade hon bland annat komiskt maktlös häxa i ”True Blood”. Och i den fjärde säsongen av prestigedeckaren ”True Detective” är hon Rose, kvinnan som bor för sig själv vid Ishavets rand i Alaska och samtalar med de döda. Hennes monolog när hon på julaftonsnatten återskapar en praktfull, gammeldags julmiddag med silverkandelabrar för sig själv, är desertörens sång. Hon har inte bara hoppat av från en traditionell kvinnoroll utan från hela sitt liv som seriös professor och författare av seriösa och fullkomligt meningslösa texter.
När en kvinna, som Rose, avstår från sin pondus och kliver av karusellen finns det bara ett problem: ingen utom hon själv vet att hon trivs med det. Och eftersom avhoppare bryr sig allt mindre om vad folk tycker, får vi aldrig reda på det utan förutsätter att det är något sorgligt som har hänt.
Det är därför de här rollerna behövs. Rapporter från andra sidan.
Barnen då? Vart tar de vägen om kvinnorna måste avköna sig för att kunna föra sin kamp?
I ”Succession”, när de vettskrämda, bortskämda, odrägliga och olyckliga syskonen Roy kommer till Skottland för att fira Shivs bröllop, är det äntligen, efter åtta avsnitt, dags att träffa deras mamma. Kanske hyser någon ett litet hopp då om att inflammerade själssår ska läka. Men innan Lady Caroline Collingwood (Harriet Walker) ens dyker upp i bild inser man att syskonen är ännu räddare för hennes lågmälda, grymma humor är för Logans brutala förakt. ”Jag tror att jag just blev knivhuggen av din mamma utan att jag märkte det”, säger Shivs blivande make. ”Ja, det är så det fungerar”, svarar Shiv glättigt. ”Du kommer snart vara tömd på blod.”
Å andra sidan: Vad ska Lady Caroline göra när hennes barn tar trettionio långa avsnitt på sig att komma fram till vad hon har vetat sen de var små: att deras liv är helt meningslösa, i alla fall så länge de klamrar sig fast vid pappas företag. Tre vuxna ormar kommer farande och vill få sina vanföreställningar bekräftade. Ska man nära dem vid sin barm då eller knäppa i väg dem med en vass nagel?
Kanske är det också tack vare hennes ”känslokyla” som hon, i näst sista avsnittet kan göra den kanske enda icke-beräknande gesten i hela serien och placera alla Logan Roys kvinnor, från första frun till sista älskarinnan, bredvid varandra under begravningen.”It’s all water under the bridge now anyway”, säger hon torrt och föser ihop dem utan att vänta på svar. En oväntad liten vind av systerskap drar hastigt förbi genom kyrkan.
En annan morsa, Fiona Shaws spionchef i ”Killing Eve”, som för övrigt också heter Caroline (namnet betyder tydligen fri man eller fri kvinna, så namnmystiken tätnar), drabbas av någon sekunds självtvivel när hennes son tar livet av sig. Har hon kanske drivit honom för hårt? (Hon har skickat honom på livsfarliga spionuppdrag, skällt ut honom inför kolleger och tvingat honom att bevittna hennes kärleksaffärer med spioner från olika delar av världen). Pojkens flickvän tröstar henne: ”Min mamma berömde allt jag gjorde. Jag slösade bort fyra år av mitt liv på konstskola fast jag saknade all talang. Ibland är det bättre att få höra sanningen”. Det tycker Caroline låter vettigt. Det här var ju dessutom barnet hon älskade. Sin dotters ”sega grönsaksgrytor och gonggongar och annat tjafs” förstår hon sig inte på alls, vilket hon till slut säger till henne.
”Så nu tycker du att jag är sträng och hård och jag tycker att du är besviken och förutsägbar. Men du har rätt. Det är bara vi som är kvar, så om du lagar den där grytan så lovar jag att låtsas tycka om den.”
Satkärringar finns det gott om i filmhistorien. En del är roliga. Andra är Anne Dowd. De här fyra: Caroline, Caroline, Diana och Rose, skrivna utan ursäkter eller förklaringar och spelade med kärlek och humor av tre briljanta skådespelare som vågar kliva ut i kylan, hade inte varit rumsrena på tv för tio, femton år sedan.
Om de kan rucka på koderna bara någon millimeter, så att vi kan se dem som personligheter, utan att genast klassificera dem som onda eller goda, attraktiva eller oattraktiva (för det gör vi allihop) är mycket vunnet. Det får ta den tid det tar. Det finns hur som helst inga genvägar.
Läs fler texter av Kerstin Gezelius.
