Konst och bakelser i Frankrikes ölstad

Tittar man på en karta är Lille den franska stad som ligger närmast Sverige. Kanske är det därför vi hamnat där så många gånger. Man får sina favoriter och ibland behöver man liksom en dos Frankrike för att må bättre än bra några dagar.

Ja, nu är det inte bara vi som älskar Lille.

När holländare och belgare längtar efter Frankrike åker de över gränsen till Lille. Och när parisare vill ha pampig stad men inte lika stor som sitt Paris tar de tåget en timme till Lille. Staden har dessutom varit Europas kulturhuvudstad och var häromåret World Design Capital.

Axelle Foulon, som är uppväxt här och arbetar med kultursatsningen Lille3000, konstaterar:

– Förutom en timme till Paris är det en timme och 20 minuter med tåg till London och bara 30 minuter till Bryssel. Och de har förstås lika nära till oss vilket innebär att vi får många, många besökare därifrån vilket bidrar till att Lille numera är en stor turiststad.

Kanske bidrar det även att fransmännen själva ofta säger att det är så gästvänligt i norra Frankrike.

Lille har cirka 230 000 invånare, ungefär som Uppsala. Man kan gå överallt och man gör det gärna. Vi ringer hem och ska beskriva Lille för någon, letar efter ett ord och landar i ”levande”.

Det skulle kunna vara stadens mellannamn. Kanske för att Lille är en gammal universitetsstad med drygt 100 000 studenter. Och många av studenterna talar engelska när vår duolingofranska falerar.

Vi pratar därför litteratur och Voltaire med några, fotboll och Lille OSC med andra. Fotbollslaget blev sensationellt franska mästare säsongen 2020–21 och alla vill berätta att laget var bättre än Paris SG och Olympique de Marseille, men att årets match, Derby du Nord, alltid är den mot grannstadens RC Lens som spelas på ett fullsatt Stade Pierre-Mauroy och får hela Lille att koka.

Men mest pratar vi öl, öl och åter öl.

För Frankrike må vara ett vinland men Lille är landets ölstad nummer ett. En skylt säger det mesta, ”Beer is the new wine”.

Det är arvet från när Lille var en huvudort i Flandern som ekar när det skålas med ölsejdlarna. Alla man träffar har sin egen ölfavorit, och samtligas favoriter har en gemensam nämnare – de är producerade i Lille.

Det anordnas ölturer, ölprovningar och ölmiddagar överallt och det finns drygt 30 mikrobryggerier i själva Lille. Ett mikrobryggeri här producerar ungefär 100 000 liter per år. Att jämföra med en jätte som Heineken som brygger cirka 11 miljoner liter per dag världen över. En ölälskare som vi av en händelse träffar i en ölbar säger:

– Det är just det som är tjusningen. Det här är lokala öl som tillverkas lekfullt och med kärlek. Ta den här, den är gjord tre gator bort! Eller den här som är gjord av Loíc som är barnbarn till en gammal bryggmästare!

Nej, ölmannen vill inte vara med på bild och, nej, inte säga sitt namn ”för min fru tror att jag är och köper ost, något jag förstås ska göra, efter ölen”.

Innan han går säger han att vi bara måste besöka Brewbaix. Det tipset har vi fått av flera.

Vi googlar och ser att Brewbaix ligger i Roubaix, en mindre stad som är i hopväxt med Lille – och dit ska vi ändå för att besöka det som brukar kallas ett av Europas snyggaste museer.

Sagt och gjort.

Vårt 72-timmars City Pass täcker även Roubaix och varför inte börja med en öl.

Jérôme Gervais på Brasserie Brewbaix började brygga öl med kompisar på helgerna. Deras öl fick superbetyg och hobbyn blev lite mer på allvar.

– Jag insåg till slut att jag skötte två jobb, ett tråkigt och ett kul. När pandemin kom valde jag att helt satsa på det roliga jobbet, ölbryggandet, skrattar han.

– Vi började med en American Pale Ale, en gammaldags IPA, en pilsner och en öl där osålt bröd ersatte en del av kornet som ett led i vår policy med noll avfall. Nu är min favorit av alla våra öl en mörk stout, Noire Merveilleux, bryggd med maräng, vaniljbönor och choklad, säger han.

Detta som en hyllning till Le Merveilleux, en liten marängkaka med vispad grädde, rullad i chokladspån. Bakverket som ursprungligen kommer från Belgien finns nu över hela världen. Konditorn Frédéric Vaucamps skapade sin egen mycket lätta variant som finns att avnjuta bland annat på hans flaggskeppskonditori i Lille, döpt till Aux Merveilleux de Fred, efter hans favoritbakverk.

Jodå, vi njöt av en fluffig Le Merveilleux också. För övrigt samma dag som vi drack te på konditoriet Méert grundat 1677 och åt deras signaturvåffla, La gaufre Méert, som Lilles fikasugna ätit sedan 1849.

Vi kunde konstatera att Le Merveilleux vann smakupplevelsen men Méerts fantastiska lokaler vann skönhetstävlingen.

Tillbaka till Roubaix.

Under andra hälften av 1800-talet förvandlades Roubaix till en industristad där ull- och textilproduktionen dominerade. Då fanns här rika textilfabrikörer i paradvåningar, men även många textilarbetare i ohälsosamma bostäder utan rinnande vatten.

Under 1900-talets början drev därför stadens borgmästare Jean-Baptiste Lebas igenom bygget av ett stort badhus, där allmänheten skulle kunna sköta sin hygien. 1932 invigdes det vackra act déco-badhuset som lockade människor ur alla samhällsklasser. Badhuset blev en stor succé och var mycket populärt bland stadens invånare ända till 1985 då det stängdes. Den gamla byggnaden var tänkt att rivas. Men i stället fick arkitekten Jean-Paul Philippon, som förvandlat järnvägsstationen La Gare d’Orsay i Paris till konstmuseet Musée d’Orsay, uppdraget att sig an det gamla badhuset. Här skulle ett konst- och textilmuseum byggas för att uppmärksamma stadens historia.

Museet som döptes till La Piscine, invigdes 2001 och lockar nu 200 000 besökare om året. Och det är inte konstigt, poolen glittrar, statyer trängs vid vattenkanten och omklädningsrummen är häftiga utställningsytor. Är man i Lille måste man bara åka till La Piscine.

Kultur är stort i Frankrike generellt och Lille är inget undantag. I samband med året som Europas kulturhuvudstad 2004 gjordes en stor kultursatsning. En av satsningarna var Le Tripostal som ligger i ett hus som byggdes på 1950-talet för att sortera post. Numera är det ett imponerande museum med framför allt modern konst. Eftersom museets utrymme är så stort är just fysiskt stora utställningar, ofta tillfälliga, en specialitet.

Förutom museet Maison natale Charles de Gaulle, som ligger i huset där Frankrikes president Charles de Gaulle föddes 1890, är Lilles mest kända museum Palais des Beaux Arts som öppnade 1809.

Men konst, öl och bakelser i all ära. Det kanske bästa med en stad som Lille är att bara flanera runt i den. Det känns som att vartenda hus ropar ”titta på mig” och i den gamla stadskärnan är kullerstensgatorna så där kringelikrokiga som de ofta är i medeltida stadskärnor. Man går och går och upptäcker plötsligt att, hallå, den där bokhandeln gick vi ju förbi nyss utan att fatta hur det gick till.

Men en sak vet man.

Till slut hamnar man på det stora torget, Grand Place som de flesta säger trots att torgets formellt heter Place du Général de Gaulle. Det är ett sådant där torg där man bara vill sätta sig ner och titta på folk i timmar.

Varför inte med en Café au lait och en croissant?

Precis det gör vi den sista kvällen. Tågstationen ligger bara några hundra meter bort, mitt i centrum. Det har regnat så gatorna blänker vackert i den kvällssol som plötsligt kommer som för att önska oss lycklig resa och välkomna åter. En man med hatt går förbi. Han nickar vänligt och säger ”bonsoir”, god kväll.

Att bara för en stund få leka fransman eller fransyska är en underskattad del av en alldeles underbar helgresa. Som att köpa lokaltidningen La Voix du Nord, rösten från norr, och bläddra förstrött i den. Det faktum att man inte förstår vad det står spelar just där och då faktiskt ingen roll alls.

Här hittar du våra resereportage.