Bara en idiot skulle få för sig att bråka med DN:s Hanna Fahl om musik. En gång såg jag henne vinna en introtävling där hon skrek ut det rätta svaret för att hon kände igen tystnaden före första tonen i en okänd låt. Om hon skriver i en krönika att ”Last christmas” med Wham! är den bästa jullåten är det egentligen bara att kapitulera. Hon har ju rätt, den där campiga åttiotalshitten är faktiskt ”fenomenal i all sin enkelhet, ett litet vemodigt julmirakel” (14/12).
Men jag är nog en idiot i alla fall. För vemodet är nämligen den juligaste av alla känslor, och det finns definitivt låtar som bättre fångar den där säregna blandningen av hopp och diffus förstämning.
Ta bara julklassikern ”Have yourself a merry little christmas”. Texten finns i olika versioner, från det krassa mörkret i Hugh Martins ursprungliga text (”Have yourself a merry little christmas, it may be your last”) till Frank Sinatra som krävde att få ”jolly up” det hela. Vi som lever för den vemodiga julen delar Judy Garlands grumliga förtröstan: ”Someday soon we all will be together, if the fates allow/ Until then we’ll have to muddle through somehow”. Hanka oss fram, på något sätt.
I våra dagar ljuder Tracy Thorns ”Tinsel and lights” och Ron Sexsmiths ”Maybe this christmas” i samma melankoliskt trotsiga tonart, så länge de inte blir lustmördade av artister som inte förstår sig på dem.
Men kanske är det politiska vemodet det bästa vemodet? Dan Anderssons dikt ”Julvisa i Finnmarken” från 1917 förenar det kärva livet för fattigt folk med glad förundran över existensen och bordets gemenskap – där den ska sjungas ”till mörkt öl”. Ofta i Thorstein Bergmans tonsättning. Slutraderna talar om försoning, men känns lika mycket som en besvärjande kampsång, för något bättre. ”…våra stop vi höja, kamrat.”
Den julsång som tyvärr känns mest aktuell just nu är varken vemodig eller särskilt njutbar, snarare krass och effektiv. Det är snart sextio år sedan Simon & Garfunkel sjöng stämsång till ett något modifierat nyhetscollage i ”7 o’clock news/Silent night”, och den slår fortfarande hårt. Vi hör om ett massmord på sjuksköterskor, om hur Martin Luther King Jr planerar en marsch i Chicago och att komikern Lenny Bruce har dött i en överdos.
För ett par år sedan gjordes en cover på låten med uppdaterade nyheter, som strypt aborträtt och rasande opioidkris. Men faktum är att originalet från 1966 talar mer än väl in i vår tid.
Ett nyhetsankare talar om spänd stämning i Washington, där antikrigsdemonstranter släpas bort för att ha skrikit slagord riktade mot det utskott som utreder ”oamerikansk verksamhet” inom Vietnamrörelsen. I dag är det propalestinska aktivister som definieras ut som oamerikanska, eller osvenska. I våras lovade Donald Trump att deportera studenter som protesterar mot kriget i Gaza (Washington Post, 27/5), och i Tidöregeringens Sverige vill politiker göra åsikter om Israel till en medborgarskapsfråga (SVT 28/10).
Så läcker de våldsamma nyheterna in i duons stämsång om den heliga natten – för att successivt öka i styrka och ta över. Upplevelsen av skärande dissonans blev av naturliga skäl akut efter fredagens attack i tyska Magdeburg. Och på ett mer övergripande plan kan man fråga sig om det är moraliskt försvarbart – eller ens möjligt – att fira en varm och stilla högtid medan nyhetsrubrikerna skriker ut att hälften av barnen i Gaza önskar att de vore döda. Medan israeliska soldater vittnar i Haaretz (18/12) om hur civila blir ”terrorister”, i en tävling om vem som kan utplåna flest människor.
I Simon & Garfunkels ”7 o’clock news/Silent night” finns inget vemod. Det hela är knappt ens en låt, utan snarare en krass och ironisk poäng om det groteska i att sjunga om fred som en distraktion mot verkligheten. Den är helt enkelt ett ovanligt passande soundtrack denna folkmordsjul.
Läs fler krönikor och andra texter av Kristina Lindquist
