Konst från södra halvklotet dominerar Venedigbiennalen

Titeln på årets konstbiennal i Venedig, ”Främlingar överallt”, är välfunnen i vår tid av krig, kriser och accelererande flyktingströmmar. Den konstnärliga ledaren Adriano Pedrosa har hämtat uttrycket från det Palermobaserade kollektivet Claire Fontaine – vars kulörta neonskulpturer återkommer på flera ställen med en mängd översättningar av italienskans ”Stranieri ovunque”.

Den första skylten lyser i entrén till centralpaviljongen i Giardini, där det brasilianska Huni Kuin-kollektivet Mahku smyckat fasaden med en färggrann och symbolmättad muralmålning. I centrum en jättelik alligator som i urfolkets mytologi hjälpte människor och djur att ta sig från en kontinent till en annan.

Enligt brasilianaren Pedrosa kan ”främlingar överallt” betyda flera saker: varhelst du går lär det alltid finnas främlingar och oavsett plats är du själv på djupet alltid en främling. Han har även valt att utöka betydelsen till hur ett land kan förfrämliga och marginalisera urfolk, queera och i konstvärlden därtill oskolade personer. Själv är han biennalens första konstnärliga ledare från Latinamerika och först även som öppet homosexuell.

Till den internationella huvudutställningen har Pedrosa valt verk av hela 331 konstnärer och grupper från 80 länder. De allra flesta är födda i det globala syd, en del har migrerat till Europa eller USA och nästan ingen har figurerat på Venedigbiennalen förut. Ovanligt många, drygt hälften, är döda – vilket genererat kritik. Denna konstolympiad är ju sedan starten 1895 världens mest prestigefyllda samtidskonstbiennal, nu den 60:e i raden.

”En provokation”, har Pedrosa kallat sitt vägval.

Själv känner jag mig knappast provocerad. Uppgörelser med det historiskt västorienterade, vita, manliga och heterosexuella konstetablissemanget har ju pågått länge och senaste Documenta i Kassel var totalt dominerat av kollektiv och aktivister från det globala syd.

Venedigbiennalen har i sin tur betat av allt från outsiderart av funktionsvarierade, mediala och självlärda, till konstnärer med hög ålder eller urfolksbakgrund. Och förra upplagans kvinnokvot var rekordstor, drygt 70 procent, varav många svarta personer, plus några icke-binära.

Läs mer: Kvinnorna kliver fram på Venedigbiennalen

Pedrosa har i stort sett bjudit in alla kategorier av underrepresenterade konstskapare för att betala ”en historisk skuld”, vilket till dels är uppfriskande. Men mest gör det mig frågande, eftersom hans urval är så spretigt och kvalitetsmässigt ojämnt.

Här blandas fantastisk vacker, gripande och originell konst med ren kitsch, efterklangsmodernism och en överdos av färgglada naivistiska tablåer med stela figurer, marknader och karnevaler. Mycket figurativt måleri, textil och skulptur, mindre antal videor och foton än vanligt.

Nog verkar det som om Pedrosa gjort en sport av att låta nästan varenda konstnärspresentation avslutas med ”Detta är första gången som verk av x x presenteras på konstbiennalen”. Men det är ju inte bara eurocentrism och fördomar som styrt vilka konstnärer som fått en karriärskjuts i Venedig. Eller?

I huvudutställningen får man leta efter namn som är internationellt kända och/eller efterfrågade i konst- och auktionsvärlden, vilket i och för sig är sympatiskt när marknadskrafter styr allt fler kulturinstitutioner.

Kapitalstarka gallerier har länge kompenserat för krympande statliga konstanslag, och enligt Artnews har auktionshus stöttat flera av årets nationella paviljonger – däribland Storbritanniens påkostade installation av John Akomfrah med timme efter timme av suggestiva filmcollage.

Flera förseningar i år kan också tyda på att biennalorganisationen fått otillräckliga anslag från Italiens högerpopulistiska styre. Kriget mellan Israel och Hamas kastar samtidigt en slagskugga över biennalen, med en demonstration under förhandsvisningen och stängning av Israels paviljong ”tills vapenvila och frigivning av gisslan överenskommits”. Rysslands krig mot Ukraina uppmärksammas däremot mindre än 2022 och hur Ryssland i år kunnat låna ut sin paviljong till Bolivia är ett mysterium.

Pedrosa har i sin utställning valt att väva in tre ”Nucleo storico” – ”historiska kärnor” med modernistisk 1900-talskonst från Latinamerika, Afrika, Mellanöstern och Asien. Centralpaviljongen hyser två av dessa, den största med hundra porträtt i två rum med salongshängning.

Men en väl hög andel verkar ha valts för att uppnå en stilmässig och utseendemässig variation som västerlänningar är ovana vid. Några verk får nog många med mig att associera till hötorgskonst och den ende med svenskkoppling är tunisiern Aly Ben Salem (död 2001 i Stockholm) vars folkligt populära måleri dykt upp i ”Antikrundan”.

Här är Frida Kahlos självporträtt det enda internationellt kända verket. Till guldkornen hör även Marina Núnez del Prados stiliserad madonnafigur i lenslipad granit, ömsint förpuppad med sitt barn. Denna andinska konstnär kombinerade känsligt sin aymara-kultur med modernistisk abstraktion.

Verken som bottnar i en inhemsk tradition men samtidigt förnyat den med moderna stilgrepp tillhör huvudutställningens bästa, vilket också märks i den andra ”historiska kärnan” med abstrakt konst. I centrum brasilianskan Ione Saldanhas poppiga ”Bambus” från 60-talet, där skogen av organiska träpinnar bemålats med olikfärgade band.

Allra längst cirklar jag runt Kim Yun Shins säregna abstrakta skulpturer i trä och olika stenmaterial. Den koreanska konstnären har sitt andra hem i Argentina och hennes verk är märkvärdigt uttrycksfulla med sin delikata ytbehandling och former som tycks sprungna ur råämnets inre struktur.

I Pedrosas urval är det annars konst av queera, ofta välutbildade konstnärer som sticker ut. Homoerotik är väl mindre intressant för majoriteten av publiken men Louis Fratinos expressiva vardagsscener från New York är minnesvärda, likaså Kang Seung Lees sorgmättade collage som förevigar aidsdrabbade kollegor i Los Angeles.

Även i Arsenales utställningsrum finns ett flertal fängslande verk av homosexuella eller transpersoner. Libanesen Omar Mismars mosaiker är på en gång arkaiska och nutida med bilder av såväl manlig kärlek som räddningsaktioner av Syriens kulturarv. Här finns också en svit grönskimrande målningar av Salman Toor, som vid närmare påsyn skildrar scener med hot och våld mot queera. Denna pakistanska konstnär är ett hett namn i New York och en målning av honom förvärvades förra året av Moderna museet i Stockholm.

Yinka Shonibare, som haft en separatutställning på Moderna och även deltar i Nigerias paviljong, är en av biennalens få världsstjärnor. Hans skulptur ”Refugee astronaut” i Arsenale sägs vara på språng för att möta ”ekologiska och humanitära kriser”. Fransk-marockanska Bouchra Khalilis videoverk ”The mapping journey project” är mer än 15 år gammalt men fortsatt skakande med sitt prosaiska redovisande av flyktingrutter och mänskligt lidande.

Guldlejonet för bästa bidrag till den internationella utställningen togs hem av Matahoo collective från Nya Zeeland, en maorisk kvinnogrupp vars strama, stiliga rumsinstallation byggts upp med en intrikat väv av remmar. Far och son Graham, också maorier, briljerar med träsnideri som är både innovativt formmässigt och skarpt politiskt. Naminapu Maymur-White i sin tur bidrar med magnetiska barkmålningar, där stjärnor, ringlande floder och mystiska varelser återger aboriginska trosföreställningar.

I övrigt är det gott om eteriska textilinstallationer och upp till tio meter långa, fantasifulla bonader i Arsenale. Men allra störst utrymme får Pedrosas tredje ”historiska kärna”, döpt till ”Italienare överallt”.

Här speglas den italienska diasporan med målningar, skulpturer och foton av 40 konstnärer som bidragit till Latinamerikas konstscen. Stilfullast är arkitekten Lina Bo Bardis upphängningsanordningar för måleri, skapade till museet i São Paulo där Pedrosa är chef. Men dessvärre finns även i denna samling kitschiga och därtill exotiserande verk blandat med pärlor.

Så Pedrosas syfte med ”Italienare överallt” är nog främst att bemöta dagens högerextrema flyktingmotstånd genom att visa på omvända migrationsströmmar, från Europa till det globala syd.

De nationella paviljongerna har i hög utsträckning hakat på biennalens högaktuella tema, med några riktigt helgjutna resultat.

Australien är en värdig vinnare av årets Guldlejon till bästa paviljong, med Archie Moores nedtonat värdiga och samtidigt smärtfyllda installation. Hans mångtusenåriga släktträd, med aboriginer på moderns sida, skottar och engelsmän på faderns sida, förgrenar sig över väggarna och upp i taket. Dokumenthögar i rummets mitt åskådliggör den skrämmande mängden aboriginer som dött i fängsligt förvar.

Urfolk har fått äran att fylla flera paviljonger, där historisk skuld säkert är en delförklaring. USA representeras av en konstnär som både är queer och tillhör ursprungsbefolkningen – dock med ett sällsynt skrikigt resultat. Raka motsatsen till Australiens liksom även Danmarks paviljong.

Bild 1 av 3

Bild 2 av 3

Bild 3 av 3

Där representeras landet för första gången av en grönlänning, fotografen Inuuteq Storch. Även han vänder på perspektivet och visar en inuits unika fotodokumentation av danska kolonisatörer tillsammans med egna bilder av familj och vänner. Stillsam dekolonalisering…

Polens medverkan har på förhand fått global uppmärksamhet, efter debaclet med en högernationalistisk, medioker målare vars utnämning stoppades av den nya regeringen. I stället valdes två konstnärer med ukrainsk bakgrund. Deras drabbande videoinstallation ”Repeat after me” bär vittnesmål från krigets Ukraina, med ljudhärmande illustrationer av hur olika sorters vapendetonationer låter.

De paviljonger som skapat längst köer är Egyptens, med Wael Shawkys magnifika iscensättning av en misslyckad revolution 1882, och Vatikanstatens utställning i ett kvinnofängelse på ön Giudecca. Där har provokatören Maurizio Cattelan förbluffande nog fått delta och säkerhetsprövningar resulterat i att bara ett fåtal hittills fått access.

Men flest har köat till Tysklands spektakulära bidrag. Paviljongens naziarkitektur skyms av en enorm grushög hämtad från den anatoliska by varifrån anfadern till Ersan Mondtag utvandrat. Inuti den pompösa byggnaden har konstnären byggt ett trevåningshus med eternitplattor, i 60-talsstil.

I en sådan påver miljö bodde gästarbetare likt hans farfar, som dog av asbestexponering på en eternitfabrik i Berlin. Vid mitt besök under öppningsveckan låg till synes döda skådespelare på de dammiga golven, samtidigt som pampig musik strömmade in från intilliggande rum. Där visas den israeliska konstnären Yael Bartanas storslagna rymdepos, inspirerat av kabbalans förståelse av universum.

Biennalens nationalistiska projekt är i uppenbar upplösning.

Men för Sverige är det ändå glädjande att svenska konstnärer fyller två nationella paviljonger, förutom Lap-See Lams allkonstverk i Nordiska paviljongen (recenserad i DN 25/4) även Valeria Montti Colques bidrag för Chile.

Hennes föräldrar flydde den chilenska militärdiktaturen och hon har skapat en mäktig installation med ett för henne heligt ”mamitaberg”. Det är täckt av brokiga textilier och minnessaker från landet familjen lämnat, ett slags drömbilder blandade med inslag från svensk kultur och natur runt omkring. Den maximalistiska mixen belyser begrepp som nationalitet, exil och diaspora, precis det årets biennal vill diskutera.

Läs mer: Ett drakskepp lastat med migranters erfarenheter

Läs mer: Valeria Montti Colque tar sitt berg tiill Venedigbiennalen