Teater
”77 meddelanden till framtiden”
Av och regi: Jacob Hirdwall. Scenografi och kostym: Caroline Romare. Ljus: Peter Stockhaus. Koreografi: Johanna Lindh. Medverkande: Filip Alexanderson, Anna Björk, Elin Klinga, Christopher Lehmann, Razmus Nyström, Nina Pour-Davoy, Nina Zanjani m fl. Längd: 1 tim 40 min. Scen: Dramaten, Lilla scen, Stockholm.
Det börjar lovvärt. Nina Pour-Davoys gestalt avtecknar sig mot den projicerade bilden av en roterande måne. Hon är en reinkarnation av Drömspelets Agnes, ett oskyldigt barfotabarn på väg att stiga ned till och samla in vittnesmål från en värld där det onekligen är synd om människorna. Det är en vacker och vemodig inramning till en pjäs baserad på unga människors dokumentära berättelser om att leva i en pågående klimatkris.
Regissören och dramatikern Jacob Hirdwall har bland annat hämtat stoff från det internationella projektet We hear you – A climate archive medan fondens bildflöde av allt från smältande isar till gruvindustrier samlats in från ytterligare ett projekt.
Vi står under ett existentiellt hot men ingen tycks bry sig. Det är som att försöka skrika för döva öron
Vi presenteras för vittnesmål sprängfyllda av frustration. Vi vet ju, men vad gör vi då? Eller som Anna Björks feststämningsdödare med nidnamnet Klimat-Cecilia konstaterar, vi står under ett existentiellt hot men ingen tycks bry sig. Det är som att försöka skrika för döva öron.
Och skriker, det gör ”77 meddelanden till framtiden”. Här sparas inte på något krut. Dramatenveteraner som Elin Klinga och Anna Björk samsas med det yngre gardets stjärnskott och flankeras av ungdomar från stadens teatergymnasier. Fredrik Söderbergs musik öser på med apokalyptisk stämning medan dansnumren avlöser varandra. Caroline Romares scenografi placerar ett tunt raster mellan oss och den bakre delen av scenen, betonar vilka perspektiv vi har och inte genom att smalna av och rama in.
Ibland står hela scenrummet öppet för oss, andra gånger skär det av ensemblen till ett gäng underkroppar. Med jämna mellanrum vänds ljusriggen ut mot publiken som för att se till att vi fortfarande är med på att det är vår framtid det handlar om.
Alltför ofta har ”77 meddelanden till framtiden” känslan av projektredovisning. Det är som att angelägenhetsgraden tagit över de konstnärliga anspråken. Alla bidragsgivare ska bockas av och de många berättelserna tar liksom ut varandra. När Razmus Nyströms författare i slutet frågar Nina Pour-Davoys Agnes, som dansar av klimatångest, om det blev för mycket är det inte utan att både hon och vi i publiken svarar ja.
Läs fler scenrecensioner och fler texter av Anna Håkansson.
