Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Konsert
”100 år i Konserthuset”
Verk av Ludwig van Beethoven, Tebogo Monnakgotla och Hilding Rosenberg
Kungliga Filharmonikerna
Dirigent: Andrew Manze
Solist: Senja Rummukainen, cello
Scen: Konserthuset, Stockholm
”Festdag för Stockholm”, deklarerade Dagens Nyheter i april 1926 och rapporterade om Konserthusets invigning över tre tidningssidor. Och nog var det feststämning även ett sekel senare när hundraåringen vid Hötorget i torsdags firades med fyrfaldigt leve, flott fanfar och blåa bakelser i pausen. Samt boksläpp av Yanan Lis rika fotodokumentation ”Konserthuset Stockholm – med det röda hjärtat” om det pulserande inre livet i arkitekten Ivar Tengboms klassiska tempel till musikens ära som också skulle vara en demokratisk mötesplats.
Rytm och rörelse (samt en och annan mobilsignal) gick som en röd tråd genom jubileumsprogrammet under inspirerad – för att inte säga totaltaggad – ledning av brittiska dirigenten Andrew Manze. Från Hilding Rosenbergs urläckra danssvit ur baletten ”Orfeus i sta’n”, där skulpturgruppen utanför vaknar till liv och ger sig ut i Stockholmsnatten (varför lirar man inte verket oftare?) till Beethovens sjunde symfoni, som Wagner kallade ”dansens apoteos”.
Med uruppförandet av cellokonserten ”Bombus” av säsongens tonsättare Tebogo Monnakgotla i centrum blev det en väl sammanhållen kväll som på ett elegant sätt levde upp till ambitionen att förena ”tradition och förnyelse”, som konserthuschefen Susanne Rydén uttryckte det. Rörelsemönstret i Monnakgotlas nästan halvtimmeslånga solokonsert är humlans irrfärder. Titeln ”Bombus” är det latinska släktnamnet för humlor och inspirationen kommer från ett inslag i Vetenskapsradion, där humleforskaren Dave Goulson liknade humlesamhället vid ett Shakespearedrama.
I fyra sömlöst sammanfogade satser omslutna av prolog och epilog vecklar humledrottningens livscykel ut sig med den finländska cellisten Senja Rummukainen i huvudrollen. Det är en konceptuellt tacksam idé som Monnakgotla färglägger på sitt eget milt impressionistiska vis med cirkulära stråkrörelser, transparenta träblåsfigurer och harpa – fjärran den klassiska flykten av Nikolaj Rimskij-Korsakov. Från den yrvakna drottningens osaliga sökande till ”de objudna drönarnas” mer intensiva riffande finns en blygsam framåtrörelse som samtidigt återvänder till begynnelsen. En lika vacker som lätt våldsam reflektion, fint förmedlad i ett klangligt kretslopp.
Läs fler konsertrecensioner och andra texter av Johanna Paulsson
