KG Hammar: ”Gud kan vara tyst så länge att man börjar misströsta”

Från sidan av kylen i lägenheten på Södermalm tittar Mikael Persbrandt fram. Det är en premiärinbjudan till filmen ”Hammarskjöld” från 2023, där skådespelaren gestaltar den svenske FN-generalen, på den tiden en storhet i världen. För KG Hammar är Hammarskjöld en annan sorts storhet, en som förmådde uttrycka sig om det som finns lite bortom världen.

Tidigare i höstas debuterade den 81-årige före detta ärkebiskopen med romanen ”Den längsta resan”, som handlar om Hammarskjölds sista timmar i livet och där sentenser ur ”Vägmärken” är viktiga.

Dag Hammarskjölds bok ”Vägmärken”, som egentligen är anteckningar funna efter hans död, handlar om hans gudsrelation och om hur den borde prägla mötet med den andra människan, rensas från förutbestämd vrede och svällande ego:

”Var dag ska vårt väsens skål räckas fram för att mottaga, bära och återskänka – räckas fram tom.”

– Jag försöker leva så, med bilden av den tomma skålen. Svårigheten är ju att jag, som så många andra i vår tid, alltid har en plan, är ute efter något. Däremot har jag inga svårigheter att låta bli att hata. Jag blir inte så arg. Det kanske är en hämning?

KG Hammar har haft ”Vägmärken” med sig sedan 1984, då han började meditera och tala om Hammarskjölds kristna mystik tillsammans med andra i en grupp i Lunds domkyrka.

Men mystiken har han på sätt och vis haft med sig in i tron redan från början. Först som liten, med starka upplevelser av att skogen nära barndomshemmet, prästgården i skånska Norra Rörum, berättade för honom att han inte var ensam.

– Mystiken är ett samlingsbegrepp för erfarenheten av att vi inte är universums centrum, att vi är en del av något större. Det man i den kristna och den judiska traditionen kallar Gud, men man kan också kalla det något annat. Kanske är mitt medvetande ett kort lån av Gud?

– Men Gud kan ju vara tyst så länge att man börjar misströsta.

Har du misströstat någon gång?

– Nej, inte om att Gud är verklig. Det har jag inte. Däremot har jag tvivlat på kyrkan. Det har hjälpt mig att läsa Hammarskjöld, att inte överbetona strukturen, konstruktionen, utan behålla mystiken, sätta relationen till Gud och människorna först.

Han berättar om en upplevelse han hade i sena tonåren, en period då han inte deltog i kyrkliga sammanhang, i stället läste han på om ateism för att förstå vad det var. Han skulle resa till England och bo hos en familj och när han kom fram till Calais lade färjan precis ut från kaj. Han måttar en knapp famnbredd för att visa hur lite vatten det var mellan honom och båten – men han kom inte med.

– Jag blev så rädd, vad skulle jag ta mig för, ensam i en hamnstad sent på kvällen?

Han sökte sig till en kyrka som inte hade renoverats sedan kriget.

– När jag gick in i den fanns det tak över kyrkan men när jag hade suttit där en stund var taket plötsligt borta. Jag såg rätt upp i skyn. Eller rättare sagt, något såg mig uppifrån. Det var en upplevelse av att det var öppet och jag var sedd. Det kom ett stort lugn till mig.

Vad säger du till den som säger ”Det där hände inte, KG”?

– Jag vet att det hände. Det är klart att man kan säga att det är inre processer, för taket fanns ju kvar när jag hade vaknat upp ur den här synen. Men för ett ögonblick var det borta.

KG Hammar var ärkebiskop mellan 1997 och 2006. Av en del djupt respekterad och uppskattad, kanske för att han både bejakade kyrkans utveckling i synen på till exempel homosexualitet och samtidigt hade denna djupa övertygelse om tillvarons gudomliga mysterium.

Andra upprördes när han tonade ner betydelsen av kyrkan som en yttre ram för tron. Mest stormade det nog när han inte motsatte sig att konstnären Elisabeth Ohlson fick visa sin utställning ”Ecce Homo” i domkyrkan i Uppsala.

När han lämnade ärkebiskopssätet 2006 var det med hänvisning till ”personliga skäl”.

– Jag slutade som ärkebiskop i förtid. Jag pratade inte om det då, men det var för att min fru var sjuk och för att vi ville att hon skulle få tillbringa sin sista tid hemma i Lund. Inger var sjuk hela min tid i Uppsala.

Det var en bröstcancer som spred sig, som hölls i schack men som kom att helt prägla ärkebiskopsåren. Dagarna var svåra att förutse, de kunde börja med med ett akut besök till sjukhuset för att hans fru skulle få smärtlindring.

Han tystnar lite.

– Det gjorde mig immun mot tjafs. Inte så att jag inte förstod att människor kunde reagera på att jag företrädde en annan teologisk inriktning än de själva, men rena småaktigheter eller kanske magnituden av ilskan jag mötte ibland – där var jag immun på grund av Inger.

– Samtidigt tyckte jag ju också att arbetet var så väldigt roligt. Jag hade gärna fortsatt ett tag till, men nu gick inte det.

Inger Hammar gick bort 2007, året efter att de lämnade Uppsala. I dag lever han tillsammans med prästen Lotta Fång, som han är gift med sedan 2014.

– Så, nu ska du ta en sån här!

KG Hammar skjuter fram en donut med zebrarandig glasyr.

– Planeten är ju i kris. Och det vet vi väl alla att det beror på den kapitalistiska världsordningen, med evig tillväxt på en begränsad planet. Donut economy är ett begrepp skapat av den brittiska ekonomen Kate Raworth och hon menar att den yttre ringen är de planetära gränserna. Ska vi få en hållbar ordning måste vi hålla oss innanför den yttersta ringen, men också tänka på den innersta ringen, den sociala hållbarheten.

– Kan du tänka dig att lilla Tomelilla kommun har bestämt att vi ska tillämpa munkekonomi? Det var därför jag köpte den här kakan, för att berätta om detta!

Vilket mediegeni du är!

– Jag har lärt mig!

Saknar människan ett tillräckligt dödsmedvetande? Är det därför kampen mot klimatkrisen går så pass trögt?

– Ja, du. Tydligen är detta att tänka bort kapitalismen så fruktansvärt svårt, shoppingen, konsumtionen …

Du brukade ju ”anklagas” för att vara vänster under ärkebiskopstiden, nu är du väldigt tydlig?

– Jag är ju en sån här gammal -68, vi är fortfarande några som inte skäms för det. Men det är klart att när man vet att tiden är begränsad blir man kanske tydligare? Det känns som det stora sveket, att man snart ska dö och lämna denna förstörelse av jorden efter sig. Man tittar på sina barnbarn och tänker på hur varmt det kommer att vara här 2050, när de kanske bildar familj. Hur omöjligt är det då inte att bo i Afrika? Det kommer att bli otroliga konvulsioner när de vi kallar ekonomiska flyktingar, som egentligen är klimatflyktingar, kommer norrut.

– Jag tänker att vi som dör, vi slipper undan. Det är en konstig känsla.

Tänker du mycket på döden?

– Ja, men inte på ett negativt sätt. Jag menar, är man 81 och ett halvt år blir man ju glad när man slår upp ögonen och inser att man ska få vara med en dag till.

Han har hunnit vara med om stora svenska trosskiften: sekulariseringens definitiva genombrott under andra halvan av 1900-talet, skilsmässan mellan kyrka och stat – och så nu, återigen, ett uppsving för religionen. Nyligen berättade till exempel DN i en nyhet att allt fler unga väljer att konfirmeras.

– Ingenting bevisar kyrkans nya synlighet så mycket som att DN skriver om trosfrågor! Den tidning som var ledande i att döma Dag Hammarskjölds tro, tidningen som prisade det sekulära, Tingsten, Hedenius, Lagercrantz …

Har du känt dig töntig för att du har varit kristen? På den tiden när det inte var lika modernt som det är nu?

– Nej, aldrig. Men folk har tyckt att jag borde känna mig töntig! Någonstans handlar det nog om självkänsla, att jag inte skämdes alls, även om folk sa när jag blev präst på 1960-talet att ”åh, det är synd om dig som hoppar på den sista vagnen, som dessutom är frånkopplad!”.

– Jag känner stor lycka över den här vändningen i trons synlighet!

Man kan också reagera lite strängt mitt i en sådan trend och tänka att ”tro ska man inte pryda sig med”.

– Jag förstår hur du menar. Men jag tror ändå att människor är uppriktiga och äkta, snarare än trendkänsliga.

Då och då kommer det anklagelser mot Svenska kyrkan om att den är slapp, för tillåtande. Vad tänker du om det?

– Jag tycker inte att kyrkan ska rätta sig efter krav på hårda bud eller sträng tydlighet i alla trosfrågor. Men jag tror att man ska bejaka att de här behoven finns och se det som en möjlighet att församlingar sinsemellan kan vara ganska olika. Det viktiga är att inte ställa kravet på precis den kyrka man har närmast, att just den exakt ska passa ens egna behov.

– Jag brukade få höra att jag var för otydlig som ärkebiskop. Någonstans berodde det på mina erfarenheter av Gud som mysterium, för om Gud är ett mysterium, då måste vi vara vaga i vårt sätt att uttrycka oss. Annars blir det avgudadyrkan, om vi dyrkar vad vi själva har tänkt ut.

Hade du aktivt kunnat välja en annan religion, där Jesus inte ingick?

– Nej, jag skulle inte kunna välja bort Jesus. Men däremot har jag låtit det judiska utveckla min Jesusförståelse. De senaste 20–30 åren har inneburit en självbesinning inom den kristna teologin, när man till slut har tagit till sig att Jesus var jude.

– När jag var ung och läste bibelvetenskap var det så att ju mer olik Jesus var sin judiska omgivning, ju mer sant ansågs det vara. Nu vet vi ju att Jesus försökte lyfta fram de sidor av den judiska traditionen som var universella.

Även om han beskriver sekulariseringen som en nödvändig fas i historien, där människorna tog sig ur kyrkans övermakt, ibland dess våld, menar han också att sekulariseringen har tömt universum på mening, på närvaro.

– Sekularisering är ett slags språkförlust, som tar bort möjligheten att tala om det mystiska i tillvaron. Det var ju det nyandligheten på 90-talet var, ett formlaboratorium, en jakt på språk. Men det har lugnat ner sig.

Du menar att new age var ett formlaboratorium?

– Ja, alltså, det var ju stenar hit och stenar dit … Allt för att hitta en mening, ett sätt att tala om andlighet. Ja, du skrattar gott, men det var så det var! Man måste förstå att det kom ur den här språkförlusten.

– Vi har kommit till ett läge nu när vi erfar att verkligheten är annorlunda än vi har blivit itutade de senaste 50 åren. Att det andliga perspektivet måste få utrymme, att människan behöver få bejaka det inom sig själv: jag har en längtan efter att vara något mer än en konsument och en tävlare här på jorden, jag har en längtan efter samhörighet, att vara del av något större. Sen kanske jag inte har något språk för det, men längtan finns där.

Att man känner denna längtan innebär ju inte självklart att Gud finns?

– Och då är det ordet ”finns” som spökar. Om Gud inte finns på samma sätt som du och jag finns, finns då inte Gud? Som Jon Fosse har uttryckt det, ”Gud finns inte, Gud är.” Kan vi tänka bortom våra egna tankebegränsningar, på det vi kallar Gud – något som är närvarande i allt och bär upp allt, men som inte finns på exakt det sätt som människan finns?

Läs fler artiklar av Malin Ullgren och läs fler författarintervjuer