Ett hav av stretande spermier i glänsande glas. Avgjutna gravidmagar och behållare märkta med benämningar på kroppsvätskor – bröstmjölk, tårar, urin, avföring, spyor, var. Och så en konstnär med hippielook; ringlande svarta lockar, tatuerade händer, silverboots och ett halsband med en kinesisk fjäril.
Trots att det gått över 30 år har jag fortfarande starka minnesbilder av amerikanskan Kiki Smith och hennes utställning på Moderna museet i Stockholm 1992. Nämnda verk, präglade av Smits uppväxt med kroppsfixerad katolicism och senare en österländsk, holistisk människosyn, är för evigt fastbrända i mitt minne.
Många som besöker hennes nya utställning på Moderna i Malmö vittnar om detsamma – i synnerhet hågkomster av ”Sperm piece”. Installationen med drygt 700 skulpterade spermier (tillverkade på Lindshammars glasbruk) införlivades i museisamlingen och visas nu igen – dock med färre delar och inträngt i ett inhägnat hörn med rörelselarm. Det förtar lite av återseendets glädje men är dessvärre nödvändigt numera.
Dock är detta ingen retrospektiv utan fokuserar på Kiki Smiths ”vävda världar”. Det är mäktiga, upp till tre meter höga jaquardvävar, detaljerade skisser till dem och en samling mindre skulpturer, det mesta från 2010-talet. Här märks det att den numera drygt 70-åriga konstnären motivmässigt har glidit över från en inåtskådande, kroppsbaserad konst till att blicka utåt, mot kosmos, naturen och människans relation till den.
Kiki Smith har länge bott i New York, associerad med vågen av postmoderna, feministiska konstnärer som nära vännen Jenny Holzer, men har nu flyttat till ett hus på Long Island. Där har hon bikupor och kan spana på allt från örnar, ugglor, fladdermöss och harar, till spinnare, spindlar och andra småkryp. Djuren är allestädes närvarande i hennes verk, där insekterna oavbrutet spinner nät, surrar och snurrar, precis som solen och stjärnorna på himlavalvet.
I en av de finaste kompositionerna syns en kvinna sväva upp över bergen och virvla runt bland fjärilar, fåglar och stjärnor. Den kvinnliga gestalten som återkommer på utställningen har ibland drag av konstnären själv, ibland av Sainte Geneviève. Det är Paris skyddshelgon som brukar framställas ihop med ett lamm, vilket Smith bytt ut mot en vild varg.
I hennes mångfasetterade bildvärld blandas närstudier av naturen med fria fantasier, inspirerade av mytologi och sagor som Rödluvan och vargen – där den senare kan symbolisera kvinnlig sexualitet. Återkommande är duvan som står för fred och den heliga anden i kristen ikonografi. Smith har även gestaltat Eva i Edens lustgård.
I hennes version syns ingen förbjuden frukt och den nakna kvinnogestalten är i samklang med naturen, omslingrad av både ormen och vegetationen. Ögon som brukar symbolisera Guds allseende blick och ofta är interfolierade i Smiths bilder, ser jag mer som ett uttryck för en animistisk syn på naturen som besjälad.
Denna symbiotiska relation går att spåra tillbaka till hennes fotocollage i serien ”Butterfly, Bat, Turtle” från år 2000, där hon förvandlar sig själv till dessa djur.
På utställningen är också hennes relation till konsthistorien uttalad. I katalogen berättar hon om ett outplånligt minne av Apokalypstapeten, som hon såg på Chateau d’Anger 1976. När vännen Chuck Close lockade henne till att arbeta med jaquardväv åkte hon tillbaka till Frankrike för att återse den berömda sviten vävda tapeter från sent 1300-tal, med motiv från Uppenbarelseboken.
Men referenser till apokalypsen märks knappast i Smiths vävar och hon har heller inget intresse av att väva själv – däremot av att experimentera med nya tekniker. De datorstyrda jacquardvävstolarna möjliggör numera ett ofattbart stort antal varptrådar, här 17 800 stycken, i alla upptänkliga färgnyanser.
Det är en sällsam upplevelse att gå nära inpå vävarna och uppleva den exceptionellt varierade färgpaletten.
Smiths skisser är något blekare men skimrar sinnligt. Det är collage på ett silkigt nepalesiskt papper, med inslag av bläck, färgpennor, olika sorters tryck, bladguld, glitter, knappar.
Kiki Smiths bilduniversum är helt eget samtidigt som hon är eklektisk i förhållande till traditionen. Enstaka kompositioner är väl överlastade men andningshål finns i renare bilder. Jag står som fastnaglad framför hennes allra senaste teckning, nära på helt svart. En fullmåne, eller om det är jorden sedd utifrån rymden, glimmar i mörkret. Nedanför stiger ett vargansikte stillsamt fram – inget hot, en vän.
Läs fler texter av Birgitta Rubin och fler konstrecensioner
