Korruptionen är grundbulten i Putins terrorvälde

– Man måste tjäna pengar! upprepade Vladimir Putin gång på gång för en journalist i början av 1990-talet.

Vid den tiden var han anställd som tjänsteman hos borgmästaren i S:t Petersburg. Att dra in pengar på sin ställning var förstås förbjudet, men det hindrade honom inte. Han blev till och med föremål för en utredning men klarade sig oskadd.

Och säkert tyckte han att han gjort sig förtjänt av lite extra. Ännu 1992, vid fyrtio års ålder, bodde han hemma hos föräldrarna efter de snöpligt avslutade åren som KGB-agent i Tyskland. Han visade sig också vara en högt begåvad fixare och organisatör, lojal uppåt och diskret hänsynslös. De brutala ungdomsåren på Leningrads gator, tiden i underrättelsetjänsten och slutligen 90-talets råa nykapitalism där alla som kunde skodde sig hade lärt honom vad som krävdes. Och snart fick Kreml upp ögonen för hans talanger.

Något årtionde senare formligen badar familjen i pengar, lägenheter, stora datjor och rena palats

Inför flytten till Moskva lär hustrun Ludmila ha klagat över att det kunde bli besvärligt för familjen eftersom hans möjligheter till extraknäck riskerade att utebli.

Hon hade inte behövt oroa sig.

Något årtionde senare formligen badar familjen i pengar, lägenheter, stora datjor och rena palats. Den nyss så trångbodde presidenten kom att bli helt besatt av ”kvadratmeter”, skriver författarna till den nya boken ”Tsaren i egen hög person”, en ingående skildring av Putins långa tid vid makten, och vägen dit.

Korruptionen är bokens stora tema. Den är inte bara utbredd, utan själva grundbulten i den väldiga maktapparaten runt Vladimir Putin. Som med tiden utvecklats till en renodlad maffiaorganisation där alla på insidan har full frihet att roffa åt sig vad de kan, i utbyte mot obrottslig lojalitet uppåt.

Samt tystnad. Omertá.

Många av morden, som de på Anna Politkovskaja, Boris Nemtsov och Aleksej Navalnyj, har skett närmast demonstrativt öppet

Och om det höga priset för den tystnaden, kan man säga, handlar bokens andra huvudtema: våldet. Eftersom inget om elitens ofattbara korruption, lyx och lössläppta leverne kan tillåtas sippra ut måste alla läckor tätas. Antalet politiker, underhuggare eller reportrar som råkat ut för mystiska olyckor eller förgiftningar för att de kommit för nära eller pratat bredvid mun är oräkneliga. Många av morden, som de på Anna Politkovskaja, Boris Nemtsov och Aleksej Navalnyj, har skett närmast demonstrativt öppet, ändå kör utredningarna om dem genast fast.

Hängande fall, som de kallas i byråkratin.

Roman Badanin och Michail Rubin heter bokens författare. De är journalister och har på nära håll följt det galna putinska kvartsseklet. De gick i exil först 2021, när de sista luckorna för oberoende rapportering stängdes för gott. De har själva sett hur systemet byggts upp och vet allt om hur det arbetar, de har sett kolleger dö, kastas i fängelse – eller byta sida och bli propagandister.

Många böcker har redan skrivits om den nya ryska kleptokratin, den viktigaste är kanske Catherine Beltons ”Putins krets” från 2020. Men om man där fick intrycket att det var säkerhetstjänsten som genom Putin tog makten i Ryssland framstår processen här som mer personlig, styrd av i första hand presidenten själv, därnäst hans krets av kumpaner.

Det gör den inte mindre kuslig, kartläggningen av diktaturens hårdnande grepp känns inte bara kvävande, den är också detaljerad på ett sätt som ger den en avsevärd dokumentär tyngd – men det vållar också vissa problem, särskilt för en icke-rysk läsare. Namnen på kända och okända aktörer, politiker, karriärister och offer duggar tätt som i en roman av Tolstoj.

De vill skriva historia men tänker ännu som granskande dagsjournalister, står lite för tätt inpå, upptagna av spelet och intrigerna

Och om man saknar något i boken är det just en sorts distans. Det är som om författarna, lite som grodan i det långsamt upphettade vattnet, dröjt en aning för länge med att hoppa ur. De vill skriva historia men tänker ännu som granskande dagsjournalister, står lite för tätt inpå, upptagna av spelet och intrigerna, inte minst kring kring Putins och hans underhuggares hemliga liv, familjer, barn och otaliga älskarinnor.

På bokens sista sidor beskriver de Putin som ett slags situationens fånge, en tjänsteman som mest råkade komma upp sig och nu är fast i sin egen fälla. En i grunden ointressant människa, ingen ”mystisk, ond själ”, som Badanin nyss uttryckte saken i en DN-intervju (22/5).

Det är ändå att förminska honom. Det är säkert sant att mannen är renons på djupare intressen och drivkrafter, och att all ideologi, kristen, nationell eller konservativ, mest är påmålad.

Men från första dagen i Kreml var han också en maktspelare av rang, hans sätt att snabbt kuva oligarker och politiska medtävlare och lägga beslag på medier och industrier var lika fingerfärdigt som förslaget, och han har sedan målmedvetet utvecklat det land han tog över till ett monster, ett Mordor som nu bedriver ett förödande krig mot inte bara ukrainare utan även mot sina egna. I år har tusen ryssar om dagen gått i döden för – absolut ingenting.

Om det inte är ondska, vad är det då?

Läs fler texter av Lars Linder och andra av DN:s bokrecensioner