I ett avsnitt av komediserien ” Brooklyn nine-nine” berättar polischefen Raymond Holt (spelad av den ljuvlige Andre Braugher, må han vila i frid) om hur han många år tidigare kom ut som homosexuell för sina kollegor. Det gick inget vidare. De var nämligen inte, ”som ungdomarna säger, vakna”. Han säger ”awake”, men menar alltså ”woke”. Kapten Holt är ingenting om inte grammatiskt korrekt.
Kanske borde han ha vant sig vid det här laget, begreppet ”woke” har ändå varit med ett bra tag. 1938 använde folksångaren Lead Belly uttrycket ”stay woke” i en låt om falska våldtäktsanklagelser mot en grupp svarta tonåringar. Sjuttio år senare sjöng Erykah Badu om att förhålla sig ”woke” i sin ”Master teacher”, och efter det uppmärksammade mordet på Michael Brown i Ferguson 2014 var hashtaggen ”staywoke” plötsligt överallt. Lite förenklat kan man beskriva det som att hålla sig vaksam inför systematiska orättvisor – en fråga om överlevnad i det rasistiska USA.
Sedan dess har mycket vatten runnit under kulturkrigets broar. Numera används ”woke” närmast entydigt negativt, för att beskriva allt som anses ytligt, hycklande, aktivistiskt och gnälligt. Som anti-begrepp att ta avstånd från kan woke på samma gång framställas som ett uttryck för elitens världsfrånvända dumheter som för ett slags påbjuden slavmoral, som ressentiment hos förlorare som anklagar andra för sina misslyckanden. Visst är det praktiskt?
Kanske är det inte konstigt att det finns svenska USA-korrespondenter som lyckats bygga hela karriärer på att vara ”granskare av wokeism” (Journalisten 28/10). Eller att Socialdemokraterna presenterar sitt nya partiprogram med orden att ”det är väldigt lite woke och väldigt mycket materialism”, som riksdagsledamoten Lawen Redar uttrycker saken (GP 18/11).
Du tycker att det är genant? Ett ovärdigt spektakel? Lugn, gumman. Du måste vänja dig vid att svensk rikspolitik numera håller samma nivå som ett genomsnittligt Twitterinlägg. Men mer materialism låter ju bra. Kanske skulle sossarna rentav kunna tala om ekonomisk jämlikhet utan att gå in på wokerier som ändå ingen förknippar med dem?
I USA skyller professionella tyckare Demokraternas förlust på att de varit alldeles för ”woke” – efter en valrörelse där partiets politiker stått och poserat vid gränsen för att personligen sätta stopp för mexikaner. Lawen Redar är ingen dumbom, hon förstår signalvärde. Och just nu är det viktigt för Socialdemokraterna att signalera följande: Inga fler bögfrågor. Och framför allt inget gråtande över flyktingar.
”Focus less on who is woke and more on who is broke”, är en talepunkt som återkommer i den amerikanska debatten. Kanske är det dit Socialdemokraterna vill komma? Så skapar man en falsk motsättning mellan jämlikhet och exempelvis antirasism. För vilka är det egentligen som är broke? Förutom att asylsökande fortfarande lever på 70 spänn om dagen har det skett en tydlig rasifiering av arbetarklassen i det här landet. Hur är detta inte ett materiellt faktum?
Nå, som politiskt projekt är ”woke” naturligtvis inte mycket att ha. Det är defensivt och utsiktslöst på samma sätt som identitetspolitik, vilket gör det enkelt att kapitalisera på för storföretag som vill framstå som progressiva. Men i sin grundform kan det trots allt vara ett verktyg för att peka ut sammanhang där vissa människor räknas som mindre skyddsvärda och mindre självklara.
Inte ens Miljöpartiet är woke längre, berättar Expressen. De kommer till exempel att ”tona ned konflikterna om migrationen” (18/11). Bingo. Att vara väldigt lite woke betyder just nu och just här att flyktingar ska sakna rättigheter och att invandrare ska veta sin plats.
Läs fler krönikor och andra texter av Kristina Lindquist
