Luggen var kort. Riktigt kort. Den slutade precis under hårfästet och var klippt med en kökssax. Praktiskt tyckte min mamma. För då slapp jag hår i ögonen. Tröjan med yin och yang-mönstret ”Kärna” kom från Mah-Jong och sades ha hög kvalitet och hållbarhet. Och visst kändes silkestrikån len mot huden. Men i själva verket handlade det om ett mode. Min look – inklusive luggen – var helt rätt. Åtminstone 1976 och i vissa kretsar där mode och trender paradoxalt nog betraktades som kommersiellt och förkastligt.
Trots att det omhuldade företaget Mah-Jong redan presenterats i en stor vandringsutställning för drygt tjugo år sedan, samtidigt beskrevs i Salka Hallström Bornolds utmärkta bok ”Det är rätt att göra uppror” och uppmärksammades på Thielska galleriet 2015, riktas ljuset nu återigen på verksamheten. Men nu på Vandalorum, i form av retrospektiven ”Kristina Torsson. Från Mah-Jong till Vamlingbo”.
Utställningens huvudperson är alltså Torsson som framför allt är känd för sin medverkan i Mah-Jong men lika stort utrymme ägnas åt tiden före och efter. Allt börjar 1940 när hon föds in i en socialt engagerad och välkänd kulturfamilj. Mamma Lena Larsson, inredningsarkitekt och sedermera journalist, spelar en ledande roll i debatten om hur folkhemmet borde möbleras medan pappa Mårten är arkitekt och tar störst ansvar för barnen. Att dottern Kristina ska slå in på en konstnärlig bana är enligt henne själv ”givet”, och så blir det.
Efter textilutbildning på Konstfack bildar hon tillsammans med barndomsvännerna Veronica Nygren och Helena Henschen 1966 handelsbolaget Mah-Jong, uppkallat efter ett kinesiskt sällskapsspel. Trion vill skapa tidlösa baskläder för folket som står emot den kommersiella modevärldens kortsiktiga trender och håller säsong efter säsong.
Som framgår av utställningen är kläderna inledningsvis stickade och säljs bland annat på NK, men efter ett par år öppnar företaget en egen butik på Nybrogatan i Stockholm. I den vitmålade hörnlokalen hänger färgstarka och mönstrade plagg på stålställningar: enkelt skurna och i mjuka material för att öka rörelsefriheten. Allt tillverkat i Sverige. Devisen är solidaritet med sömmerskor i den krisdrabbade textilindustrin, och man vill inte exploatera befolkningen i tredje världen.
Likaså står jämlikhet högt på agendan. I butikens provrum klär tjejer och killar om sida vid sida och gruppen lanserar bland annat en ”enhetlig klädedräkt för kvinnor och män”. På Vandalorums mönstrade podier finns nostalgiframkallande byxor och jackor i enfärgad manchester som också blir ett slags signaturplagg. Dessutom visas pressklipp, annonser, postorderkataloger och filmade intervjuer.
Ett annat givet inslag på konsthallen är Carl Johan De Geers oemotståndliga fotografier av bland andra Eva Moberg och Marie-Louise De Geer (nu Ekman) i Mah-Jong-kläder: bilder som sprakar av färg, glädje, uppror, anarki och entusiasm.
Mah-Jong var förstås långt ifrån ensamma om engagemanget och en fientlig inställning till mode. Bara månader efter butiksinvigningen äger ett så kallat klädseminarium rum på Konstfack. Under den veckolånga konferensen är stämningen hätsk och tonläget högt. Varför är utbildningen inriktad på ”verklighetsfrämmande ideal”? Kan vi hejda modet och i stället utveckla funktionella plagg?
Liknande frågor diskuteras av Mah-Jongs medlemmar som ser design som ett politiskt projekt och sig själva som opinionsbildare. Man arrangerar grundkurser i marxism och diskuterar Mao-paroller som ”Tjäna folket” och ”Det är rätt att göra uppror”.
Ofta äger mötena rum hemma hos Torsson, ett generationsboende i en stor nationalromantisk villa på Djurgården ritad till hennes farföräldrar av Ragnar Östberg och med Wallenberg som nära granne. Miljön står i bjärt kontrast till gruppens ideologiska paroller.
Verksamheten växer och snart flyttar företaget in i en lokal på Kungsgatan. I utställningens tablåer syns att estetiken i postorderkataloger och annonser går från poppig till socialrealistisk. När butiken får in nya leveranser med manchesterkostymer ringlar kön lång på gatan, minns Torsson.
Trots att eller kanske snarare tack vare den antagonistiska inställningen till den kommersiella konfektionsindustrin blev Mah-Jongs ”antimode” snabbt ett mode. Åtminstone bland en vänsterorienterad medel- och överklass. Hos arbetarklassen gick kläderna aldrig hem. Plaggen var relativt dyra och möjligtvis uppfattades estetiken som alltför excentrisk. Och renläriga dogmatiker handlade hellre på den mindre avantgardistiska Arbetarboden.
På många sätt sammanfattar företagets utvecklingskurva 68-vänsterns uppgång och fall. Precis som marxist-leninister misslyckades med att nå ut till svenska arbetare misslyckades Mah-Jong att sälja kläder till gemene man. Idealismen och revolutionslustan övergick i leda, konflikter och så småningom kollision när teorin mötte verkligheten.
Ett vänsterföretag med ambition att ändra marknadsmekanismens färdriktning möter självklart motgångar, och 1976 lade Mah-Jong ned verksamheten.
Själv var jag påverkad av tidsandans växlingar och bytte mot slutet av decenniet ut min turkosa kviltade vinterjacka med mönstret ”Kvist” mot en dubbelknäppt marinblå blazer med guldfärgade knappar från Busnel: ett svenskt varumärke som utstrålar en annan sorts snobbism med andra politiska förtecken. Kavajen fick jag av min mormor.
Torsson lät sig däremot inte påverkas av nya strömningar utan stannade i samma fåra. Formgivaren längtade till Gotland där hon tillbringat somrar som barn och köpte ett gammalt mejeri för att 1983 starta Vamlingbolaget, ämnet för utställningens tredje del.
Företagets småskaliga verksamhet drivs i Mah-Jongs anda och flera av gruppens ursprungliga mönster lever vidare jämte Torssons nya modeller med sicksack-mönster som ”Twin Peaks”. Idealen om hållbarhet och schyst tillverkning är fortfarande vägledande men Vamlingbolagets kundkrets är knappast stor och kollektionerna betydligt mindre uppmärksammade än Mah-Jongs.
När formgivaren intervjuades inför sin sextioårsdag sade hon: ”allt tar längre tid än jag trott, även revolutioner”. Men blev det någon revolution? En av flera orsaker till Mah-Jongs fall var att man inte kunde konkurrera med företag som producerade i låglöneländer. Den stigande importen av billig konfektion tvingade svenska fabrikanter på knä. I ett slags appendix till utställningen kommenterar museet den svenska textilindustrins kollaps och uppmuntrar besökare att markera tillverkare de känner till på en Sverigekarta.
I dag shoppar folk som aldrig förr. Sedan år 2000 har konsumtionen av kläder och hemtextilier ökat med 40 procent. Svenskar köper omkring 15 kilo textil per person och år, i stort sett allt importerat. Konsumtionen är så pass hög att det nu har blivit förbjudet att slänga textilier i hushållssoporna.
På Vandalorum får besökarna visserligen ett porträtt av Torsson i helfigur men det innebär samtidigt att det mest intressanta partiet om Mah-Jong kommer i skymundan. Ett större problem är att porträttet i hög grad tecknas av formgivaren själv, som är utställningens partiska berättarröst. Det blir en bild av Torsson by Torsson.
Sannolikt är detta också orsaken till att det saknas reflektioner kring allt från Mah-Jongs affärsfilosofi till maoismens relevans i 1970-talets Sverige.
En utställning om ett fortfarande verksamt företag – Vamlingbolaget – är i sig inget problem. Men om företaget själv håller i dirigentpinnen riskerar framställningen förstås att bli tillrättalagd.
Jag hade gärna hört mer av Vandalorums egen stämma. Men utställningen ger ändå en inblick i en tid när svenskt mode stod på barrikaderna, när politiken och estetiken skulle förenas i skön harmoni.
