Angiveri – men med förnuft. Nog ska det till en folkpartist för att skryta om en sådan samhällsmodell? ”En vinst för L och Sverige!” twittrade Liberalernas Johan Pehrson efter att det stod klart att anställda inom bland annat skola, sjukvård, bibliotek och socialtjänst inte kommer att omfattas av informationsplikten kring papperslösa. Nåja. Snarare är det en vinst för de fackförbund och sociala rörelser som med yrkesetiken som främsta vapen protesterat mot angiverilagen i månader. Hade de inväntat utredningen i lugn och ro är det mycket möjligt att förslaget hade sett annorlunda ut.
För givetvis är det ett mindre problem att Kronofogden, Försäkringskassan, Kriminalvården och Skatteverket tvingas ange människor till polisen än att lärare och läkare ska gola ner elever och patienter. Inte minst eftersom vård och utbildning är konkreta mänskliga rättigheter som Sverige förbundit sig att följa genom internationella konventioner. Sverigedemokraterna är besvikna – men Tidöpartierna är överens, menar migrationsminister Johan Forssell (M).
Vi får väl se hur det blir på sikt. Ingen ska tro att SD spelar något annat än the long game i den här frågan. Det vill säga den övergripande frågan att rensa Sverige på utlänningar till vilket pris som helst. I en intervju med Sydsvenskan 2018 ville Jimmie Åkesson göra det brottsligt att gömma papperslösa och dessutom tvinga grannar att anmäla varandra (5/5, 2018). Men han har säkert ändrat sig, eller hur?
”Skolan ska vara en trygg plats för barn”, skriver Johan Pehrson. Det är bara det att undantagen inte lär få den effekten. Bland andra Civil rights defenders har understrukit att undantag inte löser grundproblemet med att mänskliga rättigheter riskerar att kränkas. Rätten till vård och utbildning existerar bara om människor vågar utnyttja dem, och en utökad informationsplikt i den offentliga sfären leder med stor sannolikhet till rädsla och osäkerhet som håller folk borta. ”Många papperslösa tror att informationsplikten gäller redan nu”, sade en distriktssköterska hos Röda korset tidigare i höstas (Vårdfokus 23/10).
Det handlar inte alls om att folk är självupptagna, utan om den djupt kända kunskapen att argument om papperslösas egna rättigheter väger väldigt lätt i den svenska offentligheten.
Angiveri är inget vackert ord, och motståndarna har fått kritik för att dra huvudlösa paralleller till DDR och Nazityskland. Visst har folk en tendens att vara lite tjatiga i sina historiska referenser. Men det går inte att komma ifrån att det finns ett totalitärt element i ambitionen att allt fler delar av samhället ska inordnas i den statliga utvisningsapparaten. ”Det är en viktig huvudprincip att alla myndigheter i det offentliga Sverige drar åt samma håll”, sade förra migrationsministern till Ekot i fjol (4/2 2023). För henne låter det kanske som en självklarhet, men i fria samhällen finns det alltid glipor, motsättningar och hänsyn som vägs mot varandra – på många områden.
Men lagens tillskyndare tycker nog också på allvar att angiveri är något annat än informationsplikt. Angiveri är nämligen något man gör mot jämlikar i en diktatur, inte mot papperslösa undantag i en demokrati som är i sin fulla rätt att städa bort dem.
Denna uppfattning är också något som paradoxalt nog präglat mycket av motståndet mot angiverilagen. Jag är läkare, inte gränspolis. Jag är bibliotekarie, sjuksköterska, fritidspedagog. Ett angiverisystem kommer att förändra mig – oss – och det här landet. Det är vi som står på spel. Det handlar inte alls om att folk är självupptagna, utan om den djupt kända kunskapen att argument om papperslösas egna rättigheter väger väldigt lätt i den svenska offentligheten.
Sverigedemokraterna kan sura, men för regeringens del är det här en perfekt utredning. Tänk att få ta fingeravtryck på sexåringar och se till att sjuka i praktiken blir livrädda för att söka vård, men samtidigt få låta bli att krångla för mycket med majoritetsbefolkningens självbild. De anger nämligen inte, om du minns?
Läs fler texter av Kristina Lindquist
