Det är en sådan där lägenhet vars hall består av en liten avsats vid sidan av en vindlande trappa som snurrar sig runt husets murstock. Där man hänger av sig ytterkläderna snett nedanför en första dörr, efter vilken trappan fortsätter och leder upp till först två små rum, sedan vardagsrum och kök i öppen planlösning. Där de mörka takbjälkarna går från långvägg till långvägg en bit under innertaket.
Drygt femton personer har samlats hemma hos tvillingsystrarna Alice och Ebba Nikolic Kajrup, som bor i vindslägenheten på en av Gamla stans trängsta gator. Från ett rum på första planet lyser ett blått ljus – från golv till tak hänger ett tunt transparent tyg med en bild av ett ansikte. Rummet får sitt sken av tygets blå bakgrundsfärg och ett smalt lysrör på golvet.
Textilverket ”Blue girl” är del av projektet ”Not a typical Persian girl”, och finns den här lördagskvällen i systrarnas lägenhet för att konstnärerna Atoosa Farahmand och Oscar Hagberg under hösten har bestämt sig för att ta konsten till folks hem i stället för att folket ska behöva ta sig till konsten. De kallar projektet för ”Hemma hos dig. One night exhibition”, och detta är det första tillfället av fem.
I trappan upp mot vardagsrummet står konstnärerna och välkomnar. Farahmand duschar ett moln rosenvatten över dem som går förbi. På en tjock-tv syns ett videoverk där hon själv agerar. Från takbjälkarna hänger fler florstunna tygsjok med tryckta meningar på engelska eller persiska. ”The power of Iranian women in a shifting political and ideological landscape”, står det på ett.
För det är detta som Farahmands och Hagbergs gemensamma konstnärskap handlar om: kvinnors vardag i en repressiv stat, där hemmet har blivit en plats för både aktivism och konst som inte får visas någon annanstans.
Atoosa Farahmand kom till Sverige från Iran 2014. Tre år senare träffade hon Oscar Hagberg, de blev ett par och snart även konstnärliga partners. Den första filmen de gjorde tillsammans heter ”White Wednesday” och handlar om ett initiativ från iranska kvinnor som började bära vit slöja för att markera att de egentligen inte ville bära någon alls.
– Under arbetet med filmen började Oscar fråga mig om den historiska situationen för kvinnor i Iran, och jag insåg hur lite jag själv kände till. Så vi började undersöka det tillsammans.
De dök in i studier av nyhetsartiklar, juridiska texter och berättelser som delats av Farahmands släktingar, andra iranska kvinnor och lgtbqi+-communityn. De observerade att kvinnor återkommande dragit i gång olika initiativ mot den iranska regimen, och därigenom skapat förskjutningar i vad kvinnor kan och bör göra.
– Om man tar den islamiska revolutionen 1979 som exempel, så var det inte så att Iran var en demokrati under kungens tidigare styre, men kvinnor hade ändå fler rättigheter då och kämpade aktivt för jämställdhet. Men även dessa befogenheter var ett resultat av årtionden av blodig kamp, som hade gett dem rätt att rösta, gå i skola och ta beslut i familjerelaterade frågor rörande ekonomi och äktenskap, säger Farahmand.
Idén till ”Hemma hos dig. One night exhibition” väcktes när paret var på residens på Villa San Michele på Capri i somras, och bottnar i en önskan om att fler ska möta deras konst och process.
– Det är så intimt att mötas i ett hem, det finns något vackert i det. Eftersom vår konst handlar om kvinnors vardag, och hemmet i Iran är en så viktig plats för deras kamp, blir det också en naturlig plats att visa konsten. Att gestalta vårt arbete i de här väldigt olika miljöerna är även ett sätt att utmana oss själva – vi vill skapa någon sorts värld där du kan gå in och försöka förstå vad det är du ser, förklarar Hagberg.
De står i köket i Gamla stan och värmer vatten till te. Teceremonin inleder presentationen av utställningen och är del av iransk tradition. Farahmand berättar att det bland iranier brukar infinna sig ett slags synkront drickande där alla omedvetet avbryter sig mitt i ett samtal och dricker som på en given signal. Gästerna försöker göra på samma sätt, tesorten är vanlig Earl Grey men Farahmand har först droppat en saffransblandning på var och ens tunga. Saffranet är från hennes mamma i Iran och blandningen är hennes egen.
Gästerna är i dryga 25-årsåldern, inbjudna av systrarna för att de har ett intresse för konst och alternativa träffar.
– Både jag och Alice tycker om att anordna tillställningar och har haft en del fester. Sedan vi flyttade till den här lägenheten har vi tänkt att vi ska bjuda in till mer konceptkvällar, så när jag hittade det här initiativet på Instagram, via en gemensam kompis till mig och Oscar, bokade jag direkt. Jag kände varken Oscar eller Atoosa innan men tänkte att det är precis vad vi letar efter, berättar Ebba Nikolic Kajrup.
Ingen av dem kände heller till konstnärskapet, men blev positivt överraskade av temat. Alice Nikolic Kajrup är jurist på en kvinnorättsorganisation i Stockholm och tycker att det känns både fint och intressant att uppmärksamma kvinnors situation på det här sättet.
– Det är också härligt att konstverken är annorlunda, något annat än tavlor på väggarna. Vi är väldigt inspirerade av tygerna, och det blå rummet är fantastiskt.
Farahmand och Hagberg hade precis öppnat en av sina första gemensamma utställningar när ”Kvinna, liv, frihet” – proteströrelsen som uppstod i svallvågorna av det brutala polismordet på Mahsa Jina Amini 2022 – tog fart. Händelserna gjorde ”Not a typical Persian girl” brännande aktuell, och duon fick snart konstvärldens ögon på sig. I vår ställer de ut på Fotografiska i Stockholm såväl som på gallerier och konsthallar i Oslo, Berlin och Köpenhamn.
I lägenheten frågar någon hur situationen är för kvinnor i Iran i dag, och Farahmand berättar att de kvinnor som trotsar slöjlagarna fortfarande gör det med risk för livet.
– Kvinnorna lever i en könsapartheid där deras frihet och rättigheter begränsas i alla delar av deras liv. Lagar och regler tillkommer hela tiden och regimen blir allt smartare i sin användning av digitala verktyg för att trakassera dem som bryter mot reglerna. Kvinnor och flickor utnyttjas för att kontrollera befolkningen och trycka ned kampen för frihet.
Det är ett outtömligt ämne, konstaterar de, som de kommer att arbeta med ”i tusen år”.
– Situationer förändras snabbt, från en månad till en annan kan det se helt annorlunda ut – inte bara i Iran utan överallt. Därför handlar det här projektet även om kvinnors liv och rättigheter på ett större plan. Vi kan inte ta något för givet. Vi lever i mörka tider och det är viktigt att alla förstår och engagerar sig i vad som händer.
Läs mer om konst
