Jag hittar ett gammalt klipp ur SVT:s sexiga åttiotalssatsning ”Fräcka fredag”. Porrstjärnan Cicciolina är gäst bland de rosa kuddarna, och där sitter en permanentad Malena Ivarsson och ställer frågor om politiska strategier – på italienska! Intervjun följs av ett reportage från riksdagen där Maj Britt Theorin får prata svensk blygsel, medan en VPK-man tycker att Cicciolina och hennes flummiga Partito Radicale förstör för den riktiga vänstern.
Denna helylle-tv dömdes alltså ut som smaklös och pinsam, och ”Fräcka fredag” lades ned efter en handfull avsnitt. Ivarsson blev utfryst och arbetslös. Kunde hon ens visa sig på stan? Det krävdes helt klart lite mindre för att chocka tv-tittarna 1988.
Ungefär här hittar Ivarsson ingången till sitt Sommar, och det är slående hur kvinnan som gjorde skandal i folkhemmet i grunden har samma framtoning nu som då. Hon har alltid varit den allvarsamma folkbildaren, stämd i dröjande moll.
Malena Ivarsson har alltid varit den seriösa folkbildaren, stämd i dröjande moll.
Så tar hon givetvis chansen att tala om Elise Ottesen-Jensens upplysningsturnéer, om Hiterapportens orgasmrevolution och om hur bilden av kvinnors sexualitet har formats av abortförbud och skam. Att vår tids nya vibratorer har ”demokratiserat sexlivet” är en typisk replik.
Likt Dante Alighieri går Ivarsson vid mitten av sin levnads bana vilse i en dunkel skog, då hon plågas av mardrömmar och uppfylls av sin egen dödlighet. Vägen tillbaka stavas Carl Jung, som blir hennes stora följeslagare i tillvaron. Som hos alla nyfrälsta blir det lite gränslöst ibland, som när hon analyserar Putins väg till tyranniet med att han ”inte förmår acceptera hjälplösheten och svagheten som ligger i hans skugga”.
Malena Ivarsson är prästdottern som blev sexolog och hela landets relationsexpert, och stundtals känns det hela faktiskt som att sitta hos terapeuten. Stå ut med dig själv, och känn ingen oro, är budskapet. Någon skulle kunna tycka att sexrådgivarens Sommar i P1 är för lågmält, för allvarligt – som hämtat ur en annan medial epok. Jag känner mest ett slags tidlös inre frid.
Läs fler kommentarer till årets Sommar i P1-program
Tara Moshizi: Jennie Walldén låter maten väcka minnen i ett lysande Sommarprat
Annie Reuterskiöld: Carl Bildt kan inte sluta tänka på romarriket
Greta Schüldt: Johanna Nordströms sommarprat är mer tragiskt än komiskt
