Sitter med årets sista bokföring i den lilla firman och tänker att 2025 lär bli ett enda långt bokslut. Vår tideräkning fyller ju jämnt, eller hur? Dags att summera.
”Kom nu ihåg att använda ordet ’kvartssekel’ så fort tillfälle ges, så att ingen får för sig att detta skulle vara ett alldeles vanligt nyår”, som ekonomhistorikern Rasmus Fleischer skrev i ett syrligt inlägg på nyårsafton. Och Gramsci-falangen har en poäng i att dessa tidsbundna nyår gör business av livet och anden på ett själsdödande sätt.
”Varje morgon när jag åter vaknar under himlavalvet känner jag att det är nyår för mig”, som den italienske filosofen skrev en gång när 1900-talet var ungt. Men på kultursidorna kommer vi kritiker helt säkert att gå i spinn kring kvartsseklets bästa tv-serier (”Six feet under”), romaner (”Om natten i Chile”) och pjäser (”Jag är vinden”). Och försöka kväva känslan av att allt är ett enda stort bedrägeri, utan egentlig överblick.
Just nu har jag också svårt att släppa en film som fyllde tjugofem år redan i våras. ”The Matrix” från 1999 är ingen direkt favorit, men dess inflytande är vida och bestående. Tänk bara på det ljuvliga ögonblicket häromåret när Elon Musk och Ivanka Trump twittrade om att ta det ”röda pillret” och fick svar direkt av regissören och transkvinnan Lilly Wachowski: ”Fuck both of you.” Pang.
Scenen i filmen där Neo faktiskt tar det röda pillret och befrias ur sin vätskefyllda kapsel är fortfarande en skakande syn. Oändliga fält av nakna och förslavade människor, reducerade till energikällor.
Varför är den scenen så motbjudande? Kanske för att den är en så träffande illustration av det filosofen Hannah Arendt en gång skrev om människans paradoxala utsatthet. Syftet med mänskliga rättigheter borde ju vara just detta, att skydda individen när hon saknar alla andra skydd. I praktiken tycks det bli tvärtom. Ju mer blottad en människa är, desto mindre tycks omgivningen vara beredd att värna om henne.
”Det verkar som om en människa som bara är människa har förlorat just de egenskaper som gör det möjligt för andra människor att behandla henne som en medmänniska”, skriver pessimisten Arendt. (”Totalitarismens ursprung”. Daidalos, 2016). Människan som biologisk enhet väcker ingen vördnad. ”Världen fann ingenting heligt i den mänskliga existensens abstrakta och nakna faktum”, skriver Arendt.
Ju mindre skyddad, desto mindre skydd förtjänar man – särskilt i Gaza. I oktober 2023 gjordes en stor affär av att Israel inte låg bakom den dödliga explosionen vid al-Ahli Arab-sjukhuset, om ni minns? Rätt ska vara rätt, särskilt i krig. Men poängen var: De skulle aldrig bomba ett sjukhus.
Drygt ett år senare kommer nu en FN-rapport som beskriver hur israeliska attacker mot sjukhus har lett till att hälsovårdssystemet i Gaza är på ”randen till kollaps” (BBC 31/12). När barn fryser ihjäl mitt i en sönderslagen civilisation framstår det närmast som ett rent biologiskt faktum, inte som hos oss – där ett dött barn betyder att världen och tiden tar slut.
Ett kvartssekel är till ända, och på de svenska kultursidorna ägnades dess sista andetag åt kristendomsdebatt. Finns Gud? Är religion per definition ett samhällsproblem? Hur får alla dessa kulturmänniskor ihop sin ödmjuka tro med att aldrig ”förvägra sig materiella ting eller världsliga rus”, som Eric Rosén undrade i Aftonbladet (9/12).
Det är inga ointressanta frågor – jag har själv ställt dem. Men detta nyår vill jag inte veta något om Gud eller himlen. Jag vill bara veta vad en naken människa egentligen är värd, och hur vi gör henne helig igen.
Läs fler krönikor och andra texter av Kristina Lindquist
