Teater
Vi betalar inte! Vi betalar inte!
Av: Dario Fo. Översättning: Anna Barsotti, Carlo Barsotti. Bearbetning och regi: Alexander Öberg. Med: Fredrik Evers, Lukas Feurst, Carina M Johansson, Victoria Olmarker, Vera Veljovic. Scenografi och kostymdesign: Richard Andersson. Scen: Göteborgs stadsteater, Studion. Längd: 2 tim 40 min.
Publiken får betala vad den kan och vill för biljetten till Dario Fos antikapitalistiska fars ”Vi betalar inte! Vi betalar inte!” som nu spelas på Göteborgs stadsteater. Förutom att vara ett marknadsföringsmässigt genidrag (som har älskats lika mycket av medier som publik) är greppet helt kongenialt med pjäsens tema om den lilla människans oförmåga att betala för livets nödtorft i ett samhälle kantat av stegrande prishöjningar och skenande inflation.
Trots att Dario Fos kampfars utspelar sig i ett krisande Italien anno 1974, har inte regissören Alexander Öberg behövt placera den i vår svenska nutid för att göra den aktuell. Richard Anderssons brungula scenrum är själva klichébilden av ett italienskt arbetarhem, med vajande tvättlinor utanför fönstret, storblommiga tapeter och rödvinsflaskor.
Här bor det fattiga arbetarparet Antonia och Giovanni, nära att duka under av den ekonomiska krisen. En dag tar Antonia och kvarterets hemmafrukollektiv saken i egna händer och vägrar att betala för maten i snabbköpet. När hon försöker dölja sitt tilltag för sin rättrådige, hederlige socialistmake börjar förvecklingarna.
Efter en orolig start hittar Carina M Johansson formen som mästerlig lögnerska, med genomgående osäker, darrande stämma. Lukas Feurst berör som hennes väninna, motvilligt indragen i lögnernas epicentrum. Fredrik Evers är självskriven i rollen som den lättlurade maken och Vera Veljovic byter roll lika ofta som lösmustasch och är formidabel som revolutionär konstapel, sträng sergeant och grymtande begravningsentreprenör.
Alexander Öberg med ensemble har skapat en uppskruvad och välspelad spring-i-dörrarna-fars, som balanserar mellan lättköpt folklustspel och drama. Bearbetningen är hövisk och tajt, med både närhet och avgrunder till vår tid. Fördelningspolitik och klasskamp är knappast på allas läppar i dag, vilket gestaltas snyggt genom skådespelarnas distans och svårighet att uttala delar av dialogen. Kanske är det också därför som arbetaren Luigis (Victoria Olmarkers) brandtal om arbetarnas uppror mot storföretagen är förhöjt till månen? Publiken på första bänkraden får sig nog en dusch när Luigi spottar ut sin frustration. Som om själva språket sökte efter en kropp och verklighet att landa i.
Likaså har slutscenens folkliga uppror svårt att hitta hem, det går tyvärr snöpligt snabbt. Men det överskuggar inte det faktum att ”Vi betalar inte! Vi betalar inte!” rymmer stunder av obetalbar spelglädje och tonträff som höjer sig rejält över konsumentprisindex.
