En däven doft av manskroppar och stillastående luft slår emot oss när fångvaktaren öppnar celldörren. Sex tjetjener med olika grad av skäggighet tittar nyfiket upp från sina våningssängar.
De är alla tillfångatagna soldater från den ryska armén och de vill gärna prata, säger de.
– Vi tillfångatogs i Kursk i augusti. Nu hoppas vi på att bli utväxlade och få komma hem till våra familjer, säger ”Alihan”, en gråskäggig man som med sina 47 år är äldst i sin cell.
Från taket hänger ett brunklibbigt flugpapper. Intill en säng ligger en trave böcker. Cellens gamla tjock-tv är avstängd.
– Röda korset var här förra veckan. Vi gav dem telefonnummer till våra anhöriga och bad dem ringa och berätta att vi lever. Röda korset sa att de skulle ge numren och våra namn till sina kolleger i Moskva, säger Alihan.
Yngst av de krigsfångar vi träffar är en värnpliktig artonåring som knappt fått skäggväxt än. Han hukar i sin underslaf utan att säga så mycket.
Att intervjua krigsfångar är en speciell situation och vårt fängelsebesök sker på den ukrainska krigsmaktens villkor. Genèvekonventionen säger att krigsfångar ska skyddas från hot, förolämpningar och allmänhetens nyfikenhet (”public curiosity”, i den engelska originaltexten).
Begreppet ”public curiosity” kan tolkas olika. Den ukrainska militären har instruerat oss att fråga först, och respektera om krigsfångarna inte vill tala med oss. Om de vill vara med i tidningen kan vi fotografera dem och uppge deras identitet. DN väljer ändå att inte visa fångarnas ansikten, och att byta ut deras namn i texten.
Känner ni att ni kan tala fritt och säga vad ni vill till mig?
– Ja, svarar Alihan.
I korridoren utanför den öppna celldörren står tre ukrainska fängelsevakter som småpratar sinsemellan. De tycks ointresserade av vad krigsfångarna säger.
– Vi kan berätta i stort sett allt vi varit med om. Men det finns vissa saker som vi kanske inte vill tala om.
Det handlar inte om rädsla för repressalier från ukrainare, förtydligar Alihan.
– Men när vi senare får åka hem, så kanske något skulle kunna hända där.
Vi tillåts träffa totalt tolv krigsfångar i två celler. Alla är från den ryska delrepubliken Tjetjenien. Det ger en glimt av vilka det är som i praktiken ofta utkämpar Kremls krig: Inte sällan soldater som rekryterats från provinserna, långt från Moskva.
Fängelsechefen Volodymyr, med rakat huvud och svart mustasch, ska senare berätta att över 400 tillfångatagna ryska soldater har passerat genom hans fängelse.
– Jag har hittills inte träffat en enda Moskvabo. En eller två har varit från S:t Petersburg, säger fängelsechefen, som inte vill ha sitt efternamn i tidningen.
Den blyge 18-åringen är den ende värnpliktige av de tolv soldaterna. Andra berättar att de blivit tvångsmobiliserade. Några är sedan tidigare kontrakterade yrkessoldater i den Putinlojale tjetjenske presidenten och krigsherren Ramzan Kadyrovs Akhmat-bataljon.
– Vi har inte varit och stridit i Ukraina, säger flera.
Det tycks viktigt för dem att poängtera det. Flera av krigsfångarna säger rent ut att de inte stödjer Rysslands invasionskrig i Ukraina.
Vi nämner att vi tidigare under kriget träffat en tjetjensk styrka som slåss på Ukrainas sida, mot Putins Ryssland. De slåss för det ryska imperiets fall, sa de, och för tjetjeners rykte.
De tjetjenska krigsfångarna nickar, de har hört om dessa anti-Putin-tjetjener.
– De fattade ett beslut: Att gå emot systemet. Vi har enorm respekt för dem, säger en av fångarna.
Skulle ni vilja slåss ihop med dem?
– Vi har familjer hemma. Vi vill åka hem till dem. Vi vill inte ha vapen i våra händer längre. Om vi utväxlas och får åka hem så ska vi försöka slippa armén.
De berättar att de tillfångatogs i Ryssland, i regionen Kursk där ukrainska styrkor i ett överraskande drag trängde in i augusti. Ukraina kontrollerar fortfarande runt 1 000 kvadratkilometer inne i Ryssland.
Många tjetjener skickades under våren till Kursk för att vakta gränsen mot Ukraina där.
– Vi blev väldigt förvånade när ukrainska soldater anföll oss, säger Alihan.
En krigsfånge, 30-årige Avli, beskriver hur ukrainska drönare släppte bomber som sprängde sönder jordhålan där han och hans kamrater fanns. De flydde in i ett skogsparti.
– I skogen stötte jag på 22 unga värnpliktiga tjetjener vars befäl hade övergett dem. De var rädda och förvirrade, berättar Avli.
Han bestämde sig för att ta befälet över de värnpliktiga, och ledde in dem i ett industribageri. Men ukrainare hade sett dem, och snart var tjetjenerna under kraftig beskjutning igen.
– Jag ramlade ner från tredje våningen därinne, bröt foten och slog ut några tänder. Runt omkring mig på golvet låg skadade värnpliktiga. Då hörde vi ukrainska soldater ropa: ”Ge upp! Vi dödar er inte!”
Avli insåg: Här tar det slut.
– Vi la ifrån oss våra vapen och ropade: ”Skjut inte, vi ger oss!”.
Ett av Ukrainas syften med Kurskoffensiven var just att tillfångata fler krigsfångar, för att fylla på landets ”utväxlingsbank”. I slutet av augusti uppgav Ukrainas överbefälhavare Oleksandr Syrskyj att 594 krigsfångar tagits i Kursk.
Fångutväxlingar sker kontinuerligt under stort hemlighetsmakeri. Ofta agerar Förenade Arabemiraten medlare. Den 14 september genomfördes en stor fångutväxling, då 103 tillfångatagna ukrainska soldater byttes mot lika många ryska.
Ukraina är angeläget om att snarast få tillbaka sina soldater från Ryssland – inte minst på grund av alla rapporter och vittnesmål om grovt våld, sexuell förnedring och svält i ryska krigsfångeläger.
Nästan alla ukrainska krigsfångar som återvänder uppger att de har torterats. FN har även bekräftat att ryska styrkor i flera fall avrättat ukrainska krigsfångar. Nyligen sa Erik Møse, ordförande för FN:s undersökningskommission i Ukraina, att tortyr är en ”vanlig och accepterad metod” i ryska anstalter.
– Ett återkommande inslag är sexuellt våld som en form av tortyr, sa Erik Møse i sin muntliga rapport till FN:s människorättsråd i Genève den 23 september.
Krigsfångar i rysk fångenskap nekas vård, enligt FN-rapporten.
– På en anstalt deltog till och med fängelsets läkare i tortyren, sa Erik Møse i Genève.
Det finns fall av dokumenterade övergrepp även mot ryska krigsfångar i Ukraina, framför allt kort efter den fullskaliga invasionen 2022. FN:s undersökningskommission beskriver exempelvis hur ukrainska soldater i mars 2022 torterade tre gripna ryska soldater i en by utanför Charkiv, och sköt dem i benen trots att de kapitulerat.
Men under 2023 och 2024 har Ukraina, såvitt FN-kommissionen sett, behandlat ryska krigsfångar i enlighet med internationell humanitär lagstiftning.
30-årige Avli säger att han och hans kamrater räknade med våld när de lät sig tillfångatas i bageriet i Kursk.
– Jag trodde att vi skulle bli torterade av ukrainarna. Det var en stor överraskning när det inte blev så, säger han.
Totalt hålls ett femtiotal krigsfångar i det här fängelset, som även fungerar som en vanlig anstalt för dömda ukrainska brottslingar. Personalen ser noga till att de båda grupperna aldrig träffar varandra. När krigsfångarna promenerar på rastgården, en halvtimme per dag, får ingen ukrainsk fånge vara där.
– Ukrainska fångar hatar ryssar. De skulle kunna döda dem, säger fängelsechefen Volodymyr.
Hatar du dem?
– Som ukrainsk medborgare hatar jag dem. I tjänsten är jag professionell och behandlar dem väl. Röda korset och FN får besöka dem, de får sjukvård och vi ger dem handdukar och tvål.
Fredagar och lördagar får krigsfångarna duscha och basta. Böcker kan lånas via fängelsebiblioteket. Maten beskriver de som ”fängelsemat” – sämre än i ryska armén, men tillräckligt för att bli mätt. Vad fick ni igår kväll, frågar jag.
– Fisk med gröt, svarar Alihan.
Vi hinner inte riktigt ställa alla våra frågor innan vakterna uppmanar oss att lämna cellen. Men vi kommer ihåg att överlämna ett par paket cigarretter som vi köpt till krigsfångarna, eftersom vi hört att det uppskattas. Fångarna tar tacksamt emot dem.
Innan celldörren slår igen berättar 30-årige Avli att han just nu läser Stieg Larsson-deckaren ”Män som hatar kvinnor”.
– Den är bra, säger han.
Krigsfångar skyddas av Genèvekonventionen
Behandlingen av krigsfångar regleras främst av den tredje Genèvekonventionen från 1949. Reglerna är omfattande och detaljerade, och sammanfattas så här av Röda korset:
”Krigsfångar ska hela tiden behandlas humant och ska skyddas, såväl mot våldshandlingar och hot, som mot förolämpningar och allmänhetens nyfikenhet. En krigsfånge får förhöras, men är bara skyldig att uppge sitt namn, tjänstegrad och födelsedatum.
En krigsfånge kan inte straffas för att ha deltagit i den väpnade konflikten (annat än om hen har begått krigsförbrytelser). Fångenskapen är inte ett straff, utan syftar till att förhindra att kombattanten från att delta i konflikten. När konflikten är slut ska de frisläppas.”
Källa: Röda korset
