Teaterhusen måste sluta gulla med stalinisten Bertolt Brecht. Det menar dramatikern Martin Jonols i en text i tidningen Fokus (19/1), och tar aktuella ”Brecht in concert” på Kulturhuset Stadsteatern som exempel. Premiären har inte varit än, men i marknadsföringen ger man ”intryck av att vara fullständigt okritisk”. Ett rätt praktiskt sätt att bedöma teater.

Men frågan om Brechts politiska sinnelag är inte ny. Våren 2015 kom tidskriften 10-tal ut med ett nummer där detta var ett huvudspår. ”Brecht? Ja, herre gud!” skrev författaren Lars Gustafsson och menade (liksom Jonols) att pjäsen ”Die Massnahme” från 1930 ”förhärligar Stalins massmord på sina egna funktionärer”.

Gör den verkligen det? I sin bok ”Motståndets dramaturgi. Bertolt Brecht och det subversiva subjektet” (Ellerströms, 2023) diskuterar litteraturvetaren Rikard Schönström hur detta lärostycke kan läsas. Pjäsen handlar om fyra sovjetiska agitatorer som ställs inför partidomstol för att ha dödat en ung kinesisk kamrat, vars misstag riskerat att röja deras identiteter under ett hemligt uppdrag i Kina. Tolkningarna har spretat. Är den ett klassicistiskt idédrama – eller en bild av den moderna människans fångenskap inför påtvingade val?

Grundfrågan i pjäsen är huruvida mordet (”åtgärden”) verkligen varit nödvändig – och domstolen frikänner. Det är politisk teater som samtidigt markerar distans till ideologin, menar Schönström: ”Den teatrala inramningen av lärostyckets handling gör det omöjligt för åskådarna att leva sig in i kommunismen som vore den en självklar eller fullkomligt naturlig syn på verkligheten.”

Brechts lärostycken har fått kritik även från marxistiskt håll, för att vara för idealistiska och abstrakta. Och kanske för att de säger en del obehagliga sanningar? Snarare än att se detta som en politisk propagandapjäs bör man säga att stycket ”handlar om en viss typ av politisk agitation”, menar Schönström. Han lyfter också fram en utsaga om Moskvarättegångarna som Brecht ska ha yttrat i mitten av trettiotalet: ”Ju mer oskyldiga de är, desto mer förtjänar de att bli skjutna.” En djupt absurd mening, som knappast skulle användas av den som ville försvara terrorn. Filosofen Hannah Arendt såg i detta en förtäckt och hos Brecht ovanlig kritik av Stalin – den som är oskyldig har ju begått orätten att inte konspirera mot tyrannen.

Jonols beklagar i sin text Brechts betydelse för ”politrukernas kolonisering av den svenska teaterkonsten”, där dramatiken reduceras till ”uppfostran av publiken”. Så kan man tycka. Men den som avfärdar Brecht vittnar också om ett ointresse för teatern som form – och dess utveckling de senaste hundra åren. Schönström beskriver hur just ”Die Massnahme” är modellerad efter japansk no­-dramatik, och att maskspelet, körens funktion, de narrativa inslagen och styckets rituella prägel pekar framåt mot den Verfremdungsteknik – distanseringseffekt – som lever kvar på teatern än i dag. Utan Brecht hade den postdramatiska teatern sett annorlunda ut, med sin psykologiska kyla, musikaliska inslag, subjektsklyvning och konkreta kroppslighet. Nobelpristippade Roland Schimmelpfennig, ett av vår tids främsta teaternamn, har beskrivits som en ”post-episk” dramatiker och ”Brecht på speed”.

Det stämmer att Brecht höll tyst när Moskva fängslade hans vänner. Det vänligaste man kan säga om det är kanske att han själv kan betraktas som ett slags Brechtfigur – oförmögen att göra gott när systemet vill annat. Det betyder inte att orden han lämnat efter sig går om intet. Just i dessa dagar läser vi kanske några rader ur en dikt från 1935, och undrar om det är sig själv författaren talar om – eller oss?

För att inte förlora brödfödan
i tider av ökande förtryck
bestämmer sig somliga för att inte längre säga sanningen

(Övers. Lars Kleberg)

Läs mer:

Författarrivalerna skålade med varandra i Stockholm vid krigsutbrottet

Bertolt Brecht punkterade krigsrapporteringens dolda agendor

Share.
Exit mobile version