Utanför Boden pågår stålverksbygget som är tänkt som spjutspets i omställningen av en av världens smutsigaste industrier. Men planerna i Stegra, tidigare H2 Green Steel, har försenats och fördyrats.
Den senaste veckan har negativa rubriker fyllt medierna om penningbrist och frågetecken kring finansiering.
Allt sammanfaller med en kris i Europas stålindustri, vars lycka vände efter pandemin.
2021 och 2022 var historiskt goda år för branschen.
– Stålindustrin blev en sedelpress under uppgången, säger Erik Hedborg, råvaruanalytiker på konsultbyrån CRU i London.
Då lanserades planer på gröna stålverk över hela Europa.
– Det startade i Sverige och spreds till Tyskland, Frankrike, Spanien och andra länder, säger Erik Hedborg.
Men med kriget i Ukraina, energikrisen och den utdragna lågkonjunkturen förändrades allt.
– Stålefterfrågan i Europa är sämre än på många, många år, säger analytikern Christian Kopfer på Handelsbanken Capital Markets och fortsätter:
– Bil- och byggindustrierna är de största kunderna och de har det riktigt tufft.
Samtidigt ökar prispressen från Kina, som i dag står för mer än halva världens stålproduktion.
EU-kommissionens vice ordförande Stéphane Séjourné varnade för att europeisk stålindustri står ”på randen till kollaps” när ett nytt batteri med åtgärder nyligen presenterades.
– I praktiken kopierar EU den amerikanska strategin, säger James Campbell, chef för stålanalys på CRU.
Förslaget från Bryssel går ut på att hejda importen av stålprodukter till EU. Det väcker visst hopp om högre försäljningspriser för Europas haltande ståljättar. Den allra största, Arcelor Mittal, sköt nyligen upp sina stora planer på att ställa om till fossilfri produktion.
Men Stegra har avgörande fördelar i den kommande konkurrensen, enligt Christian Kopfer.
– Den viktigaste och absolut säkraste är att de undviker de allt högre kostnaderna för koldioxidutsläpp.
Inom EU finns ett system med utsläppsrätter, som industrier tvingas köpa (ett antal euro per utsläppt koldioxidton). Men trots att stålindustrin står för hela 5 procent av EU:s totala utsläpp har de fått dem gratis. Fram till nu.
– Deras gratistilldelning har redan börjat fasas ut nu i år och försvinner helt 2035. Detta gör traditionell, kolbaserad stålproduktion ohållbart dyr och ger bolag med fossilfritt stål fördelar, säger Kopfer.
Han gör en enkel räkneövning.
1 ton stål producerat i en traditionell masugn ger cirka 2 ton utsläppt koldioxid. När varje utsläppsrätt är värd 70 euro innebär det en utsläppskostnad på 140 euro per ton stål.
– Det innebär en betydande andel av det totala stålpriset, som är runt 600 euro per ton varmvalsat stål.
– Jag bedömer att den europeiska stålindustrin absolut inte hinner ställa om till 2035. Det gör att de gröna stålverken har en avgörande kostnadsfördel under 10-15 år framåt.
Men kring gröna stålverk som Stegra finns frågetecken.
Den fossilfria tillverkningen är tänkt att ske i två led. Först ska järnmalmen reduceras med vätgas för att bli järnsvamp. Den ska i nästa steg bli stål i ljusbågsugnar.
Den kombinationen av teknik har aldrig byggts i kommersiell skala tidigare, påpekar James Campbell.
– Stora investeringar i stålindustrin tar alltid mer tid och blir alltid dyrare än planerat. Särskilt när man behöver integrera två nya tekniker. När stålindustrin började med nya processer för valsat stål för 20–25 år sedan tog projekten fem år snarare än 6–12 månader som först planerat, säger han.
Christian Kopfer på Handelsbanken pekar på att den vätgasbaserade tekniken i praktiken är den enda gångbara storskaligt, samtidigt som den är komplicerad och oprövad i stor skala.
– Som alternativ kan man visserligen smälta stålskrot i ljusbågsugnar. Det är en etablerad och energieffektiv metod. Men tillgången på skrot kommer att vara otillräcklig för att möta den totala efterfrågan på längre sikt.
Han kastar också in en annan brasklapp.
– Den stora knäckfrågan är om priserna på utsläppsrätter är tillräckligt höga för att det nya gröna stålet kan bli konkurrenskraftigt.
Stålindustrin i Europa omsatte 2023 runt 2 100 miljarder kronor och sysselsatte mer än 300 000 personer.
– EU:s politik har skiftat lite från klimatomställning till att skydda industrin. Men det finns fortfarande åtgärder och politik för att omställningen ska ske, säger James Campbell.




