Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Den franska filmskaparen Hafsia Herzis adaption av författaren Fatima Daas självbiografiska roman ”Lillflickan” vann Queerpalmen i Cannes 2025. Vilket efter 108 minuters speltid ter sig helt självklart. ”The little sister” är ett oerhört välbalanserat, grubblande bidrag till den välbesökta komma ut-fiktionen, som ofta annars brukar framföras i en mer triumfatorisk ton.
Fatima är en 17-årig tjej som hänger med grabbgänget i skolan och hakar på när de driver med klassens gaykille, trots att hennes egen garderobsdörr står på glänt. Den öppnas gradvis, trots ett inre motstånd. Hon ger sig ut på dejtningsappar, prövar sig fram, hittar sakteliga in i Paris pulserande lesbiska klubbliv men har hela tiden en fot kvar i det muslimska hemmet och på bönemattan.
Hon verkar vara en fri själ, men kan inte skaka av sig det religiösa och sociala arvet – två storheter intimt sammantvinnade. Är det Gud eller släkten som tvingar ner hennes själ på knä? Eller hon själv? Vilket i och för sig är samma sak. Människans psyke är som bekant en smältdegel av arv och miljö.
Filmens huvudperson söker upp en imam som med blid blick och mild röst nedkallar helvetet över de homosexuella. Han tycker också att hon ska klä sig mer feminint. Mamman och systrarna håller med. De står i köket och gör mat, i princip hel tiden, medan pappan sitter i rummet intill och vill bli serverad det ena efter det andra – allt snyggt okommenterat och därmed en effektfull kommentar till maktförhållandena i Fatimas hem.
Fatima lär inte kunna berätta att hon nyss gått i sin första Prideparad…
Det ter sig ändå som en rätt varm familj men dess kärlek är ändå villkorad. Fatima lär inte kunna berätta att hon nyss gått i sin första Prideparad. Får vi anta. Hafsia Herzi håller nämligen psykologin i stram tygel, slänger bara åt oss små smulor av inre information – vilket skulle kunna vara frustrerande men snarare eggar den egna tanken (och det är ju alltid att föredra framför det motsatta).
Det bubblar så klart, men mer inom Fatima än på filmduken. Vi förnimmer ändå hennes inre turbulens, mycket tack vare den långfilmsdebuterande Nadia Mellitis lågintensivt vibrerande insats i huvudrollen (som också gav pris i Cannes).
Konflikten är dessutom given och tydlig i sig själv. I alla fall för den vana filmpublik som fått följa med in och ut ur garderoben sedan åtminstone 1990-talet. I västerlandet har vi dock kommit så långt att sexuell läggning inte längre räcker som grundpremiss för ett drama, det krävs ytterligare konflikter och ännu viktigare: nu kan en queer person vara mer än bara sin sexualitet.
I alla fall i fiktionen och kanske i det officiella samhället – men det hjälper föga den som växer upp under ett hederns och ortodoxa traditionens förtryck. Fatima har lärt känna sig själv men fajten med familjen återstår. Hon kämpar vidare när eftertexterna har rullat klart, så även hennes likasinnade i verkligheten. På det sättet är ”The little sister” en kraftfull, icke-religiös uppenbarelse.
Se mer: Klassiska komma-ut-filmer: ”Min sköna tvättomat” (1985), ”Fucking Åmål” (1998), ”Brokeback mountain” (2005).
Läs fler film- och tv-recensioner




