Roman
Bengt Ohlsson
”Helga”
Albert Bonniers förlag, 300 sidor
”Den levande litteraturen” hette vår gymnasielärobok i litteraturhistoria. Trots det behandlade den också död litteratur – böcker som ingen av oss hört talas om eller ens hade lust att läsa, varken då eller senare.
Hjalmar Söderbergs ”Doktor Glas” hör inte till dessa döda böcker. Tvärtom. Den läses, dramatiseras. Och den inspirerar ständigt till nyskrivna texter – det ultimata beviset på dess livskraft. Bengt Ohlsson fick 2004 Augustpriset för sin bok om berättelsens mordoffer, ”Gregorius”. Kerstin Ekman skrev en roman om romanen i ”Mordets praktik” 2009, och lät en annan olycklig doktor ha synpunkter på Söderbergs berättelse.
Och i höst fortsätter Söderbergs bok att yngla av sig. För nu kan vi som älskar Söderberg lägga till två böcker att läsa om Helga, den vänsterprasslande fru som inspirerar doktor Glas till att mörda. I dagarna kommer både Bengt Ohlssons ”Helga” ut på Bonniers och Åsa Nilsonnes ”Fru Gregorius” på Natur & Kultur. Har förlagen och författarna haft en bokklubb ihop?
I så fall kunde de samlats kring några av alla de romaner som redan skrivits med inspiration i Helgas gestalt, som Birgitta Lindéns ”Jag, Helga Gregorius” från 2008 eller Rigmor Tjerngrens ”Agnes och Helga – en berättelse om passion” från 2015. Kanske skulle de också haft glädje av att diskutera den av alla Söderbergsvar som nog fått lite klassikerstatus själv: Gun Britt Sundströms feministiska respons på ”Den allvarsamma leken”, romanen ”För Lydia” från 1973.
I Bengt Ohlssons bok om Helga har det gått flera decennier sedan mordet. Barnet som Helga bar på i Söderbergs roman har blivit en vuxen kvinna, gift och gravid, och själv lever Helga ett lugnt och ganska trevligt familjeliv i Stockholm med man, två yngre söner och hembiträde. Hon vet att mannen har en älskarinna men det rör henne inte så mycket. Vad som hänt med doktor Glas får vi veta en bit in i romanen.
Det som får handlingen att rulla är en envis antikvitetshandlare som hittat doktor Glas gamla dagbok i en chiffonjé. Nu har han kontaktat både polisen och den älskare som varit hennes hemlighet. Kanske är Helga en brottsling? Har hon anstiftat till mord? Så inspirerar ”Doktor Glas” till gastkramande thriller, tänker jag först. Men inte alls – Ohlsson är alltför trogen sin föregångare.
Hans bok handlar, precis som Söderbergs, främst om själens obotliga ensamhet och om köttets lust (ja, Söderbergparafrasen är sliten men så är det). Och precis som Söderberg låter Ohlsson sin huvudperson fundera över religiösa, etiska och filosofiska frågor. Han lyfter också in världshändelser från tiden. Där Söderberg skrev om Dreyfusaffären låter Ohlsson det spanska inbördeskriget ha en roll.
Men Bengt Ohlsson är inte Hjalmar Söderberg. Söderbergs stil var kortfattad, fragmentarisk, ibland nästan impressionistisk. Och lätt. Ohlssons prosa består av längre, fullständiga meningar och långa, sammanhängande kapitel. Bara på några ställen finns de tre punkter som Söderberg så gärna använde sig av. Och till skillnad från Söderberg tar Ohlsson gärna gott om tid på sig när han redogör för sin huvudpersons alla funderingar.
Det är också enkelt att förstå vad Söderbergs bok handlar om: doktor Glas väg mot det som till slut ter sig oundvikligt. Bengt Ohlssons roman spretar i stället åt olika håll. Än handlar det om Helgas relation till dottern, än om hembiträdets plötsliga sjukdom, än om Helgas äktenskap, och än om det som hände för länge sen. Spretigheten beror kanske på att det är Helga som berättar. Hon framställs som ganska upptagen av sig själv och sina små och stora bekymmer – som folk är mest. Vi får snällt följa med i svängarna.
Söderbergs roman förlades också till hans egen samtid, medan Ohlsson skriver om ett svunnet Stockholm. Det innebär att romanen rymmer åtminstone tre tidslager: det sekelskifte som var Söderbergs, det tjugohundratal som är Ohlssons, och det trettiotal som är romanens. Det är en utmaning – hur undviker man bäst pastischen och anakronismen? Ibland slirar det också lite. Helga tänker gammaldags på ”havandeskap” medan hon mera modernt suckar över att hon lever ett ”urtråkigt” liv. Tidstonen vill inte riktigt infinna sig.
Men detta är ju ingen roman man läser för att den ska vara historiskt trovärdig. Viktigare är berättelsen i sig. Jag förstår att Ohlsson alltsedan ”Gregorius” inte kunnat släppa sin Söderberg. I efterordet till den nyutgåva av ”Doktor Glas” som Bakhåll ger ut nu i höst skriver han också om hur han ständigt återkommer till romanen. ”Ingenting i den har åldrats”.
Jag är böjd att hålla med. Den sociala klaustrofobi som hans personer känner är både historisk och samtida. Ohlsson leker med temat – men leken förblir en lek, underhållande och välskriven. Här finns inte de ”knappt skönjbara strömvirvlar under den stillsamma ytan” som Ohlsson själv finner hos Söderberg.
Men vem kan egentligen mäta sig med Söderberg? Den stora insatsen här är att Ohlsson bidrar till att hålla hans böcker levande. Svensk kanon, släng dig i väggen. Söderberg behöver dig inte. Han mår så bra ändå.
Bengt Ohlsson medarbetar i DN. Hans bok recenseras därför av Karin Nykvist, litteraturvetare vid Lunds universitet och kritiker i Sydsvenskan.
