Teater
”Som bröder”
Av: Alexander Mayah Larsen. Översättning: Annika Kofoed. Regi och scenografi: Alexander Mayah Larsen. Ljusdesign: Casper Døi Andersen. Ljuddesign: Rasmus Juncker. I rollerna: Einar Bredefeldt, Sakib Zabbar. Musiker: Adrian Ortman. Scen: Helsingborgs stadsteater. Speltid: 1 tim.
Frihet, jämlikhet och broderskap. Visst finns det något skevt i det klassiska slagordet? Som att principerna inte riktigt rör sig på samma nivå? För medan frihet och jämlikhet säger något närmast matematiskt om relationerna mellan människor är broderskapet av ett annat slag. Det talar om ömsesidigt beroende, och om en samhörighet som på många sätt är mer komplicerad än att bara vara fri och jämlik på sitt håll. Kanske är det inte konstigt att Bibelns berättelse om Kain och Abel varit så slitstark genom historien. Hur var det nu, skulle jag ta vara på min broder?
På Helsingborgs stadsteater är det inte tal om några brodermord, men det betyder inte att saker och ting är enkla. Den intensiva enaktaren ”Som bröder” bygger på självbiografiska dikter av den danske dramatikern Alexander Mayah Larsen, som också står för både regi och scenografi.
Med hög energi gestaltar Einar Bredefeldt och Sakib Zabbar ett band som på samma gång förenar och trasslar till allting
Två pojkar lever i utkanten av stan, en ljus och en mörk. Så kan det bli när mamma och baba kommer från olika håll i världen och möts under ett paraply vid en busshållplats. Medan storebror jiddrar omkring och retas försöker lillebror berätta hur det var – redogöra för deras gemensamma skapelseberättelse. Med hög energi gestaltar Einar Bredefeldt och Sakib Zabbar ett band som på samma gång förenar och trasslar till allting.
Hetsiga trummor och kroppar i ständig rörelse berättar för oss att ingen får tala eller ens tänka till punkt i den här historien. En scen full av flyttkartonger signalerar mellanförskapets belägenhet, att aldrig vara framme på allvar. Men vi förstår så mycket som att pappa ingenjören har fått köra buss, och har blivit paranoid och våldsam. Att mamma bara tiger. Att storebror glider i väg med andra sorters bröder ut i natten medan lillebror blivit besatt av att passa in i svenskheten.
I en manisk monolog riktad rakt mot publiken bedyrar Zabbar som lillkillen sin kärlek till flintastek och Österlen. ”Jag tar kvinnor i hand!” Som integrationsdebatt känns det lätt daterat och klichétungt, men som gestaltad mänsklig erfarenhet är det hjärtskärande. Ljuset ligger på publiken, det här handlar om oss. ”Som bröder” är på många sätt en kaotisk och splittrad upplevelse, utan verklig riktning eller sammanhang. Men så är det också just en sådan känsla av hemlöshet i världen som utgör själva berättelsen om de här bröderna.
Läs fler scenrecensioner och läs texter av Kristina Lindquist.
