Året var 1977 när Kleber Mendonça Filhos mamma, Joselice, insjuknade i bröstcancer. Hennes bror tog då den åttaårige Kleber med sig till Recifes biografer flera gånger i veckan. De varma salongerna med långsamt surrande fläktar myllrade av människor. Cigarettröken låg tät, och på duken rullade Hollywoods genrefilmer och brasilianska favoriter. Biomörkret blev en tillflykt – både från hemmets tyngd och från den rädsla som vilade över ett land styrt av militärdiktaturen.
– ”The secret agent” är en film om minne. Men också om minnesförlust, nästan självförvållad. Minne är ett viktigt tema, särskilt i dessa tider, säger den verbale och behagligt karismatiske brasilianaren under sitt gästspel på New Yorks filmfestival.
Barndomsminnena från biosalongerna väckte inte bara hans filmpassion utan formade även intresset för makt och motstånd, teman som genomsyrar ”The secret agent”. Precis som Walter Salles Oscarsvinnare ”I’m still here” (2024) utspelar sig också Mendonça Filhos film under landets militärdiktatur som varade mellan 1964 och 1985.
”The secret agent” äger rum 1977 i Recife och följer Armando (Wagner Moura), en änkling och före detta forskare på flykt från militären, samtidigt som han försöker återknyta kontakten med sin son. Mendonça Filho började arbeta med filmen när Jair Bolsonaro fick makten 2019.
– Vi gick nyligen igenom några riktigt mörka år i Brasilien. Nu är vi tillbaka i en bättre version av en demokrati – fortfarande ofullkomlig, men en demokrati. Det som bar oss var hopp. Brasilianare är hoppfulla. Och vi är måna om att vara nära dem vi älskar – och att hålla ihop, säger Mendonça Filho.
Under de politiskt mörka åren vände Mendonça Filho blicken mot sina minnen. Han var redan ett internationellt namn med ”Neighboring sounds” (2012), ”Aquarius” (2016) och kultförklarade ”Bacurau” (2019), men utan den personliga dokumentären ”Pictures of ghosts” (2023) – om moderns död, barndomshemmet i Recife i nordöstra Brasilien och framför allt stadens försvinnande biografkultur – hade ”The secret agent” inte blivit till.
– Den gav mig känslomässig energi. Jag lärde mig se hur flera tidslinjer kan samexistera i samma bild. När jag gick igenom arkiv, tidningar och fotografier fann jag kopplingar till min egen historia. Jag är son till en historiker – jag såg hur mamma kom hem med lådor av kassettbandinspelningar för att analysera dem. Precis som människor en dag kommer göra med det vi spelar in i vår tid, säger Mendonça Filho.
Det arbetet med tiden präglar också ”The secret agent”, som rör sig mellan dåtid och nutid.
– Mitt huvudsyfte med filmen var inte att beskriva historien med exakta fakta. 70-talet var viktigt för mig och förstås politiskt laddat. Men jag ville inte göra en klassisk diktaturfilm. Jag ville att vi skulle identifiera oss med Wagners rollfigur, se att han levde. Det berör mig, det är så historia känns.
Den mänskliga närheten bärs i hög grad av Wagner Mouras hyllade rolltolkning. Han prisades både i Cannes och på Golden globe-galan och är nu Oscarsnominerad för bästa manliga huvudroll, den första brasilianaren någonsin. Mendonça Filho mötte honom första gången i Cannes för många år sedan, under sin långa tid som filmkritiker och journalist.
– Vi blev goda vänner. Jag skrev manuset direkt för Wagner och ville att han skulle göra något han aldrig gjort förut. Han förstår både filmen och Brasilien, och kameran älskar honom. Dessutom tycker jag mycket om honom som person. När extremhögern kom till makten tog han och jag, liksom många andra, ställning, vilket ledde till attacker på sociala medier. De känslorna letade sig in i manuset. Hans egen film ”Marighella” (2019) utsattes också för ”cynisk censur” och fick vänta tre år på premiär i Brasilien, berättar Mendonça Filho.
Utöver Wagner Mouras huvudroll, och en katt med två huvuden, rymmer ”The secret agent” en rik ensemble där nästan varje rollfigur känns värd en egen film.
– Det är oundvikligt att hämta inspiration från människor jag möter och älskar. Att hitta ensemblen är den vackraste delen av filmskapandet, det är då filmen blir levande. Jag skrev till exempel Dona Sebastiana direkt för Tânia Maria, som också var med i ”Bacurau”. Hon är en 77-årig krutdurk, säger Mendonça Filho, som även skräddarsydde en roll till den nyligen bortgångne tyske veteranen Udo Kier (”Riket”), långt från hans groteska skurk i ”Bacurau”.
– Vi fick tillbringa en vecka med Udo. Han ligger mig så nära om hjärtat. Jag är rörd av alla reaktioner på karaktärerna i den här filmen.
Omsorgen Mendonça Filho lagt på ensemblen verkar ha hjälpt filmens globala genomslag. Brasiliansk film är stark varje år, men på senare tid har landet trätt fram på världsscenen med ovanlig kraft. ”The secret agent” är den andra brasilianska filmen på raken som nominerats till en Oscar för bästa film.
Inom loppet av tre månader i början av 2025 belönades Gabriel Mascaros ”Den blå färden” med Silverbjörnen i Berlin, Walter Salles ”I’m still here” med Brasiliens första Oscar för bästa internationella film, och Mendonça Filhos egen film blev fyrfaldigt prisad i Cannes. Han menar att även om filmen är djupt brasiliansk fungerar den som en mänsklig spegel.
– Överallt i världen finns i dag olika versioner av historia och sanning. Min film handlar också om makt, och makt är universell. Jag funderar på en ny film i 30-talets Recife, om hur historien upprepar sig på de galnaste sätt. Film kan skildra det absurda och det brutala, men bör alltid rymma ömhet och kärlek. För det är en del av livet.
Fakta.Kleber Mendonça Filho
Brasiliansk regissör, manusförfattare och filmkritiker. Född 1968 i Recife. Började sin karriär som filmkritiker och kortfilmsregissör innan han slog igenom internationellt med långfilmen ”Neighboring sounds”. Har även regisserat filmer som ”Aquarius” (2016), ”Bacurau” (2019), ”Pictures of ghosts” (2023).
Aktuell med ”The secret agent” som har fyra Oscarsnomineringar – bästa film och internationella film, manliga skådespelare (Wagner Moura) och rollbesättning. Filmen har också vunnit priser på bland annat filmfestivalen i Cannes och Golden globe-galan.
Läs mer:
Oscarsbelönade ”I’m still here” kämpar för upprättelse
Walter Salles: ”Bolsonaro-tiden påminde om diktaturen i min ungdom”




