Skräckthriller
”The substance”
Regi & manus: Coralie Fargeat.
I rollerna: Demi Moore, Margaret Qualley, Dennis Quaid, med flera.
Längd: 2 tim 20 min (15 år). Språk: engelska. Biopremiär.
Cannessnackisen ”The substance” testar publikens smaktolerans med äckeleffekter, kantiga könsroller och en hysterisk splatterfinal som sägs ha krävt tjugoåtta liter fejkblod, Resultatet? En svart, humoristisk body horror-skräckis om åldrande som, ironiskt nog, känns daterad – både i sin syn på vissnat kändisskap och när det gäller sin look, liknande en filmskole-remake av någon gammal Jonas Åkerlund-video.
Man kan åtminstone glädjas åt att kroppsskräck i kvinnlig regi börjat bli en arthouse-trend (se även 2021 års Guldpalmsvinnare, Julia Ducournaus ”Titane”). Den franska regissören Coralie Fargeats film bärs upp av huvudrollsinnehavaren: den nu 61-åriga Demi Moore, vars förflutna som sexsymbol ingjuter en sårbar äkthet i fiktionen. Vi introduceras för rollfiguren Elisabeth Sparkle genom hennes stjärna på Hollywood Walk of Fame, snillrikt filmad i en lång, tidskomprimerande tagning där hederssymbolen går från firad invigningsceremoni till glömska under ett lager av tappad skräpmat.
På ålderns höst har Sparkle fått en ny karriär som frontfigur för aerobicsvideor (här påminns man om ”Jane Fonda’s workout”, den då 45-åriga Fondas första träningsfilm från 1982 som dominerade videotoppen i sex års tid). Även i det här sammanhanget har Sparkle nu passerat bäst före-datum, enligt hennes chef (spelad av en slemmig Dennis Quaid vars överspel slutar vara roligt efter två-tre scener). ”Vid 50 är det över”, säger han och syftar uppenbarligen inte på sig själv eller den miniarmé av vita, gråhåriga gubbar i matchande kostym som dyker upp i slutet för att gestalta makten bakom kulisserna.
Det är klyschigt och kitschigt med flit. Istället blir det chockeffekternas uppgift att överraska. Sparkade Sparkles sista hopp blir ”substansen”: en mystisk, limegrön vätska som efter injektion leder till badrumsförlösning av hennes yngre, bättre jag. Den 29-åriga Margaret Qualley (som får nöja sig med att spela en ond Barbiedocka) sliter sig våldsamt ut ur Moores rygg. De två förväntas byta av varandra var sjunde dag, men samvaron försvåras av nykomlingens kometkarriär. Med tiden förpassas Elisabeth till att förkroppsliga en modern variant av Dorian Grays porträtt.
”The substance” utvecklas till en Cronenberg-film i klimakteriet, men utan blodbaronens filosofiska stråk. Kejsarinnan är naken? Kanske, men inte lika naken som Moore – här till och med mer avklädd än i ökända ”Striptease” (1996). Hennes mognare fysik blir i sig ett slags metakommentar, kanske rentav ett försök att återfå kontroll över den kropp som tidigare exploaterats på vita duken av manliga regissörer.
Ändå är det svårt att komma ifrån Fargeats dubbelmoral när hon försöker väcka sympati genom att göra sig rolig på sitt gammelmonsters bekostnad. Något mossigt framställs åldrandets våndor som en unikt kvinnlig erfarenhet, vilket säger något om filmens enkönade syn på hur samtida skönhetskomplex skördar offer (för ett manligt skräckexempel på det senare, se Erik Gallis karriär).
Coralie Fargeat satiriserar yta med yta. Blicken på glitter och glamour är samtidskyligt digital och det hypersexuella bildspråket (tänk en mer ironisk variant av videon till Eric Prydz tjugo år gamla househit ”Call on me”) producerar många närbilder på knäböjsrumpor. Den fitnessmaniska upprepningen upphöjs till estetisk metod, med vilken Fargeat inte bara parodierar den manliga blicken – hon tråkar även ut den. Åtminstone min blick.
Nej, inte ens den ultravåldsamma slutspurten lyckas hålla gäspningarna borta. Två timmar och tjugo minuter är väl inte hela världen, men mer än tillräckligt för att se på när det spinns slajmgrön sockervadd utan substans.
Se mer. Bättre filmer om slocknade filmstjärnor: ”Sunset Boulevard” (1950), ”Veronika Voss längtan” (1982), ”The congress” (2013).
Läs andra film- och tv-recensioner i DN och fler texter av Sebastian Lindvall
Kerstin Gezelius: ”Body horror” är det nya normala i Cannes