Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Utställning
Klara Lidén
Kunstwerke, Berlin. Visas t o m 10/5
Det stora, stiligt råa rummet längst ner på den sympatiska institutionen Kunstwerke i Berlin sammanfattar effektivt de ämnen som i över två decennier upptagit Klara Lidéns konstnärskap.
I mitten av salen står två temporära gångtunnlar av metall och trä som i samband med byggarbeten ställs upp på gatorna i Berlin för att fotgängare säkert ska kunna ta sig fram. Annekterade till ett sammanhang av konst blir de nedklottrade tuberna bra exempel på det tydliga men paradoxalt lågmälda sätt Lidén i sin konst ruckar på regler och förväntningar i vår relation till det offentliga rummet.
”Rosie Rosie”, som det färska verket heter, har sällskap av några av de soptunnor som Lidén sedan länge plockar med sig från europeiska städer. Därtill en grupp mekaniska reklamskyltar som strippade på sitt kommersiella budskap har blivit rörliga abstrakta verk, som dessutom fyller rummet med ett suckande metalliskt ljud.
Att flytta objekt till nya platser och med enkel åverkan skapa en betydelseförskjutning innebär förstås en chans att se och reflektera kring dem på ett nytt eller i varje fall annorlunda sätt.
Skulle man missa poängen så visas också ett par nyare videoverk, båda med titeln ”0,0,0”, där Lidén filmad bakifrån rör sig i perifera delar av London respektive Berlin. Kameran följer tätt på konstnären, vars svartklädda rygg täcker merparten av skärmarna som en förblindande massa.
Det vi har att tillgå är de yttersta delarna av kamerans synfält. Vi anar vägar, en flod, ett industriområde, och så vidare. Tydligare än så går det knappast att påvisa avsikten att få oss att se det vi vanligen inte noterar. Marginalerna. Utkanten av bilderna.
Att det är just kroppen som skymmer vår blick är ingen tillfällighet. Klara Lidéns arbete handlar i hög utsträckning om att medvetandegöra en kontakt mellan kropp och seende.
Genom att på ett nytt eller alternerat sätt ge oss bekanta föremål i det offentliga rummet, som kroppen känner och är van vid att oreflekterat navigera runt, tvingar Lidén betraktarna att notera kroppens interaktion med rummet. Och i bästa fall ägna en kritisk tanke åt vem som dikterar villkor och kommers i det som är våra gemensamma utrymmen.
Utställningen på tre våningsplan rymmer också upphittade elskåp, nakna neonskyltar, förpackningsmaterial och förstås buntarna med nedslitna reklamaffischer, som övertäckta eller desarmerade blivit ett signum för konstnärskapet.
På samma sätt som hon lyfter in det offentliga i den vita kuben placerar hon ut den egna kroppen i det offentliga rummet. Moonwalkar längs en nattlig trottoar, faller handlöst om och om igen under en promenad genom Wall Streets maktkvarter, klamrar sig knappt synligt fast på baksidan av en betongpelare, klättrar i byggställningar, dansar vilt i tunnelbanan.
Objekt och videoverk bryter rytmiskt av varandra i salarna, eller interagerar intimt som i ”Unhemilich Manöver” från 2007 (ägd av Moderna museet i Stockholm). Installationen består av samtliga föremål från Lidéns sista bostad i Sverige innan hon lämnar landet – här även en projektionsyta för några videor från samma tid.
Utställningen på kvalitetsstämplade Kunstwerke är konstnärens första institutionella retrospektiv i hemstaden Berlin, men mycket av det som visas fanns med redan på Lidéns separatutställning på Moderna museet för 15 år sedan. Inklusive lönnrum och hemliga gångar.
Konstnärskapet har inte förändrats nämnvärt. Det har däremot det omgivande samhället. Nog är Lidéns enkla vägran att rakt av acceptera rummens ordning mer aktuell än någonsin.
Läs fler texter av Sebastian Johans och mer om konst på dn.se
