Den unge mannen Hans Castorp besöker sommaren 1907 en tuberkulossjuk kusin som bor och vårdas på sanatoriet Berghof i de schweiziska alperna. Han är en medelmåttig person utan någon stark vilja att göra någonting och utan nära relationer. Han har inte ett rikt inre liv, men han har en egenhet som han delar med romanens författare: en fascination för sjukdom, en sympati för döden. Det gör att Hans Castorp, till skillnad från sin dödssjuke kusin, inte tycker att Berghof är en ruggig och dyster plats, tvärtom stortrivs han och ser patienterna som ädla och intressanta människor.
Hans Castorp börjar fantisera om att själv bli en patient på sanatoriet. Speciellt efter att han blivit förälskad i en av de sjuka, den mystiska ryskan Clavdia Chauchat. Hennes ögon påminner honom om en pojke han var hemligt förälskad i som barn. Castorp får en lätt feber som ger utslag på termometern, till sin förtjusning. Han låter läkarna undersöka honom och röntgenbilden visar en fläck på den ena lungan. Han ordineras att stanna på Berghof som patient, på obestämd tid, vilket han gladeligen gör. Hade det inte varit för krigsutbrottet sommaren 1914 hade han kanske aldrig kommit ned från berget.
Thomas Manns ”Bergtagen” är en bildningsroman, men också – med sin ironiska stil och mörka final – en parodi på en bildningsroman. Ett extremt skämt, kan tyckas, eftersom boken är nästan 1000 sidor lång. Huvudpersonens främsta insikt, som når honom i en dramatisk drömscen, är att det är osunt att vara besatt av döden; samtidigt är det ett verk som frossar i död och döende.
Det är en motsägelsefull roman, vars tolvåriga tillblivelse också är berättelsen om Thomas Manns utveckling från en skicklig skildrare av borgerlig olycka till en mycket mer komplex och ambitiös författare. Det är en roman som dokumenterar slutet för romantiken som epok. Framför allt är den ett märkvärdigt och unikt konstverk som förtjänar vår uppmärksamhet än i dag, 100 år efter den ursprungliga utgivningen.
Mann började skriva ”Bergtagen” efter att ha hälsat på sin fru Katia när hon vårdades för lungsjukdom på sanatorium i Davos i Schweiz under några månader 1912. Han såg den udda platsen och de speciella människorna som fanns där som perfekt material för en historia. Han tänkte sig en ny novell, en pendang till succén ”Döden i Venedig” men mindre allvarlig och högstämd, mer fylld av absurd humor.
Thomas Mann såg sig tvungen att gå till botten med sina idéer – inte för att ifrågasätta sina ståndpunkter, utan för att bevisa att han hade rätt
Allt ändrades av första världskriget. Krigsutbrottet fick Thomas Mann att lägga sitt skönlitterära skrivande åt sidan – likt många andra rycktes han med i yran av sentimental patriotism och började skriva artiklar som propagerade för krig och försvarandet av den tyska själen och kulturen.
Hans hållning förstärktes av att hans storebror Heinrich Mann, även han berömd författare, blev en högljudd och i intellektuella kretsar beundrad kritiker av krigshets, militarism och bakåtsträvande nationalism. Thomas Mann såg sig tvungen att verkligen gå till botten med sina idéer – inte för att ifrågasätta sina ståndpunkter, utan för att bevisa att han hade rätt och storebrodern fel – så han lade flera år på att författa den 600 sidor långa essän ”En opolitisk mans betraktelser”.
Denna bok, som publicerades hösten 1918 samtidigt som kriget tog slut, är den största pinsamheten i Thomas Manns karriär.
Han började arbeta med ”Bergtagen” igen, men det var inte samma berättelse som innan kriget. Världen var annorlunda, och kulturlivet var annorlunda, det var inte längre möjligt att skapa konst med samma romantiska och distanslösa blick som förr – inte om man ville behålla någon sorts värdighet.
Och värdighet var alltid viktigt för Thomas Mann. Han insåg att vurmen för ett mäktigt tyskt rike var en återvändsgränd, och började öppna sig för hur världen omkring honom faktiskt såg ut. Tänk om demokrati och liberala värden var vägen framåt? Tänk om brorsan hade rätt? Tänk om allt måste omprövas?
”Bergtagen” blev därför en gestaltning av hur idéer om livet och världen tar form i en man med ett plastiskt inre. Romanen ställer frågor som indirekt väckts av ”En opolitisk mans betraktelser”: vad innebär det att vara opolitisk, vad får det för konsekvenser? Vad innebär det att leva i världen kontra att leva utanför världen? Dessa frågor ställs subtilt, inte genom konkreta utsagor utan genom själva berättelsen.
De två bildade herrarna tävlar om Hans Castorps gunst, som ett romantiskt triangeldrama utan sex
Det råder dock knappast någon brist på konkreta essäliknande utsagor i denna roman. Hans Castorp lär känna en äldre patient, den italienske humanisten Settembrini, som på ett ömsom charmigt, ömsom påfrestande sätt håller små monologer för honom och förklarar hur saker och ting ligger till. Det är en romanfigur som har drag av Heinrich Mann, en intellektuell moralist.
Senare i romanen dyker en annan välformulerad tänkare upp, den svartsynte jesuiten Leo Naphta, ännu mer retoriskt vass än Settembrini. Naphta är en blandning av nihilist, kommunist och protofascist. De två bildade herrarna tävlar om Hans Castorps gunst, som ett romantiskt triangeldrama utan sex. Eller som om en ängel och en djävul satt på var sin av Thomas Manns axlar.
”Bergtagen” skrevs samtidigt som Marcel Proust gav ut de första delarna av ”På spaning efter den tid som flytt”. Inget tyder på att Mann influerades av Proust, men ändå hakar de två mastodontverken in i varandra på olika sätt. Båda skildrar händelserik händelselöshet. Båda behandlar uttryckligen temat tid. Prousts berättarjag söker i sitt inre för att försöka få fatt i den svunna tiden, och i romanens sista del ”Den återfunna tiden” pratar han extatiskt om ”ett litet mått ren och oblandad tid” och att man slipper dödsångest om man ”befinner sig utanför tiden”. Manns berättarjag (inte Hans Castorp) tar upp ”ren tid och ingenting annat” och kallar sin bok för en ”tidsroman”, han konstaterar att det inte går att ”berätta tiden” men väl att berätta om tiden. Och båda verken har sjukliga huvudpersoner.
Det finns ett intressant glapp i ”Den återfunna tiden”: berättarjaget är frånvarande i flera år för att vårdas på olika sanatorier, men återkommer till Paris vid krigsutbrottet – under den tid som har spolats förbi har han gått från ung man till medelålders. Det är nästan som om ”Bergtagen” är den pusselbit som fattas, men det är en korrupt pusselbit. Proust är full av sinnlig förundran över livet, medan Mann är upptagen av en intellektuell brottningsmatch med döden.
Sanatoriemiljön förekom i annan samtida litteratur. Thomas Mann hade själv låtit sin novell ”Tristan” (1903) utspelas i en sådan miljö, en intressant prototyp till ”Bergtagen” men helt utan dess djup. Bruno Schulz novell ”Sanatoriet Timglaset” (1937), från novellsamlingen med samma namn, är en drömlik berättelse där tiden upplöses på ett mystiskt och obehagligt vis. ”Det blåser upp en vind” av Tatsuo Hori gavs ut mellan 1936 och 1938 och utspelar sig på ett sanatorium i de japanska alperna i Nagano. Det är en självbiografiskt inspirerad historia – författarens fru vårdades för tuberkulos där, och dog. Innan antibiotika hade uppfunnits var sjukdomen mycket dödlig och att vistas på ett sanatorium för att vila och andas frisk luft var ingen mirakelkur.
Den sistnämnda romanen var en inspirationskälla till Hayao Miyazakis film från 2013 som också heter ”Det blåser upp en vind”. Intressant nog dyker en karaktär vid namn Hans Castorp upp i den. Han är inte en ung vilsen man som i ”Bergtagen”, utan medelålders och klok. Filmens huvudperson träffar Castorp på ett kurortshotell, där Castorp också är gäst. Den mystiske tysken är en lika musikälskande person som i Thomas Manns roman, men mindre naiv – han varnar för att Hitler kommer starta krig. Man kan tolka det som Miyazakis fantasi om hur ”Bergtagen” skulle kunna fortsätta: Hans Castorp överlever första världskriget och det som odlats i honom under de sju åren på Berghof blommar ut till en mogen och medveten man.
Som alla stora konstverk är ”Bergtagen” en hel värld att gå in i. Det är mer en plats än en roman
Det finns även länkar bakåt i litteraturhistorien. Thomas Mann var nog inte omedveten om parallellerna mellan ”Bergtagen” och Dantes ”Den gudomliga komedin”. Settembrini är den allvetande följeslagaren Vergilius, Hans Castorp är den kunskapstörstande huvudpersonen och raddan av udda figurer på Berghof kan ses som de sedelärande exemplen på tragiska syndare i helvetets olika cirklar. Skärselden är hos Dante ett berg som bestigs. Även Hans Castorp gör en renande och utvecklande resa genom sin vistelse uppe i alperna – fast för honom slutar det inte med paradiset utan i dess motsats, krigets brinnande helvete.
Den medeltida legenden om riddaren Tannhäuser är också intressant i sammanhanget. Denne hjälte tillbringade sju år i Venusberget, där han ägnade sig åt okristlig gudinnedyrkan och syndig njutning, innan han fick en insikt om att han måste tillbaka till den verkliga världen och leva som en anständig människa. Denna tyska saga var bekant för Thomas Mann genom Wagners operaversion, i vilken Tannhäuser påpekar att tiden som han tillbringat i Venusberget inte går att mäta. Samma tanke når Hans Castorp uppe på Berghof. Är Clavdia Chauchat hans Venus?
Som alla stora konstverk är ”Bergtagen” en hel värld att gå in i. Det är mer en plats än en roman. Och även om sanatorier för vård av tuberkulos i dag framstår som en historisk kuriositet är det litterära stoffet i ”Bergtagen” alltjämt levande, underhållande, förbryllande och engagerande. Att ta sig igenom verket är en utmaning, nästan som att bestiga ett berg, men det är värt mödan.
När Thomas Mann fick Nobelpriset i litteratur 1929 sades det i motiveringen att han fick priset för genombrottsromanen ”Buddenbrooks” från 1901. Det är ovanligt att ett enskilt verk lyfts fram i Akademiens motiveringar, eftersom priset skall ges för ett helt författarskap. Akademiledamoten Fredrik Böök ogillade dock ”Bergtagen” och ville markera på detta vis.
Thomas Mann fick alltså Nobelpriset trots ”Bergtagen”, inte på grund av den. Det är en roman som var före sin tid, eller utanför sin tid, redan då. Ett utmärkt öde för en tidsroman.
Läs mer:
Maria Schottenius recenserar Thomas Manns ”Bergtagen”
Så visar Thomas Mann att uppdelningen mellan hälsa och sjukdom är missvisande
”Det bråkades rätt mycket i familjen Mann”
