Vi slår oss ner ovanför läktaren i en tomt ekande Ystad arena. Kim Andersson landar med en burk keso och en chokladbar, träning väntar om 45 minuter.
Ystads IF är klart för SM-final mot Hammarby och för Kim Andersson är det de sista matcherna i karriären. Den trasiga axeln klarar inte mer.
– Det stod klart att det inte fanns något att göra med min axel i somras. Det var bara att rensa upp och stänga. Musten gick ur mig. Jag var inte mycket närvarande under hösten. Jag ville inte vara för nära laget, det kändes jobbigt som det var och laget gjorde fina resultat. Jag ville inte störa.
Att det blivit ett sista ryck på karriären, trots den hårda domen, berodde faktiskt på att hans egen klubb nobbade honom.
– Det vände i samband med att jag fick besked att det inte var aktuellt att jag skulle få tjänsten som sportchef i YIF. Det var annars en smidig övergång i mitt huvud. Jag gick händelserna i förväg. Hade god känsla för att passa för det och trodde på bra chans och tyckte det var intressant, säger Kim Andersson och fortsätter:
– När det stod klart att det inte blev så, då väcktes tanken att ”då ska jag i alla fall avsluta på planen. I januari började jag väl ta tag i saker.
YIF-stjärnan sticker inte under stol med att nobben till jobbet sved.
– Det tog väldigt hårt på mig. Med de meriter och cv jag har, kände jag mig ganska trygg någonstans om att jag var konkurrenskraftig. Besvikelsen var väldigt stor. Ja, jag var sur. Men någonstans fick jag hantera det efter att ha målat upp bilden i mitt huvud att jag skulle smyga av planen och ut i kulisserna.
Kim Andersson jobbade upp fysiken så att han numera kan avlasta på nio meter.
– Jag spelar inte som för tio–femton år sedan. Det vore för bra för att vara sant. Det jag får utrymme att göra klarar jag. Och hade du frågat mig i december, hade jag aldrig trott att jag skulle sitta här och prata om finalerna och vara en del av dem.
– Det var många som tyckte att jag skulle sluta efter förra SM-guldet (2022). Men när man tycker att något är roligt är det svårt att lägga av och känna när det är dags. Nu har väl kroppen sagt sitt, även om det vissa dagar har kommit tankar på att det skulle gå att kräma ur något i en lägre serie…
Att försöka summera en karriär som spänner över 26 år med seniorhandboll, är liksom inte riktigt lönt. Så vi snabbspolar och kör det på en minut.
– Jag har inget hästminne, så mycket är glömt även om jag blir påmind ibland. Men jag fick vara den första generationen att vinna UVM och jag fick vinna SM-silver. Jag fick vara med om Kiels första Champions League-guld och vinna SM-guld. Allt har betytt mycket och jag kommer att ta med det i resten av livet. Men ska jag rangordna allt, är det något annat som klingar högre. Jag är jättetacksam för åren jag fått och vet att jag är lyckligt lottad som fått ägna mig åt min hobby hela mitt liv. Många andra som hade samma dröm, har fått ett annat öde.
Därefter tar vårt samtal i huvudsak en annan riktning.
Den om idrottens betydelse. Det börjar egentligen med min fråga – när Kim Andersson själv pratar om att han funderat på alternativet att varva ner i lägre serie – om det var aktuellt att avsluta i Kävlinge där allt började.
– Nej. Kävlinge HK är absolut ok, men Kävlinge är en ort med för mycket tungrott förflutet för mig. Det är mycket som påminner om mindre bra tider. Jag har ingen anknytning kvar även om min far bor kvar där. Ystad är mitt hemma. Min fru och min släkt kommer härifrån.
– Kanske hade det kunnat bli bra på andra sidan skynket, säger Kim Andersson och pekar mot vikväggen som delar arenans yta i två; en för YIF och en för IFK och fortsätter:
– Det är rätt lätt att göra det bytet. Det är få städer förunnat att ha två lag av den digniteten och nivån. Omklädningsrummen ligger vägg i vägg, så det hade inte varit någon lång resa. Bara en annan färg på tröjan och det hade jag inte haft några problem som inte kommer från stan. Jag har inte den där inrotade genetiken att man måste vara antingen eller.
Lagom till gymnasiet kom Kim Andersson ”hem” till Ystad. Eller mer precist Kvartettgatan i Svarte.
– Där bodde min farmor och farfar och där bodde jag de första åren på gymnasiet. Det var skönt.
Kim Andersson kom bort från en destruktiv miljö hemma i Kävlinge. Något han aldrig hymlat med eller dolt.
– Mina föräldrar var missbrukare. Jag växte upp i ett hem med alkoholmissbruk. Jag hoppas att det här uppfattas rätt. Jag är inte ledsen för hur jag haft det. Tycker inte synd om mig själv, för det har format mig till den jag är i dag. Men det var ingen Volvo, inget vitt staket och inget radhus. Definitivt inte.
Kim Andersson beskriver hur bollen tidigt blev hans bästa vän. Det handlade både om handboll i Korsbackahallen och fotboll på Högalids idrottsplats och tog honom bort från pojkstreck som var på väg att bli något värre.
– Det var många gånger man tog tillflykten dit. Jag tror att idrotten varit min räddning i livet. Jag är ingen sportnörd som följer allt slaviskt, men jag älskar att vara fysiskt aktiv. Det har tagit mig ur mycket av bekymren när jag växte upp. Handbollen har räddat mig från mycket, sen har det varit många personer som stöttat på vägen också.
Jag tror att idrotten varit min räddning i livet. Jag är ingen sportnörd som följer allt slaviskt, men jag älskar att vara fysiskt aktiv.
Och här kommer Kim Andersson – som också tränar sonen Milos P09-lag i Ystads IF – på ungdomen och framtiden.
– Jag tror att man ska prata mycket mer och vikten av idrotten och framför allt då i grupp. Det är ännu viktigare i dag än när jag var ung. Samhället behöver lagidrotter. Man behöver lära sig hur man drar jämnt fast man är olika. Empatin är inte densamma som när vi växte upp. Digitaliseringen blir större för varje dag, vilket gör att vi inte lär oss hur vi samexisterar och läser av varandras ansiktsuttryck, tolkar känslor. Jag har fått känna närhet och tillhörighet, fått dela alla de här topparna och dalarna med andra. Aldrig varit ensam, säger Kim Andersson med stor energi och fortsätter:
– Det kommer att fortsätta vara viktigt. Alla de ideella föräldrarna som ställer upp i klubbarna och tar ungdomsverksamheten är stommen. Att fostra väl fungerande barn och ungdomar som känner tillhörighet, för många känner sig utanför i dag.
Därför tar Kim Andersson sig också tid att mitt i finalförberedelserna prata om hur roligt det är att jobba med ungdomar.
– Det är fantastiskt. Man får mycket tillbaka och de tycker det är kul med handboll. Men det handlar inte bara om resultat, arbetsinsatsen och att utveckla ungdomarna. Det handlar om att lära sig gemensam respekt för varandra. Vi är alla olika, men i horisonten har vi något vi strävar efter. Hur hjälper vi till som ledare på bästa sätt?
– Jag har en bra bakgrund, men är inte pedagog. Jag har inte tjänat miljarder så jag kan betala tillbaka för allt som handbollen gett mig. Men jag har kunskap och om jag kanske ge något verktyg så att Sara, Lisa, Pelle eller Nisse kommer ytterligare något steg närmare sitt slutmål är det värt så mycket mer.
Jo, så var det ju det här med SM-finalerna.
– Det blir häftiga finaler mot Hammarby med deras läktarkultur. Jag är övertygad att det blir publikfester även här, även om de har en annan jargong. Vi vet vad vi kan och i våra bästa stunder är det inte många som slår oss. Vi går för att kröna säsongen med det allra ädlaste och nu känns det väldigt spännande att stå i SM-final det sista man gör på golvet som aktiv.
Även om det inte blev sportchefsjobb i YIF, så blir det ju i stället som assisterande tränare åt Oscar Carlén (jodå, Pers grabb) efter många om och men och ett stänk av bitterhet som Kim Andersson torkade bort.
– Jag tackade nej ett par gånger och det har inte varit någon lätt resa. Och det handlar mer om kärlek till handbollen än YIF. Men visst. Det känns bra i magen nu. Det är klart jobbigt att fortfarande vara aktiv, så jag försöker skjuta den nya rollen framför mig.
Med dina ledaregenskaper är det lätt att se dig som en framtida förbundskapten?
– Nej, nej. Jag vet inte var vi hamnar. Vet hur jag själv är som individ. Jag har höga krav på mig själv och min omgivning. Jag är inte lätt att hantera, har mina brister. Men jag är genuin och ärlig. Skulle jag ha huvudansvar nu och ha två-tre som jag själv, skulle jag gå in i väggen om någon månad. Det ska bli intressant att gå bakom Oscar. Han ställer krav och är rak och jag får veta den bistra sanningen. Jag ser mig inte i dagsläget sköta det här själv, var det än är. Och än mindre förbundskapten. Men det här året kommer att ge mig väldigt mycket erfarenhet och förståelse för hur mycket som krävs för att ta det övergripande ansvaret.
Tystnaden i hallen börjar brytas. En och annan boll studsar, Oscar Carlén kommer in, Julius Lindskog Andersson är först av spelarna.
Kim Andersson hinner också precis byta om och snöra på sig skorna.
Är han svensk mästare på nytt när han snörar av dem för sista gången som spelare?
Läs mer:
”Det coolaste jag varit med om” – Hammarby redo för SM-final igen
