Roman

Kjersti Anfinnsen

”De sista smekningarna”

”Ögonblick för evigheten”

Övers: Marie Lundquist.

Flo förlag, 150 respektive 116 sidor

Första kapitlet i norska Kjersti Anfinnsens roman ”De sista smekningarna” heter ”Listan”. Det är romanens huvudperson, en gammal kvinna vid namn Birgitte Solheim, som tar fram den. Inte för att kolla veckans ”Att göra”, utan för att stryka ännu en post på den: hennes sista levande väns namn – nu har även hon dött. Sedan knycklar Birgitte ihop den listan.

Med andra ord: ”De sista smekningarna” handlar om den tid i livet när det inte finns mycket framtid kvar. Romanen ingår i en trilogi, vars två första delar har översatts till svenska och vars tredje del kommer på norska i år.

Birgitte Solheim har varit en internationellt framgångsrik hjärtkirurg, som aldrig fick tid eller lust att skaffa familj eller några andra långvariga relationer. Nu sitter hon ensam i en lägenhet i Paris och tittar ut på gatan, på folk, på regn och solsken och på en begravningsbyrå. Över datorn pratar hon – korthugget, ofta elakt – med sin lillasyster hemma i Norge. Att hon har kontakt även med några andra människor, en man som kommer hem och sköter om hennes hår och en restaurangägare, beror på att hon har pengar.

Anfinnsen berättar hennes historia i jagform. Birgittes röst är krass, klarsynt, kärvt humoristisk och tämligen cynisk. All sentimentalitet och all nostalgi är portförbjuden. Uttryck som ”nog om detta” och ”det är som det är” återkommer.

Stilen är saklig, adjektiven få och miljöbeskrivningar knappa. Anfinnsen lämnar det mesta arbetet till läsaren, och med sitt knappa ordbruk lyckas hon också ge mig verktyg för det. Jag tycker mig förstå att Birgitte Solheim var ett oälskat barn. Så hon blev duktig.

Av en mor som inte tålde några känslouttryck och där det enda som gav uppmärksamhet var syskontävlan – ”det blev livsviktigt att vara snabbast, starkast, smartast, mest uthållig” tränades hon i de egenskaper som behövdes för att ta plats i operationssalen, men inte i en älskande människas. När hon hade ett arbete var hon viktig och det hon gjorde kändes meningsfullt. Till och med när hon misslyckades, och ett barns liv inte gick att rädda, förstod hon att de lamslagna föräldrarna trodde att hon hade gjort sitt bästa. Men när hennes mor och syster i alla år bad henne komma hem till jul, och hon alltid såg till att boka in arbete under den tiden, undrar hon varför de inte också kunde förstå att hon gjorde så gott hon kunde. Och hon kunde inte närhet. Det kan vara så sorgligt att en människa kan följa ett livsråd hon tror på, ”var dig själv” – och just därför gå vilse.

Halvvägs in i första romanen sker dock vad som benämns ”ett under”. Birgitte har träffat en man på nätet! ”När Javiér ser på mig får jag på nytt en ömhet för omgivningarna.”


Det hårdnar, åldrandet griper omkring sig

Andra delen, ”Ögonblick för evigheten”, inleds på Grand Hotel i Oslo, dit Birgitte och Javiér har tagit sig för att hon ska ta emot en utmärkelse för sina tidigare yrkesprestationer. De vågar dock inte lämna hotellrummet, det är så halt i stan. ”Så vi sitter i var sin stol med ett täcke och tittar ut genom var sitt fönster medan vi väntar på att bli hämtade. Även om Javiér har somnat, och jag nästan inte ser någonting”.

Det hårdnar, åldrandet griper omkring sig. Birgitte fortsätter att göra så gott hon kan här i tillvaron, men hon kan allt mindre.

Det märkliga med de här två romanerna är att det inte är något fel på dem, varken i stil eller innehåll, men att de ändå liksom glider förbi mig. De känns lite som en skrivövning, som om Anfinnsen har gett sig själv en uppgift, ”skriv om en riktigt gammal människa”, och sedan har hon löst uppgiften på ett förtjänstfullt sätt. Men varför gav hon sig den uppgiften?

Kanske ville hon visa att även gamla är människor, och inte nödvändigtvis speciellt gulliga sådana. Det är onekligen ett ovanligt tema för romaner och man kan tycka därför viktigt, men när man hela tiden anar en avsikt i en roman blir ens läsning störd. Eller min blir i alla fall det. Jag tror att om du är en person som tycker om att slå ihop en bok och känna: ”vad fint man kan porträttera en riktigt gammal människa” kommer du att tycka om de här romanerna.

Läs fler texter av Nina Björk och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.

Share.
Exit mobile version