Kolmårdens akut hotade antilop har fått kalvar – nu ska han avlivas

Kolmårdens djurpark utanför Norrköping är Nordens största och har funnits sedan mitten av 60-talet. Sedan några år tillbaka har parken en ny strategi: mer krut ska läggas på så kallat bevarandearbete av utrotningshotade arter. Delfinariet, som länge varit djurparkens stora dragplåster, ska bort. Flera andra arter har redan flyttats till andra parker eller avlivats.

Alla djurparker i Sverige är kopplade till olika artbevarandeprogram som samordnas genom den europeiska djurparksorganisationen, Eaza, och den globala organisationen Waza.  Programmen går ut på att djurparker ska föda upp och husera utrotningshotade djur, som man sedan byter med varandra. Syftet är att bygga upp genpooler och målet är att rödlistade arter ska återintroduceras i det vilda.

Bevarandeprogrammen används flitigt i djurparkernas marknadsföring. Besökarna uppmanas skänka pengar till organisationer där parkerna är engagerade.

Samtidigt är det ytterst sällsynt att djur från svenska djurparker får leva i frihet. Vid årsskiftet bodde 472 djur i parken utanför Norrköping. Senast ett djur från Kolmården introducerades till det vilda var 2021, då visenttjuren Knock släpptes ut i en nationalpark i Azerbajdzjan. Under åren 2021 till 2023 dog samtidigt 435 djur i fångenskap i parken, av naturliga anledningar eller genom avlivning.

Bland djuren som avlivats på Kolmården varje år finns flera arter vars existens i det vilda är hotad. I fjol dog 24 djur på parken som klassas som sårbara, utrotningshotade, akut hotade, eller utdöda i det vilda.

Parken motiverar avlivningarna med att de vill upprätthålla en god genetik bland populationerna. För de så kallade artkoordinatorerna, som ansvarar för vilka djur som passar in på vilka djurparker, innebär detta ett pusselläggande med ansvar över vilka som ska leva och vilka som ska dö.

Snart är dagarna räknade för ännu ett av Kolmårdens djur, addaxantilopen Leon, som är fullt frisk. Arten klassas som akut hotad och endast ett trettiotal vuxna individer finns kvar i det vilda.

Leon är åtta år och har redan blivit far till flera kullar och det finns ingen annan park som kan ta emot honom. För att undvika inavel kastrerades han för några månader sedan, och därefter har han visat upp ett förändrat beteende. Han vägrar låta de övriga antiloperna i flocken komma ut i det hägn som på Kolmården kallas för savannen, där flera klövdjur, strutsar och noshörningar lever tillsammans.

– Hans gener finns redan bland honorna och vi har inte längre någon nytta av honom för aveln. Som det är nu hindrar han den övriga flocken från att ha en bra välfärd, säger djurvårdaren Tomás Martin som arbetar med parkens klövdjur.

Hur känns det för dig som träffar djuren varje dag när någon individ avlivas?

– Det är ingen enkel fråga, det viktigaste är att vi är medvetna om varför vi gör det och vad resultatet blir att vi avlivar just den individen. Att det kommer gynna resten av flocken och bidra till en bättre dynamik i hela hägnet.

Att Leon ska avlivas innebär också att parken ska få en ny addaxhane från en annan park, något som kräver stor planering och kan ta flera månader.

– De övriga djuren kommer sakna Leon i tre, fyra dagar. Sedan går de vidare till den nya hanen, precis som i naturen när en hane utkonkurrerar en annan, säger Tomás Martin.

I Kolmårdens artinventeringslistor som DN tagit del av framgår att ett stort antal letjevattenbockar avlivats de senaste åren, en art som klassas som nära hotad och med en minskande population i det vilda. I fjol dog 25 av bockarna på parken, elva av dem var friska.

Anna Andbjer Persson, ansvarig för djurvårdsprogrammet på Kolmården, förklarar att vissa arter får stora kullar och att man på djurparken har en högre grad av överlevnad bland ungarna än i det vilda.

– Djuren är förskonade från sådant som i naturen påverkar hur många som överlever. Vi kan inte skapa en sämre miljö för de individer vi håller i parken genom att minska livsutrymmet. Där måste vi ta vårat ansvar och avliva vissa djur som en sista utväg, säger hon.

Tror du att era besökare är medvetna om att parken avlivar friska djur?

– Ja, jag tror att våra besökare är medvetna om att det sker, och när vi har en dialog med våra gäster har de stort förtroende för att vi sköter våra djur på rätt sätt.

En stor del av marknadsföringen och upplevelsen på Kolmården handlar om att besökarna bidrar till att rädda utrotningshotade djur. Hur går det ihop med att ni avlivar dem?

– Man avlivar inte friska djur ur en stabil flock som är genetiskt viktiga för bevarandearbetet. Om det däremot blir för många djur i flocken, eller om djuret är sjukt eller gammalt, är det också nödvändigt att ta bort djur, så att man kan fortsätta att hålla en frisk och stabil grupp med djur i parken.

Avelsmetoden där flera arter får så kallade överskottsdjur både kritiseras och försvaras av forskare.

Torbjörn Ebenhard är forskningsledare vid Sveriges lantbruksuniversitet och tidigare föreståndare vid Centrum för biologisk mångfald. Han säger att de svenska djurparkerna generellt bedriver ett gott bevarandearbete, men att betydelsen av detta arbete överdrivs av aktörerna själva.

– Men man ska inte tro att djurparkerna på egen hand kan rädda världens arter. Så är det inte. Även om de skulle lyckas bevara arter för evigt i djurparkerna är det ingen lösning i sig. Lösningen måste vara att de arterna finns i livskraftiga populationer i det vilda.

Torbjörn Ebenhard säger också att det finns en logisk förklaring till att djurparkerna avlivar friska djur från utrotningshotade arter.

– För att åstadkomma det man vill gällande den genetiska aspekten är det enklaste att låta så många som möjligt föröka sig. Sedan väljer du ut vilka ungar du vill använda dig av i aveln och slaktar resten, även om det låter rått.

Han beskriver de utrotningshotade arterna på djurparker som ambassadörer och inte som ”överlevare” som ska rädda populationer i det vilda. Bland annat för att det i dagsläget är omöjligt att återintroducera många av de utrotningshotade arterna i deras naturliga habitat.

– Du kan inte ta ett djur direkt från en svensk djurpark och släppa ut det i en nationalpark i Kenya. Det är en lång process för ett djurparksdjur att anpassa sig till att leva i det vilda.

I många fall är det också omöjligt av politiska skäl. Många av arterna på svenska djurparker lever vilt i afrikanska länder där regeringarna inte är intresserade av att samarbeta med utländska aktörer, enligt Torbjörn Ebenhard.

– Det finns en rad restriktioner, i många fall veterinärmedicinska saker som är fullt befogade, säger han.

Har djurparkernas bevarandearbete någon effekt i praktiken eller är det en marknadsföringsstrategi?

– Det är ingen som helst tvekan om att det handlar mycket om marknadsföring, djurparkerna är mycket måna om sitt rykte. Samtidigt kan man inte säga att de ljuger, de gör bra grejer inom de snäva ramar som finns.

Det finns dock en potential för djurparker att bedriva ett bevarandearbete som också skulle få effekt i det vilda djurlivet, enligt Torbjörn Ebenhard, om parkerna satsade mer på ryggradslösa djur.

– För sniglar, snäckor och insekter krävs inte samma utrymme. Där bevarandearbetet skulle kunna göra mer nytta. Och vi har en hel del ryggradslösa djur i Europa som behöver akuta naturvårdsinsatser. Men de drar inte besökare på samma sätt som elefanter och tigrar.

Helena Pedersen är docent i pedagogik vid Göteborgs universitet och forskar bland annat om djurpedagogik. Hon ifrågasätter metoden att föda upp djur som sedan avlivas trots att det stimulerar naturliga beteenden.

Att djurparker avlivar djur för att göra plats för andra, utrotningshotade arter, är talande för deras syn på djuretik, enligt Helena Pedersen.

– Det säger väldigt mycket om att djuren i en djurpark är utbytbara. Djurindividerna har inget värde utan de representerar sin art.

När DN besöker Kolmården skyndar många av gästerna snabbt förbi klövdjuren, till de mer spektakulära elefanterna eller noshörningarna intill. Bredvid hägnet där Leon och Kolmårdens övriga addaxantiloper bor finns en skylt som beskriver artens status och att det bara finns ett trettiotal individer kvar i det vilda.

”Arten kan räddas genom att antiloper från Kolmården och andra djurparker släpps ut i naturen” står skrivet på skylten.

Precis som med många andra arter är addaxantilopen svår att sätta ut i det vilda, det har endast gjorts av ett fåtal djurparker i världen de senaste åren, det är inte heller något som Kolmården har konkreta planer på att göra i dagsläget. Senast en av parkens addaxantiloper återutplanterades var 2007, då i ett reservat i Tunisien.