De europeiska gaspriserna bjöd nyligen på sin största uppgång under en enskild vecka på över två år, drivet av en ökad efterfrågan i spåren av kallt väder på kontinenten. Men trots prisuppgången och en oroligare geopolitisk miljö ligger gaspriserna fortfarande en bra bit lägre än för ett år sedan. Samtidigt har oljepriset rört sig inom ett ganska snävt spann på mellan omkring 60 och 65 dollar per fat.
Vad förklarar då det relativa lugnet på energimarknaderna? Den viktigaste anledningen är att den globala oljemarknaden just nu är översköljd av ett stigande utbud, som hållit priserna i schack.
Samma mönster syns på marknaden för naturgas, där en kraftig ökning av produktionen i framför allt USA och Qatar innebär att den globala exportkapaciteten kommer att öka i rekordtakt till slutet av decenniet enligt en rapport från Internationella energirådet.
Till 2030 kan USA och Qatar ensamma stå för fyra femtedelar av Europas import av flytande naturgas enligt analytiker på storbanken Goldman Sachs.
Iran – största orosmolnet
Historiskt brukar volatilitet och konflikt i Mellanöstern förknippas med högre energipriser tack vare regionens viktiga roll den globala gas- och oljeproduktionen. Men sedan konflikten mellan Israel och Palestina blossade upp igen för lite mer än två år sedan tycks oljepriset framför allt bara reagera kortsiktigt på oro. Ett generellt instabilt läge verkar inte bita lika mycket som attacker som riktats specifikt mot energiinfrastruktur som raffinaderier och ledningar.
Det kan också förklara varför oljepriset föll tillbaka något efter att USA:s president Donald Trump backade från hotet om bombningar mot mål i Iran häromveckan. Än så länge har administrationen heller inte publicerat några detaljer kring de föreslagna tullarna på länder som köper oljeprodukter från Iran. I dag är Kina landets viktigaste oljekund, men även om de har kritiserat tullförslaget indikerar transportdata att landet i ett första skede vänder sig till andra oljeproducenter och till sina egna energilager.
Om den politiska oron i Iran spiller över i resten av regionen kan dock oljepriset sticka iväg snabbt. I ett extremscenario där det viktiga Hormuzsundet blockeras räknar storbanken JP Morgan med att oljepriset kan stiga till så mycket som 120 dollar per fat. Omkring en fjärdedel av världens olja och en femtedel av dess naturgas passerar Hormuz.
Venezuela – världens största oljereserver
Inte heller det dramatiska händelseförloppet i Venezuela i början av året ser ut att rubba energimarknaderna. USA:s attack mot Caracas, då presidenten Nicolas Maduro fördes till New York, gav i stort sett bara upphov till krusningar i oljepriset, och trots att de första försäljningarna av venezolansk olja som beslagtagits redan har genomförts ser effekterna på energipriserna ut att bli minimala.
En stor anledning är den eftersatta infrastrukturen i landet och att decennier av stora flyktingströmmar ut ur landet har lett till en stor brist på kvalificerad arbetskraft.
I fallet Venezuela skulle krisen i själva verket kunna pressa ned oljepriserna framöver, om den leder till ökade investeringar i landets oljesektor, som sitter på världens största reserver.
Ryssland – fortfarande störst på naturgas
Jämfört med Iran och Venezuela har Ryssland bjudit på en relativt lugn inledning på året. Men det betyder inte att världens största gasproducent saknas utmaningar.
Redan förra året kom flera smällar, bland annat i form av ukrainska attacker mot rysk energiinfrastruktur. Dessutom infördes en del av de sanktioner mot köpare av ryska oljeprodukter som USA hotat med under större delen av året.
I början av januari gav Donald Trump också sitt stöd till ett lagförslag som skulle innebära nya, massiva tullar mot länder som köper energiprodukter från Ryssland. Under februari väntas ett tjugonde sanktionspaket från EU, som bland annat ska innehålla nya åtgärder för att klämma åt den ryska oljesektorn.
Så länge utbudsökningar från andra länder håller nere energipriserna kan turbulensen fortgå utan att det smittar av sig på den globala handeln med olja och naturgas. Men ett land har redan nu fått anledning att se över sina energileveranser. Som DN tidigare har noterat är Kina den venezolanska oljesektorns enskilt viktigaste kund. Samma sak gäller Ryssland och Iran. Tillsammans stod de tre länderna för lite mindre än en femtedel av Kinas oljeimport förra året enligt uppskattningar från analysfirman Kpler.
Läs mer:
Torbjörn Petersson: Kinas oljeaffärer i fara efter Trumps drag i Venezuela
USA:s grepp över Venezuelas tungolja kan pressa Europa
