Kommer USA att få sin första kvinnliga president? Det hände faktiskt redan för hundra år sedan. I stumfilmen ”The last man on earth” från 1924 dör alla vuxna män i ett märkligt virus och en ”presidentska” intar Vita huset. En ”bullrig fantasi” för den som är trött i hjärnan, skrev New York Times i sin recension. I våra dagar har Julia Louis-Dreyfus gjort succé som Selina Meyer i ”Veep” (2012-2019), och i den politiska satiren ”Don’t look up” (2021) lät Meryl Streep sin president bli till ett slags legering av Hillary Clinton av Donald Trump.
I fiktionen har USA:s president också kunnat vara något annat än vit, långt innan Barack Obama klev in på scenen. I den djupt rasistiska kortfilmen ”Rufus Jones for president” (1933) svär en sjuårig Sammy Davis Jr. presidenteden i en drömsekvens. I ”The man” (1972), som bygger på Irving Wallace roman, blir James Earl Jones president genom en teknikalitet. I Mike Judges ”Idiocracy” består visserligen hela befolkningen av puckon, men Terry Crews korkade muskelberg ger ändå känslan av att en svart president är något av ett skämt. Gapet är enormt till Morgan Freemans djupa värdighet i ”Deep Impact” från 1998.
Och svarta kvinnor? Exemplen är betydligt färre. När Alfre Woodard erbjöds rollen som president i CIA-serien ”State of Affairs” var hon tvungen att tänka ut en en sannolik bakgrund för rollen, en realistisk väg till Vita huset för en svart kvinna (Huffpost 6/1, 2015).
Finns det en sådan väg? I tidskriften The Nation varnar Elie Mystal för att många tycks ha bestämt sig på förhand för att USA ”inte är redo” för en svart kvinna. I rättvisans namn, skriver han, upprepar de bara vad USA har sagt till svarta människor under hela deras liv: ”Amerika hatar dig”. Han skriver: ”Varje svart eller brun person, och varje kvinna, har direkta bevis i sina egna erfarenheter för hur djupt Amerika hatar dem. Det går att ta på” (23/7).
Hon är promiskuös, transfober påstår att hon är en man och hon hävdas på samma gång vara utlänning och inte ”tillräckligt svart”.
Hatet är mycket riktigt påtagligt. För några år sedan gav tankesmedjan Wilson Center ut en rapport om hat och desinformation mot kvinnliga politiker i sociala medier, och det är slående hur stor andel av angreppen som riktades just mot Kamala Harris. Hon är promiskuös, transfober påstår att hon är en man (”Kamal Aroush”) och hon hävdas på samma gång vara utlänning och inte ”tillräckligt svart”.
Givetvis finns en rasistisk komponent i det sistnämnda, men kanske också relevanta frågor om vilken sorts kandidat en svart kvinna måste vara för att närma sig makten. Harris bakgrund inom rättssystemet kan ge en ledtråd, och används nu för att bygga berättelsen om ”åklagaren Harris mot brottslingen Trump”.
Kamala Harris uttrycker det själv som att hon under sin juridiska karriär varit ”smart on crime”, men kritiker menar att detta i många fall liknat de ”hårda tag” hon säger sig avfärda. I en artikel i tidskriften Jacobin sammanfattas hennes politiska gärning som att hon kombinerat radikala segrar och trevlig retorik med att noga undvika förändring på strukturell nivå – och i vissa fall har fört fram helt andra värden (10/8 2017). Hon har bland annat stått bakom en lag som skulle göra det möjligt att åtala föräldrar till barn som skolkade. I enskilda fall har hon tagit avstånd från dödsstraffet, men intagit motsatt hållning när försök har gjorts att avskaffa straffet på delstatsnivå.
Kanske handlar det mindre om Kamala Harris än om maktsfären i sig. Inför valet 2016 skrev författaren Kiese Laymon (”Tung”) raljant om hur stolt skulle vara över sin dotter om hon en gång blev president och fick ”leda en korrupt oligarki”. Tanken på en ”god” president är ungefär som att förvänta sig en ”god” hallick, menar han (The Guardian, 22/2 2016).
Så kan man resonera, tills man minns alternativet. Kamala Harris är givetvis bättre än den gapiga fascisten alla dagar i veckan – men knappast någon som det progressiva USA kan sätta sitt hopp till. Paradoxalt nog är det troligen ett sådant hopp som krävs för att hon överhuvudtaget ska kunna bli vald.
