Hotet mot demokratin i USA har bokstavligen kommit som ett brev på posten.
Radikaliseringen av det republikanska partiets väljarbas sägs ibland ha börjat på Facebook, eller på forumsajter som Reddit och 4chan, men den har snarare plingat till i inboxen. Miljontals partitrogna republikaner, främst äldre, får varje dag tio till femton skrämmande propagandamejl som förklarar vilka katastrofer de står inför om de inte röstar på Trump, skänker pengar till Trump och sprider evangeliet om frälsaren Trump vidare.
”Det är elderly abuse, misshandel av äldre”, kommenterade ex-kongressledamoten Adam Kinzinger, bortmobbad från Republikanerna 2022, i en intervju med ”The Bulwark Podcast” den 18 juli, och beskrev det egna partiets viktigaste väljarkommunikation som en pengatiggande hjärntvätt och skrämselpropaganda som får pensionärer att autogirera bort sina sparpengar och välja Maga-konspirationer framför familjen, i förtvivlan över att deras barn och barnbarn inte förstår att ”Nancy Pelosi är djävulen”.
Samtidigt invände Kinzinger mot föreställningen att förändringen gått fort. ”Den har pågått i decennier”, sa han, ”från Rush Limbaugh till Fox News, från kedjebrev till e-mails”.
Exakt hur långt tillbaka detta går och hur utvecklingsleden sett ut har kartlagts av journalisten Joe Conason i en ny bok med den kongeniala titeln ”The longest con. How grifters, swindlers and frauds hijacked American conservatism”, som i de sista kapitlen sluter en kusligt perfekt cirkel. Donald Trump är inte en anomali utan en konsekvens, konstaterar han efter att ha spårat den ”pengatiggande hjärntvättens” startpunkt till för 70 år sedan, då den ökända McCarthy-advokaten Roy Cohn, sedermera Donald Trumps förebild och läromästare, började lura till sig pengar på efterkrigstidens uppiskade kommunistskräck.
Men idén till boken fick Joe Conason i en annan ände, i en tolv år gammal artikel av historikern Rick Perlstein, känd för sin dokumentation av hur Barry Goldwaters republikanska presidentkampanj 1964 lade grunden för partiets extremistiska falanger och dominans i sydstaterna. Perlsteins artikel, i politik- och finanstidskriften The Baffler, hade börjat som en skärskådning av Romneykampanjen 2012, liknande den han gjort om Goldwater, men fick ett annat fokus. Under arbetet hade Perlstein börjat prenumerera på ett flertal konservativa nätpublikationer, varpå hans inkorg spammades av dubiösa erbjudanden om allt från ”bli rik snabbt”-kurser och överprissatta guldtackor till mirakulösa hälsokurer och prepper-produkter. Perlstein fann en konservatism som slutat omsätta sina idéer om medborgerlig och moralisk dygd i handling, och i stället omsatte miljontals dollar genom att kapitalisera på dem.
Både Roy Cohn och Donald Trump brukar betraktas som unika och mörka avvikelser i det republikanska ekosystemet, men Conason menar att det tvärtom är Cohn och Trump som definierar detta ekosystem från början till slut.
Roy Cohn slog igenom politiskt på 1940-talet som advokaten bakom den republikanska senatorn Joe McCarthys häxjakt på kommunister och homosexuella. Under det inte alltför nogräknade utredningsarbetet lade sig Cohn till med ett extraordinärt lyxliv ihop med sin handplockade expert på kommunism, David Schine – som egentligen inte alls var expert utan bara arvtagare till en hotellförmögenhet (precis som Trump) och med ett fördelaktigt yttre som uppskattades av den hemligt homosexuella Cohn. Joe Conason beskriver i boken hur de tillsammans ”rumlade runt i Europas trevligaste städer” och betalade notorna med så stora pengadonationer som bara exploaterad paranoia kan inbringa.
Ytligt sett slutade McCarthy-eran i skam och förnedring för Roy Cohn och senatens anti-kommunistiska utredningskommitté, men verktygen som utvecklades för skrämselpropaganda och finansiering var effektiva och lukrativa, och levde vidare. De fyllde upp Rick Perlsteins mejlkorg 2012, och i dag styrs utskicken direkt från det republikanska nationella kommittékontoret, sedan Donald Trump lyckats placera sin svägerska Lara Trump i toppen av verksamheten.
Det är lätt att se de generella likheterna som raka led, men Joe Conason stannar inte vid spekulationer. Han går igenom leden i detalj.
McCarthys och Cohns propaganda fortlevde och växte via evangeliska radiopredikanter. Det var hos en av dessa, Billy James Hargis, som Richard Viguerie fick sin skolning – den politiska direktreklamens uppfinnare. Hargis hade börjat skrämma sina lyssnare med McCarthys kommunistspöken och skickat tiggarbrev till dem, vilket Viguerie i början av 1960-talet satte i större system. Det rörde sig om en massdistribution av kedjebrev som skrämde mottagarna med både yttre och inre hot (Kalla kriget och medborgarrättsrörelsen); hot om depraverade kommunister som planerade att ta över Amerika; hot som skrämde om inte livet så i alla fall pengar ur mottagarna.
Joe Conason noterar torrt hur många av propagandaaktörerna som drogs med sexuella skandaler betydligt mer skabrösa än den riksrättsåtalade Clintons
Under Goldwater-kampanjen 1964 exploderade det. Viguerie skickade en liten grupp sekreterare till Kapitolium i Washington för att övertala kammarens kontorist att få skriva av listan över Goldwaters donatorer. En otillåten handling som stoppades efter ett tag, men då hade man redan fått ihop en imponerande lista med namn och adresser som i enlighet med Vigueries metod konverterades till magnetband för automatisk postning. Många av donatorerna var avsevärt mer extrema och fundamentalistiska än Goldwater själv, och via Vigueries och allt fler imitatörers distributionsnätverk kunde de börja påverka politiken på allvar, och definiera en rörelse. De blev en stor partifalang i stället för att vara isolerade outliers.
Tidigare hade kyrkan generellt tagit avstånd från politik eftersom den inte kunde se något så världsligt spela roll för folks frälsning och lust att skänka pengar. Men Vigueries magnetband gav det republikanska partiet och den evangeliska kyrkan en gemensam plattform, och den var lika ekonomiskt som ideologiskt motiverad.
Fundamentet befästes under 1970-talet, då också tv blev allt viktigare – framför allt för megakyrkornas framväxt. Och Richard Vigueries pionjärgärning var inte över. Tillsammans med The Heritage Foundation-grundaren Paul Weyrich besökte han 1979 den baptistiska Virginia-tv-pastorn Jerry Falwell, vars viktigaste projekt var att lobba för att kyrkor skulle kunna fortsätta driva helvita, alltså segregerade, skolor under religionsfrihetsflagg. Viguerie och Weyrich erbjöd Falwell sitt postbaserade propagandasystem, och Falwell övertalade i sin tur en evangelisk bokförläggare att ge honom förlagets lista på tiotusentals församlingspräster över hela landet. Falwell ljög om att kampanjen endast skulle handla om att ge hans evangeliska highschool universitetsstatus. Men den fick långt större politisk effekt än så. Det var denna adresslista som gav upphov till The moral majority, som kom att dominera det amerikanska kulturkriget under 1980-talet.
Detta formade också vad vi i dag betecknar som den ”gamla” skolans republikaner, med socialkonservatism, ekonomisk konservatism och utrikespolitisk konservatism. Evangelikerna hoppade på tåget, men – vilket förklarar hur lätt de bytt fot om Putin i dag – pengarna och det socialkonservativa var alltid det som aktiverade dem. Det utrikespolitiska möttes av ointresse och latent avståndstagande. Hoten de såg var, i linje med Richard Vigueries allra första direktreklamkampanjer 20 år tidigare, svarta som röstade och homosexuella som höll hand offentligt.
Joe Conasons bok lämnar inga luckor i tidslinjerna. När The moral majority mattades av tog Pat Robertsons Christian Coalition över. Här svarade Ralph Reed för ett av de största bedrägerierna när han, samtidigt som han håvade in pengar som politisk konsult, hade sin guldgruva till e-post-lista till hemlig försäljning.
På 1990-talet var det sådana listor som lade grunden för en omfattande konspirationsindustri kring Bill Clintons presidentskap, och Joe Conason noterar torrt hur många av propagandaaktörerna som drogs med sexuella skandaler betydligt mer skabrösa än den riksrättsåtalade Clintons. Men han beskriver också hur den nya, aggressivt affärsdrivande konservativa rörelsen börjar ta sig ut i ljuset, investera i snygga kontor i Washington och fortifiera sig med årsbudgetar och personal, längre och längre bort från gräsrötterna – samtidigt som de blir allt skickligare i att övertyga gräsrötterna som gött dem, det vill säga församlingsmedlemmar och registrerade republikaner över hela USA, att kampen nu leds direkt inifrån huvudstadens maktkorridorer.
Ur detta uppstår 00-talets Tea Party-rörelse. Vad som såg ut som en gräsrotsrörelse styrdes enligt Joe Conason av samma gamla kedjebrevsmaffia, nu med bröderna Kochs politiska maskin i ryggen. Det brukar sägas att Tea Party-rörelsen vevades i gång organiskt efter att tv-journalisten Rick Santelli på CNBC ilsket viftande från ett börsgolv sade sig ha fått nog av ”politikerna i Washington”, men Conason visar hur Koch-bröderna redan dagen efter detta hade Tea Party-konceptet namngivet och redo att sjösättas. Conason sticker också hål på myten om en gräsrotsreaktion efter finanskraschen 2008 och fokuserar på hur varumärket ”Tea Party” och känslan av medborgarrörelse utnyttjas för att locka av gräsrötterna deras pengar. Det stora budskapet var ”hjälp oss med bidrag så tar vi makten”, men sakinnehållet i den direktadresserade propagandan var aldrig rationellt utan emotionellt: ”Vi ska bli av med Barack Obama, muslimen från Kenya.”
Många framstående forskare och journalister ägnar sig numera närmast på heltid åt att dokumentera och analysera storsvindlaren Donald Trump
Det var följaktligen ingen slump att Donald Trumps politiska karriär började just där, i samma konspirationsteori, när han lanserade ”birther”-lögnen om Obamas födelsebevis. Vid sin sida hade han redan från början Roger Stone, den ökända politiska konsulten som skolades av Richard Nixon under Watergate, sammanfördes med Trump 1979 (av Roy Cohn, förstås) och myntade 2020-statskupparnas ”Stop the steal!”-slogan inför valet 2016.
Donald Trump var Roger Stones drömkandidat. En ”idiot” med demagogisk råtalang och ett oslagbart trumfkort: efter 15 år som programledare för realityserien ”The apprentice” visste hela USA vem han var. Och inte nog med det, tv-publiken trodde att presentationen av honom var sann: att dokusåpastjärnan Trump ägde ”nästan varenda byggnad i New York” och var ”USA:s rikaste man”.
Rick Wilson, före detta republikansk konsult, har berättat om hur han satt med en fokusgrupp av republikanska väljare och förklarade för dem att verklighetens Donald Trump var den 29:e största fastighetsägaren i New York och 144:e rikaste amerikanen samt har gjort konkurs fem gånger – och fokusgruppen svarade: ”Du ljuger, vi har sett hans program!”
Vad som hamnat i skymundan i den stora berättelsen om Trump är att bedrägerierna varit hans huvudverksamhet. Förmögenheten han ärvde av sin far hade varit större i dag om han bara haft den på banken, och fastighetsbolaget han ärvde transformerades till en serviceverksamhet för penningtvättande ryssar. Den obligatoriska välgörenhetsstiftelsen bedömdes av domstol vara en skatteplaneringsbluff och tvingades avvecklas. En annan domstol fann att Trump University var ett rent bedrägeri, och tvingade ”universitetet” till nedläggning samt Trump att betala en kvarts miljard i skadestånd.
Detta skedde efter att Trump blivit president 2017. Hur kunde det försvinna i medierapporteringen? Hur kan så många amerikaner fortfarande tro att Trump är en framgångsrik affärsman?
Och hur kommer det sig att jag själv, trots åratal av masochistiskt förhäxad inläsning på Donald Trump, missat flera av de tidigare, karriärdanande bedrägerierna Joe Conason berättar om i boken? Telefon- och marknadsföringsbedrägerier, till exempel, bland annat med låtsasvitaminer; eller hur Trump University-bluffen byggde på en hjärtlös strategi att pressa människor att maxa ut sina krediter.
Många framstående forskare och journalister ägnar sig numera närmast på heltid åt att dokumentera och analysera storsvindlaren Donald Trump – som svarat med att gaslighta det offentliga politiska rummet så att vetenskap och journalistik förlorat relevans.
Detta är den ena av Donald Trumps två stora framgångar.
Den andra, tillika hans livs första faktiska affärsframgång, är att göra både presidentskap och presidentkandidatur transaktionella. Nu när Trump Organization fått näringsförbud i New York är hans huvudsakliga intäktskälla skrämselpropagandan kopplad till e-postbedrägerier. ”Hjälp Trump rädda USA! Donera via autogiro.” Nyligen beskrev New York Times hur 69 procent av donationerna går rakt in på ett insynsskyddat LLC-bolag kontrollerat av Trumps svärson Jared Kushner och svärdotter Lara Trump.
Om Demokraternas nya ledstjärna Kamala Harris vinner presidentvalet i november är det inte bara Maga-lojalisterna i lokala valstyrelser och den immunitetsivrande Högsta domstolen som gör att Donald Trump faktiskt skulle kunna lyckas med ett andra statskuppsförsök, utan en väljarbas som brevledes hjärntvättats och bedragits i 70 år.
Läs mer om amerikansk politik, till exempel
Martin Gelin: Kamala Harris Kalifornien visar att det finns ett liv efter nationalismen
