Tom Wolfe är i ropet igen. Mannen i den vita kostymen gick ur tiden 2018, varpå diskussionen om hans extravaganta person och yviga språk tystnade. Nu har något hänt. Förra året gick en dokumentärfilm om Wolfe upp på biografer i USA, och tidigare i år släppte Netflix en serie baserad på hans roman ”A man in full” med Jeff Daniels i rollen som den Trumpliknande fastighetsmogulen Charlie Croker.
Wolfe är mest känd som förnyare av journalistiken och ledande företrädare för den revolution som han kallade new journalism, som tog intryck från litterärt skrivande; verklighetsbaserad rapportering om nyhetshändelser, men skriven med berättartekniker från noveller och romaner. De nya journalisterna – Wolfe lyfter bland annat fram Truman Capote, Gay Talese och Norman Mailer – tog intryck av litterär gestaltning; de återgav människors tankar och känslor, använde ett yvigare språk, återgav långa partier dialog och strukturerade artiklar i scener.
New journalism är alltjämt föremål för forskning. Wolfes bidrag som journalist har gjort tydligt avtryck, men han var också en framgångsrik skönlitterär författare. Han skrev fyra romaner, varav den första, ”The bonfire of the vanities” (”Fåfängans fyrverkeri”, 1987) blev en stor försäljningssuccé och satte fingret på yuppiekulturen i New York på 1980-talet på ungefär samma sätt som Wolfe tidigare fångat hippieeran i nonfictionromanen ”The electric kool-aid acid test” (”Trippen”, 1968), men den här gången som fiktion. Sammansmältningen av journalistik och fiktion gav impulser åt båda håll. Wolfe försökte samla författarna bakom sig för en ny realism. Han talade om ”verisimilitude”, ”reporting” och återkom gång på gång, i intervju efter intervju, till Zola och Balzac. Utgångspunkten var observation. Han ville att författare skulle fånga det relevanta i verkligheten. Wolfe hade doktorerat i American studies vid Yale, och den etnologiska ambitionen att fånga kärnan i det amerikanska livet återkom både i hans journalistik och i hans romaner.
1989 publicerade han ett litterärt manifest för den ”nya samhällsromanen” som skulle låna verklighetskontakt från journalistiken: ”Stalking the billion-footed beast. A literary manifesto for the new social novel”, i tidskriften Harper’s Magazine. Ungefär samtidigt började han skriva på romanen ”A man in full” (”En riktig man”), som nyligen blivit Netflixserie. Romanen kan ses som ett konkret uttryck för hans verklighetssträvan. I manifestet uppmanade Wolfe samtidens författare att ge sig ut i verkligheten och observera, i stället för att sitta på sin kammare och fabulera fritt. ”[W]e need a batallion, a brigade, of Zolas to head out into this wild, bizarre, unpredictable, Hog-stomping Baroque country of ours and reclaim it as literary property.” Som exempelroman lyfte han fram sin egen ”The bonfire of the vanities”, ett inte okaraktäristiskt drag, men något som antagligen begränsade manifestets genomslagskraft.
Samtidens författare viftade bort Wolfes verklighetsanspråk i några hätska inlägg i Harper’s våren 1990. Litteraturvetarna brydde sig aldrig. Hans litterära manifest togs upp på en handfull sidor i Journal of American Culture 1992, men därefter har det varit tyst. Om ”A man in full”, som publicerades 1998, finns ingen forskning alls.
Det är synd. Wolfe dolde det väl i ett moln av självupptagenhet och excentrisk flärd, men han var något på spåren med den journalistiskt influerade romanen, det som har kallats hans ”hysteriska realism”. Den hysteriska realismen vilar på två ben. Det ena, som Wolfe lånat från journalistiken, är det som han uppmanar alla författare att följa. Det handlar om reporting, att rapportera från verkligheten, med verkliga miljöer (när man läst ”A man in full” kan man rita en arkitekturhistorisk karta över Atlanta) och karaktärer som hänger samman i en social väv. Han var särskilt uppmärksam på statusrelationer och statusdetaljer.
Litteraturforskaren Roland Barthes talade om en ”verklighetseffekt” i litteraturen, ”l’effet de réel”; ett textuellt instrument som etablerar litterära texter som realistiska genom överskottsdetaljer som smälter in i bakgrunden men bidrar till att bygga upp en trovärdig miljö. Detaljer som är ovidkommande för den narrativa strukturen, ofta prylar och varumärken som läsaren känner igen, triggar igenkänning hos läsaren. Alla Tom Wolfes romaner är fulla av sådana överskottsdetaljer. En kritiker menade att Wolfe inte kan sätta en karaktär i en stol utan att det låter som en bildtext från Architectural Digest.
Det andra benet, det som jag menar är Wolfes verkliga bidrag till litterär verklighetseffekt, är hans språk, hans ”wake-the-dead-prosa”. Det är ett fyrverkeri av välresearchade dialekter och slanguttryck, som i minst lika hög grad präglas av onomatopoetiska läten och fragmentariska dialoger och tankebanor. Wolfes romaner har en särskild atmosfär, ett helt eget visuellt uttryck. Läsaren upplever texten på ett annat sätt än andra romaner. Wolfe använder mycket dialog, realistisk, dialektal dialog, men än mer karaktäristiskt är hur han återger hur verkligheten låter, för att ge läsaren en känsla av att vara där. Så här låter det när han beskriver miljön i ett fängelse:
… Buh buh buh buh bubba boooooo uh-oooooooooooooo, the long soft ripe soupy notes of Grover Washington’s saxophone … Scrack scrack scrack scrack
scraaaaaaaaaaccccckkkkkkkkk, the grinding screetch of the attic fans …
Motherfuckin’ motherfuckin’ motherfuckin’ motherfuckin’, the motherfuckin’ chorus of it all … Thragooooooom thragoooooooom, the roar of the toilets flushing …
Wolfe använder ellipser (…) för att markera ett slags stream-of-consciousness, när tanken flackar vidare någon annanstans. Verklighetseffekten uppstår när han inte berättar vad en karaktär tänker med ett städat språk utan visar det genom vindlande inre tankegångar, onomatopoesi och ett maximalistiskt sätt att använda skiljetecken. Den här verklighetseffekten kan inte sägas vara inspirerad av journalistiken. Delar av den går att härleda till James Joyce, som Wolfe emellanåt hänvisar till, men Wolfe använder dessa verktyg mycket mer frenetiskt och lekfullt.
Den primära inspirationskällan var den sovjetiska avantgardegruppen Serapionbröderna och författaren Jevgenij Zamjatin, som var verksam på 1920-talet. Det var Zamjatin som inspirerade Wolfe att använda skiljetecken för att styra rytmen i sin prosa, att experimentera med grammatiska element och att uttrycka sig i språkliga fragment, särskilt när det gäller tankar. Det ena skälet är att författaren då bara ger läsaren en första impuls och låter henne koppla ihop dem själv, så att läsaren blir en aktiv deltagare i den kreativa processen. Det andra skälet är att fragmentariska tankar är mer verklighetstrogna.
När den dokumentära närvaron som poppar ut från boksidan översätts tillbaka till ett audiovisuellt medium går särprägeln förlorad.
Kommunikationsforskaren Richard Kallan, som studerade Wolfes stil i slutet av 1970-talet, innan debuten som romanförfattare, menade att Wolfe tagit intryck av tv-mediet, att han överförde principer från ett visuellt medium till tryckt text. Det är grunden för Wolfes litterära särart. Men det är också en begränsning, som Netflixserien baserad på romanen ”A man in full” (2024) demonstrerar. Den fungerar bara som text. När den dokumentära närvaron som poppar ut från boksidan översätts tillbaka till ett audiovisuellt medium går särprägeln förlorad. Alla filmkaraktärer talar alltid realistiskt. Att Jeff Daniels talar Atlantadialekt när han spelar huvudrollen Charlie Croker sticker inte ut på film som det gör i text – det sticker inte ut alls.
Utan språkets verklighetseffekt ställs själva berättelsen i centrum, och berättelsen är inte tillräckligt bra. Det var aldrig berättelsen som drev Wolfe, och inte heller personteckningen. Ingen har någonsin gråtit över en Wolfekaraktärs öde, för att parafrasera Virginia Woolf. Karaktärerna är platta och symboliska, nödtorftigt skissade krokar att hänga upp språkliga och etnologiska verklighetsspaningar på. Som tv-seriekaraktärer blir de än mer endimensionella. Mycket riktigt har Netflix fått ändra storyn till oigenkännlighet. ”A man in full” saknar inte bara Wolfes språk och verklighetseffekt, den saknar också kärnan i romanens berättelse.
Det är inte första gången en Wolfefilmatisering hamnar en bit utanför originaltexten. Wolfes stora roman, ”The bonfire of the vanities”, filmatiserades 1990 och blev en kalkon, trots Brian De Palma som regissör och ett storslaget skådespelargalleri med Tom Hanks, Bruce Willis, Melanie Griffith och Morgan Freeman. Wolfe undvek artigt att kritisera filmen, men konstaterade att den var något annat än hans bok. Man kan förstås invända att Wolfes ”The right stuff” (”Rätta virket”, 1979) blev en succé som film, åtminstone hos kritikerna. Filmen vann fyra Oscars och nominerades för ytterligare fyra. Det är dock något annat. ”The right stuff” var en nonfictionroman – ett långt reportage om verkliga personer och en verklig händelse. Där var det journalistiska berättandet bärande, inte den språkliga verklighetseffekten.
Wolfes litterära verklighetseffekt byggde på att överföra upplevelsen av ett audiovisuellt medium till boktext. Att döma av all erfarenhet hittills går det inte att översätta den tillbaka till film igen utan att särarten går förlorad. Den nya Netflixserien är inget undantag. Tom Wolfe bör upplevas i text.
Kristian Hultqvist är kommunikationsrådgivare, litteraturvetare och kritiker.
Läs fler Helsidor i DN Kultur:
Svante Holmberg: Så håller Hollywood liv i berättelsen om Kristus
Aase Berg: Det är dags att protestera mot autofiktionens död
