Köttiga ”Nosferatu” skrämmer och förför med månskensglimrande svärta

Varje epok har sin vampyrhistoria, sin Nosferatu. Det är kanske inte otippat att just Robert Eggers, både mytälskande traditionalist och nyskapande mystiker, väljer kvinnlig agens som ledord för sin omtolkning av F W Murnaus stumfilmsklassiker från 1922. Drygt hundra år senare låter han allt börja och sluta med den nygifta men psykiskt sköra Ellen Hutter. Det är hon som i skamfylld hemlighet, redan innan allt händer, viskar ut i mörkret: ”Kom till mig…”

Bram Stokers klassiska viktorianska skräckroman ”Dracula” tycks lika odödlig som sin huvudperson. Efter Murnaus icke-auktoriserade men stilbildande och förhållandevis kyska version kom Werner Herzog och skruvade upp erotiken med sin högromantiska men också mer realistiska ”Nosferatu. Nattens vampyr” (fortfarande oöverträffad) och drygt ett decennium senare kom Coppolas lika överdådigt kitschiga som sexiga ”Bram Stoker’s Dracula”.

Grundhistorien löper som en röd tråd genom dem alla. En karriärlysten advokat skickas i väg till ett slott i Transylvanien för att skriva köpekontrakt med en mystisk greve som påstår sig vilja flytta till en mer civiliserad del av världen (fiktiva tyska Wisborg, eller London hos Coppola). Hemma väntar hans älskade oroligt. Resan är fylld av fasa och den unge mannen kommer knappt undan med livet i behåll. Ett herrelöst skepp fyllt av råttor och smitta anländer i nattens mörker. En namnlös fasa sprider ond bråd död i staden.

Ytterligare en film på samma tema? Ja, överraskande nog säger jag mer än gärna, ja tack.

Ytterligare ett bevis för samtidsfilmens originalidébrist? Nej, inte när det handlar om passionerad hantering av en klassiker som är så visuellt anslående och som så övertygande går i takt med tiden som ”Nosferatu” anno 2024.

Eggers är med andra ord rätt man på rätt plats i rätt tid. Han har varit trollbunden av Murnaus stumfilm sedan ungdomen och utvecklade redan tidigt en djup fascination för tysk expressionism med ”Hansel and Gretel”, en störig kortfilmsversion av den läskiga Bröderna Grimm-sagan. Hans besatthet av folktro, kulter, häxkonster och demoni är väl gestaltad i de två första långfilmerna ”The witch” (2015) och ”The lighthouse” (2019). Den senaste, den Hamletmarinerade ”The northman”, går åt ett annat groteskt håll men här är den ”gamle” Eggers lyckligtvis tillbaka.

Hans engagemang och passion får fritt spelrum i ”Nosferatu”, som går hand i hand med det nyväckta intresset för romantiken. Visuellt bygger Eggers vidare på det Caspar David Friedrich-inspirerade bildberättandet från originalfilmen. Han lånar de hotande skuggorna och de vassa naglarna från Murnau, som en hommage, men annat är hans eget. Han lyckas få ikoniska scener – framför allt där Thomas Hutter (en lite väl blek Nicholas Hoult) reser mot det fördömda, närmast raserade slottet – att kännas nya. Hos Eggers får de en måleriskt färgskiktad, gråblå kvalitet som är så drömmigt vackra att man tappar andan.

Men romantikens tankegods i vidare bemärkelse får också plats. Ellens väninna Anna (Emma Corrin) kallar henne lekfullt för ”min kära romantiker”. En elegant ironi. Där Anna låter sig viljelöst domesticeras av tidens patriarkala system är Ellen en introvert revoltör som, liksom romantikerna kring sekelskiftet runt 1800, söker sig inåt mot det irrationella och subjektiva. En tvångskorsetterad syster till Eva Greens besatta sökare i den närbesläktade tv-serien ”Penny dreadful”.

Att svaret på Ellens inledande bön om en ”skyddsängel” är en odöd greve med levande aptit på blod, har inte heller något att göra med romantik i mer traditionellt känslomässig bemärkelse. Lily-Rose Depp gestaltar den här skräckversionen av kvinnlig frigörelse läskigt intensivt. Fysiskt och psykiskt totalt närvarande. Hudlös och urstark på samma gång.

Sammandrabbningen mellan hennes Ellen och greve Orlok är förvånansvärt het samtidigt som den är en pervers våldtäktsfantasi, frånstötande och skrämmande intim på samma gång. Begrepp som lust och skam töms och fylls med nytt subversivt innehåll. Aptit på livet, aptit på döden.

Bill Skarsgård är maskerad till fullständig oigenkännlighet men fysiskt också perfekt i rollen som Nosferatu. En lika köttig som härsket upplöst gestalt med intakt porrmustasch, könsorgan och en magisk stämma (mycket imponerande röstarbete!) som låter som om den kommer från djupet av en stinkande grav. Motsägelsefullt kuslig, och långt ifrån något släktskap med dåtidens antisemitiska karikatyrer.

Av de andra rollfigurerna är det den karismatiske Willem Dafoe som stjäl allt rampljus. Hans virrigt energiska vetenskapsman och ockultist von Franz, som förstår sig på det utomvärldsliga, är en skön kontrast. En strimma ljus och en dos välbehövligt mys i mörkret. Det låter kanske lite mer humoristiskt än det är. Eggers ”Nosferatu” är trots allt den mest avgrundsdjupa och mest ambivalenta hittills, ett barn av en svart och dödsbringande tid. Gruvlig ruinromantik av en helt suverän skräckmästare som skrämmer och förför med månskensglimrande briljans.

Se mer. Tre andra filmer med Willem Dafoe i skrämmande bra roller: ”Wild at heart” 1990) ”Shadow of a vampire” (2000), ”Antichrist” (2009).

Läs fler film- och tv-recensioner i DN och andra texter av Helena Lindblad.